onsdag 29 februari 2012

Pontiac Bonneville - skottdagsbil 2012

På skottdagen så ska det allt vara en Bonneville på bloggen.
Pontiac Bonneville LE [årsmodell: 1987 – 1991, åttonde generationen sedan 1958], definierad som full-size sedan och vid den tiden Pontiacs toppmodell. Detta var den första framhjulsdrivna Bonneville generationen.  Den här generationen såldes också i Sverige, med växlande framgång. GM valde att lägga ned Pontiac som en konsekvens av den ekonomiska kris som kulminerade för GM år 2008. För att få kreditgarantier och på så sätt undvika konkurs deklarerade GM att de skulle koncentrera sig på Buick, Cadillac, Chevrolet och GMC, andra olycksbröder blev Saturn, Hummer och SAAB som också avvecklades, där SAAB är ett särskilt kapitel. Pontiac lades ned sista oktober 2010 utan vidare krusiduller. Jämfört med till exempel Saturn, SAAB och inte minst Buick var Pontiac i ett bättre tillstånd. De hade ett tillräckligt antal modeller som väl täckte in olika segment och dessutom relativt nyutvecklade modeller (G-modellerna). Sålde tredjebäst i GM-koncernen, så gott som dubbelt så mycket som Buick och cirka tio gånger mer än SAAB. De försökte profilera bilmärket mot lite mer prestanda orientering än sina koncernkamrater och även ta till heders bakhjulsdrift, allt för att positionera och särskilja sig mot marknaden. Kanske lite av budget-BMW stuk?  De gjorde mycket rätt men fick ändå vika ned sig, varför blev det så? Det är nämligen inte så lätt att lägga ned bilmärken. GM hade nu lärt sig lite mer efter nedläggningen av Oldsmobile några år tidigare och den nedläggningen blev dyr eftersom GM blev tvungen att kompensera återförsäljarnätet rundligt. GM måste göra något åt situationen och det blev Pontiac som lades ned eftersom främst återförsäljarnätet inte behövde kompenseras på samma sätt. De bilhandlare som sålde Pontiac sålde även andra GM-märken också och kunde överleva. Det andra viktiga skälet var att Pontiac inte var ett tillräckligt internationellt välkänt varumärke, speciellt inte på den viktiga framtidsmarknaden Kina, men det var Buick. Det kan ju kännas bittert att ett så fint bilmärke som Pontiac fick gå i graven bara så där, men i bilindustrin finns det ingen plats för bitterhet, eller sentimentalitet för den delen.

Pontiac-märket som täcker låset på bakluckan bör vridas c:a 9 grader medurs så att harmoni kan uppstå.
Åttonde generationen Pontiac Bonneville kom första modellåret i endast två utrustningsnivåer: namnlös basnivå och lite mer påkostade LE, redan 1988 introducerades SE som nytt mellanläge och topputrustade SSE anlände också, den namnlösa basnivån trillade bort. Under modellens levnad förekom det två motorer, båda V6:or, först årsmodellen fick motorn med 150 hk i prestanda och 285 Nm i vridmoment, utfördelat på 3,8 liter. Redan 1988 kom en uppgraderad 3,8 liters motor som då var på 165 hk och 298 Nm. Den motorn fick sedan hänga med oförändrad till 1991.

Bilen på bilden är av årsmodell 1990 eller 1991, en senare årgång av den åttonde generationen. Ett glänsande praktexemplar till Bonneville, väl utmärkt bruksskick, nästan lite väl bra skick för att vara bruksbil. Nå väl, den är fin och den kommer nog att bevaras för framtiden. Dock finns det lite rost att åtgärda längst ned på dörrkanterna om man ska vara petig och det ska man nog vara i detta fall. CAA*-märket på bakre stötfångaren borgar för problemfri framfart av fordonet.

* CAA = Canadian Automobile Associtaion, ungefär som M eller KAK i Sverige, fast bättre.

 . . . och nu blir det reklamfilm: för Pontiac Bonneville, förvisso toppmodellen SSE, men kul ändå.
"Vi bygger upphetsning", hmm låter bättre på engelska.


tisdag 28 februari 2012

Dodge Stratus - molnigt och mulet


Baggen är bortsprungen - Dodgeemblemt har trillat bort.
Dodge Stratus [årsmodell: 1995 – 2000, första generationen] kategori: mid-size. Chrysler-koncernen lanserade tre modeller av denna midsizevariant: påkostade Chrysler Cirrus, mellannivån Dodge Stratus och betydligt enklare Plymouth Breeze. Meterologiskt namntema. Bilarna fick en spännande och modern design med svepande linjer och en viss cab-forward touch (Chryslers cab-forward koncept = bildesign där hjulen skjuts ut mot hörnen och får ett litet överhäng, men större kupé utrymme). I Sverige fick bilen namnet Chrysler Stratus. Framifrån var den då mer utseendemässigt lik en Cirrus, men hade Stratus bakparti, lite av en skvader kanske man kan säga. Alla tre modellerna var i princip identiska, det var främst utseende och utrustningsnivåer som skilde dem åt, och förstås varumärket: statusfyllda Chrysler, medelsvenssons Dodge eller fattigmans Plymouth. Valet var ditt. 

Det inses lätt att det är mer ekonomiskt och att det ger mer vinst att sälja samma bil under olika bilmärken istället för att utveckla olika bilmodeller. Det är dyrt att göra bilar. Fast det finns nackdelar också. Till exempel då den lycklig nybilsägaren sakta inser att denne har betalat mer för i princip samma bil och känner sig lurad. Varumärket urholkas och eroderas. För att lyckas med det måste varumärket vara tillräckligt åtrovärt och bilarna måste skilja sig åt väsentligt (utrustnings- och utseendemässigt, samt gärna prestandamässigt), då kan det hålla. En annan effekt är att det alltid tycks finnas ett varumärke som blir förlorare genom att det tappar sin identitet och därmed kunder, fram för allt på lång sikt. När det gäller Cirrus, Stratus och Breeze var det Plymouth som blev förloraren. Vem blev vinnaren? Antagligen Chrysler, de kunde försvara tidigare försäljningsvolymer i detta konkurrent utsatta segment, Dodge tappade definitivt, men Plymouth sålde bäst av de tre. Det hjälpte inte Plymouth som redan var nödlidande och döende som bilmärke. 

Första generationens Stratus kom i två utrustningsnivåer, en namnlös och en bättre utrustad ES. Basmodellen blev döpt till SE på slutet för att förhöja försäljningssiffrorna för sista årsmodellen, vanligt knep. Det fanns tre motoralternativ under dessa modellår. Standard var en rakfyra på 2,0 liter 132 hk/175 Nm. En 2,4 liter 150 hk/226 Nm var tillval, för ES fanns också en V6:a som tillval. Den var på 2,5 liter med 24 ventiler och avgav 168 hk/ 230 Nm under gynnsamma omständigheter. 1997 blev 2,4 liters fyran standardmotorn. Detta var inga sportbilar, de var möjligen komfortbilar.
Matt i lack.
Bilen på bild ser onekligen lite bedagad ut. Dodgeemblemet med baggens nuna på har trillat bort, antagligen för ett bra tag sedan. Rostig, smutsig och matt i lacken, inte ens vårsolen starka solstrålar kan få den att blänka nämnvärt. Nåja . . .

måndag 27 februari 2012

Cadillac DeVille - femtioåring

Födelsedagsmärke i grillen, guldplätterat och runt.
Cadillac DeVille [årsmodell: 1994 – 1999, sjunde generationen sedan 1949] luxuös full-size. Att äga och framföra en Cadillac är ett synligt tecken på framgång här i livet. Ofta handlar det då om en DeVille, Cadillacs för den tiden mest sålda bilmodell. Cadillac är därför utan tvekan ett välkänt bilmärke och är GM:s lyxbilsmärke. Märket förekommer och säljs även i Sverige. Där äldre årsmodeller ofta är populära entusiastbilar. Lite nygamla, så där femton år gamla, Cadillac bilar är ur ett bruksbilsperspektiv inte så vanliga där jag bor. Ärligt talat så ser jag nog också oftare nyare Mercedes-Benz S-klasse eller Lexus än nya Cadillac modeller på gator och torg. Cadillac, det är rara ärtor. 


Den största förändringen för den sjunde generationen var att den inte längre kom i kupémodell och därför ramlade förnamnen Coupé och Sedan bort i modellnamnet, återstod bara DeVille. Kort och snärtigt, idag heter arvtagaren till DeVille DTS, än kortare och det är en förkortning för DeVille Touring Sedan. Sjunde generationens DeVille kom först i två utrustningsnivåer, en namnlös basnivå och ombonade Concours. Bägge utrustningsnivåerna var förstås välutrustade. Från årsmodell 1997 smög sig en ny nivå in mitt emellan kallad d’Elegance. I början fick basmodellenvarianten en V8:a på 4,9 liter (200 hk/373 Nm) och Concours utrustades med en V8:a på 4,6 liter med dubbla överliggande kamaxlar som hade betydligt mer sprutt 300 hk/400 Nm. Med den V8:an drog bilen iväg på snabba 6,9 sekunder från 0 till 100 km/h, inte illa alls, rent imponerande. 1996 fick basmodellen även samma 4,6 liters V8:a men effektuttag var mer modest, endast 275hk/373 Nm.

Bilen på bilden är tretton år och i utmärkt bruksskick. Den har 1999 års speciella utrustningspaketet Golden Anniversary vilket är bilmodellen egna lilla femtio års present. Paketet innehöll bland annat guldfärgade lister och emblem, äkta träbitar i panelerna och smakfull läderklädsel i två matchande färger, samt inte minst ett vackert runt guldemblem i grillen för att fira riktigt ordentligt. Vad mer kan man önska sig?


Annons från 1999:
Upphovsrätten tillhör GM.

Upphovsrätten tillhör GM.








50-årsjubileum.

lördag 25 februari 2012

Lincoln Continental - sista generationen


Fulladdad och skyltprydd med gräsänder . . .
Lincoln Continental [årsmodell: 1995 – 2002, nionde och sista generationen] kategoriserad som full-size, typisk stor amerikansk sedan, framhjulsdriven var den också. Continental är ett legendariskt modellnamn som var laddat med elegans, prestige och lyx. En av Lincoln riktigt klassiska bilmodeller. Den första kom redan 1939 och producerades till 1948. Därefter uppehåll några år till 1956 då en ny generation kom, 1963 mördades president Kennedy i en Continental av den fjärde generationen och det var ju inte bra. Ett kort uppehåll i produktionen skedde 1981 då den skalades ned i storlek, men sedan var den i produktion ända till 2002. De sista decennierna mötte Continental inte bara inhemsk konkurrens utan också mördande konkurrens från importbilar till den nordamerikanska marknaden, Hondas Acura, Toyotas Lexus, Mercedes-Benz, BMW, Audi med flera. Vad värre var, marknaden för denna typ av stora amerikanska sedaner började minska, även i premium segmentet. Kundbasen åldrades sakta bort. Tyvärr har Fordkoncernen fortsatta problem med Lincoln. Lönsamheten har på senare tid varit skral, trots att Mercury lades ned och att Lincoln på så sätt fick många modeller. 


Sista generationens Continental kom endast i en enda basutrustningsnivå, få tillval, allt fanns ju redan på plats: blänkande läderklädsel, klimatanläggning med förstärkt pollenskydd, träpaneler här och där, högspelande ljudanläggning, justerbar gungig luftfjädring, och överladdat med elektronik, samt för säkerhetsskull stöldlarm. Det fanns bara en motormöjlighet under huven, en V8:a på 4,6 liter med dubbla överliggande kamaxlar och 32 ventiler på 260 hk och ett mäktigt vrid på 350 Nm. Med gasen i botten görs 0 – 100 km/h på ungefär åtta sekunder blankt. Det är inte så tokigt.
Dubbla utblås, och en litet emblem som deklarerar V8:a på 4,6 liter med många ventiler.

Bilen på bilden står elegant parkerad i eftermiddagssolen. Den är registrerad i provinsen Nova Scotia vid Atlantkusten och befinner sig nu cirka 180 svenska landmil från hemtrakterna. Bilen är en välkommen gäst för den är i fint skick och välvårdad. Det enda som kanske bryter av lite är skylten med de små näpna änderna fram, hur hamnade den där? Och varför? Dessutom är skylten lite avskrapad. Vi hänger inte upp oss på det utan det kan också konstateras att bilen är av en tidig årsmodell innan 1998 års facelift.        . . .  men vem märker upp en Lincoln Continental med gräsänder?


Annons från 1997: (upphovsrätten tillhör Ford-koncernen)


fredag 24 februari 2012

Oldsmobile Cutlass Ciera - inte pappas bil

Biltjuvar göre sig icke besvär - rattkryckan är låst och haspad.
Oldsmobile Cutlass Ciera S [årsmodell: 1989 – 1996, andra generationen*] storlekstyp mid-size, fanns i kupé-, kombi- och sedanutförande, framhjulsdriven. Cutlass Ciera kom som en välbehövlig förnyelse och gav Oldsmobile en modern och fräsch bilmodell för under åttiotalet var Oldsmobiles slogan "not your father's Oldsmobile" och Cutlass Ciera var beviset på det (min pappa hade faktiskt en Oldsmobile så något låg det väl i denna slogan). Den andra generationens Cutlass Ciera fortsatte att vara en försäljningssuccé och sammantaget var faktiskt denna bilmodell Oldsmobiles största försäljningssuccé volymmässigt. Det gjorde att den var i produktion under relativt lång tid, 1982 -1996. Bilmodellen ville helt enkelt inte dö. Tyvärr lades Oldsmobile ned 2004. 


Utrustningsnivån S var snäppet bättre än den namnlösa basvarianten, men inte lika fin som SL. Över tiden så blev S basutrustningsnivån. SL försvann 1994 och men kom tillbaka 1996 och puttade då bort S-varianten. Sista årsmodellen hette helt enkelt bara Ciera SL. Det fanns också tidvis en sportigare toppvariant kallad International Series som hade ett intressant flaggprytt emblem. Mellan 1989 och 1996 fanns fem olika motoralternativ, standardmotorer var två radfyror på  2,5 liter (110 hk/183 Nm) eller senare på 2,2 liter (120 hk/176 Nm) eller tre V6:or som tillval: 2,8 liter (125 hk/203 Nm) försvann 1990, därefter 3,3 liter och till sist en 3,1 liter V6:a, vilka båda avgav 160 hk/251 Nm. SL och International Series hade V6:or som standard.

Bilen på bild är av årsmodell 1991 – 1994. Utrustningsnivån är S och därför mest troligt så finns det en rak fyra på under huven, avgasröret är också av klen dimension. Även om bilen kanske inte är någon raket precis så kan föraren bromsa säkert, bilen har ABS-bromsar. Inuti finns röd mysig och mjuk plysch för bästa komfort. Bilen tycks vara i strålande skick och den strålar vackert i solskenet.


Mer Oldsmobile hittar du här!

*Man kan tvista om Cutlass Ciera kom i endast en generation eller i två. Jag valde att presentera bilmodellen efter det stora faceliften och omgörningen som kom 1989. Hur som helst 15 års produktion och försäljningssuccé imponerar.

torsdag 23 februari 2012

Chrysler Intrepid - cab forward

Motorvärmarsladden hänger och slänger.
Chrysler Intrepid [årsmodell 1993 – 1997, första generationen] kategori: full-size. Bakgrunden var den att Chrysler haft ett ganska tufft åttiotalet, speciellt i början av decenniet, men tack vare den legendariska Lee Iacocca fasta ledning hade koncernen lyckats växa. Inte minst tack vare förvärv och allianser, framför allt av AMC (American Motors Corporation) med dess attraktiva Jeep-division och Chrysler var också i lag med Renault ett tag. Designmässigt var Chrysler i slutet av åttiotalet definitivt i bakvattnet. Tack vare influenser, produktidéer och inte minst personal, från AMC och Renault så värkte Chryslers cab-forward designkoncept fram. Med cab-forward menas att hjulen förskjuts något mer mot hörnen av karossen och att karossen utgör en hel designenhet, till skillnad från det mer klassiska motorutrymme, förar- och passagerarutrymme och bagageutrymme. Kupén blir större på bekostnad av motorutrymmet. Det löstes med att tvärställa motorn och då kunden fronten bli än mer slankare och lutande. Men det finns inte mycket utrymme att mecka motor på i dessa bilar. De tre första modellerna Intrepid, Vision och Concorde kom samtidigt och slog världen med häpnad, nåja, välkomnandet var i alla fall varmt. Försäljningsframgångarna utblev inte. Dodge Intrepid var billigast, Eagle Vision var avsedd för export och krigade mot importsedaner (den såldes även i Sverige som Chrysler Vision), Chrysler Concorde blev Chryslerkoncernens toppmodell. I Kanada döptes Intrepid till Chrysler Intrepid. Det var mer vanligt tidigare att bilar som exporterades till Kanada upphöjdes till Chrysler istället för mer folkliga Dodge. Skälet var att kunderna i Kanada inte var lika välbeställda som i USA, men alla vill ju ha Chrysler. Bilen byggdes dessutom i Kanada, i Brampton nära Toronto i Ontario. I och med cab-forward ryckte Chryslers åt sig initiativet och framstod som en modern biltillverkare med nytt, tilltalande och läckert utbud. GM och Ford togs på sängen då Intrepid konkurrerade framgångsrikt med Chevrolet Lumina och Ford Taurus. Idag ägs Chrysler av Fiat.

Intrepid kom i två utrustningsvarianter, en namnlös basvariant som även hade helsoffa fram som tillval och ES som var sportigare och hade bromsskivor runt om. Motorsmässigt fanns det två V6:or, standard motorn var på 3,3 liter med stötstänger som så småningom avgav 161 hk och 245 Nm, lågvarvig. Den andra V6:an var på 3,5 liter och hade en överliggande kamaxel och då blev det mer varv och lite mer sprutt: 214 hk och 300 Nm.

Bilen på bilden ger ett aningen bedagat intryck. Lite olika färgnyanser mellan motorhuv och framskärmar kan skönjas, centrumlocket på ett av hjulen har trillat av, lite rost här och där. Inga större bucklor eller repor dock. Den är av årsmodell 1996 eller möjligen 1997 eftersom den har dimljus fram. Bilen är i bruksskick, och det är väl bra? Helt okay.


Några utklippta sidor från försäljningsbroschyren: (upphovsrätten tillhör Chrysler)



onsdag 22 februari 2012

Ford Escort - herrgårdsutförande


Bilen ser ut att njuta av vintersolen.
Ford Escort Wagon[årsmodell: 1991 – 1996, andra generationen] klockren compact. Vad är väl vardagligare än en Ford Escort? Oansenlig, småtrist, men antagligen praktisk, billig och fyller sitt syfte fullt ut. En bilmodell som snabbt faller i glömska och hur många av dessa kommer att bevaras till framtiden? Ford Escort kom också i en nordamerikansk variant, designmässigt lik sin europeiska syssling, men inte samma bil, inte riktigt. Även om Ford Escort var det närmaste Ford kom med sitt världsbil-koncept. Senare modeller som Fusion blev riktiga världsbilar, d v s samma bil kunde säljas över hela världen, och även produceras över hela världen. Utrustningsnivåerna hette i början Pony (något apart namn på basvarianten), LX (mellanläget) och GT (sport).  Så småningom trillade Pony bort och basvarianten blev namnlös, det var nog bäst så. Under huven fanns radfyror på 1,9 liter och de presterade 88 hk/146 Nm. GT hade den piggare 1,8 liters motorn med dubbla överliggande kamaxlar och den kunde skrämmas upp i 127 hk/155 Nm. De här bilarna sålde bra.

Bilen på bilden är en sen årsmodell. Det ser man på att Ford emblemet i trynet på bilen är mindre och att handtagen har lackats i samma färg som bilen. På taket finns snygga svarta rails som bidrar till att göra den till en riktig packåsna. Original aluminiumfälgar förhöjer intrycket ytterligare. Sammantaget måste omdömmet bli ingenting mindre än väl umärkt bruksskick.

tisdag 21 februari 2012

Buick Park Avenue - personaliserad


Motorhuvsprydnaden sitter fortfarande på plats.
Buick Park Avenue [årsmodell: 1997 – 2005, andra och sista generationen], härlig voluminös full-size, framhjulsdriven. En äkta amerikansk fläsksedan. Park Avenue har hängt med länge som namn inom Buick men det var först 1990 som det fick bli en egen bilmodell, innan dess var det en utrustningsnivå eller paket. Park Avenue var Buicks toppmodell och fulladdad med utrustning och finesser, och inte minst prestige. Den kom i två utrustningsnivåer, en namnlös basvariant och den hög prestanda orienterade Ultra. Under åren förekom det tillval i form av paket, bland annat Elite Walnut som ersatte konstträet i plast med äkta träbitar. Standard var också en finess kallad Personal Choice System som tog förarindividuella inställningar ett snäpp uppåt genom att stol, bilbälte, speglar och till och med ljudanläggningen kunde förinställas med en knapptryckning på fjärrkontrollen. Kul när bilen är ny, mindre kul 15 år senare då elektroniken åldrats och börjar trassla. Under huven fanns en V6:a på 3,8 liter som presterade 205 hk/298 Nm, och då kunde man klara av 0 - 100 km/h på 9,5 sekunder. Ultras V6:a var fläktförstärkt och presterade 240 hk/380 Nm. Park Avenue ersattes av Buick Lucerne.

Bilen på bilden står lite nonchalant parkerad på tvären. Den är av tidig årsmodell eftersom den saknar port holes, vilket kom 2003. Tyvärr har lacken på motorhuven flagnat betänkligt. Det är stökigt inne i kupén och ägaren röker ivrigt. Njae, den är inte så väl omhändertagen, men än så länge ser bilen ut att vara i ganska fin form.

måndag 20 februari 2012

Saturn S-series - humlefärgad


Humleeditionen av Saturn SC2.
Saturn S-series SC [årsmodell: 1997 – 2002, andra generationen] Typad som compact. Saturn var en gedigen satsning från GM på att göra-bil-på-nytt-sätt. Bilmärket byggdes bokstavligen upp från grunden och helt frånskilt stora GM. Egna fabriker, ny personal, nytt sätt att sälja, nya säljkanaler, ny design och nytt, nytt, nytt. Startskottet gick 1985 och 1990 kom de första modellen ut på marknaden, första generationen Saturn S-series. Skälet till denna satsning var i grunden att GM ville förnya sig och det är ju vällovligt, men också vid den tiden så blev importbilarna till den nordamerikanska marknaden ett allt svårare hot, i mitten av åttiotalet särskilt de japanska Toyota och Honda. Det skulle bli än värre, snart kom de Koreanska bilarna också och kunderna fortsatte att svika. De nästa femtonåren ägnade sig de nordamerikanska biltillverkarna åt att försöka ta fram framgångsrika importdödare. GM:s hopp var kanske främst bilmärket Saturn. Ingen av de tre, GM, Chrysler eller Ford, lyckades speciellt väl med det. Saturn importerades till och med till Japan och Taiwan. Mottagandet blev glatt och uppsluppet på hemmamarknaden, men försäljningen ville aldrig ta sig riktigt, i alla fall så att de höga förväntningarna kunde uppfyllas. Saturn lyckades inte mota importbilarna i tillräcklig utsträckning utan den snarare kannibaliserade på GM:s övriga märken. Äventyret Saturn kritiserades länge som en felsatsning och då GM skakades i sina grundvalar och konfronterades med konkurshot i december 2008 så var det förstås Saturn saga all. Bilmärket lades ned i oktober 2010.

Här bara en dörr, förarsidan har två.
Saturn var ett nytt koncept och också utrustningsnivåerna är lite annorlunda organiserade jämfört med det gängse rådande i GM. Inga långa vackra namn som Brougham, Impala, Regency, eller Park Avenue, utan S-series kom i tre karossvarianter: sedan, kombi och kupé, de littererades SL (Sedan Level), SW (Sedan Wagon) och SC (Sports Coupe). Utrustningsnivåerna var namnlös eller tilldelades arabiska siffror 1 och 2. SL kom i tre utrustningsnivåer SL (namnlös), SL1 eller SL2, SW kom i SW1 eller SW2, och SC också i två SC1 eller SC2. Motormässigt erbjöds två radfyror, bägge på 1,9 liter, basmotorn hade en överliggande kamaxel och den andra två. 1,9 SOHC presterade 100 hk/157 Nm och fanns i SL, SL1, SW1 och SC1. 1,9 DOHC presterade lite mer, 114 hk/162 Nm och fanns i SL2, SW2 och SC2. Oavsett bokstavskombination kan det konstateras att det knappast gick undan.

Bilen på bilderna har fått 2001 års facelift med lite rundare former, främst kring strålkastarna. Hjulbasen har också ökats. Den har en intressant tvåfärgslack, svart och gul. Till och med Saturnemblemet har fått en svart bakgrund istället för röd. Det gör att denna bil är lite unik eftersom det är en specialutgåva kallad ”Bumblebee Edition”. En SC2 med svart läderklädsel och lite annat pynt. Bilen är då av årsmodell 2001. En annan lustighet är att den faktiskt har tre dörrar, den tredje dörren är en liten bakdörr bakom förardörren så att det ska bli enklare att kliva in och ut. Ett koncept som tog ett steg längre i efterträdaren Ion kupé. Kul och färgglad bil och välvårdad är den också.

Annonsernas kändes nya och annorlunda också:

Upphovsrätten tillhör GM.

söndag 19 februari 2012

Ford Crown Victoria - fet och fin


Ford Crown Victoria LX [årsmodell: 1992 – 1997, första generationen], bakhjulsdriven fläskig full-size sedan. Byggd efter det amerikanska vedertagna konceptet: stor storlek, separat ram, stel bakaxel, bakhjulsdrift och längsmonterad V8:a, samt bench seat och rattväxel så att tre personer kan sitta fram. Så hade amerikanska bilar byggts i många decennier, i början av nittiotalet var det dock ett konstruktionskoncept som redan då var starkt föråldrat. Ford har ju haft en gedigen tradition av teknik-konservatism och härdade ut ända till år 2011 med Ford Crown Victoria, de sista åren dock enbart som polisbilar och taxibilar. Mer sansade GM gav upp detta teknikkoncept 1996 i och med att Chevrolet Caprice lades ned. Efter det var Ford ensam på marknaden med klassisk amerikanska full-size sedaner. Det fanns också en mer påkostad syssling i Mercury divisionen, den kallades Mercury GrandMarquis, det var nästan bara kosmetiska skillnaderna mellan modellerna. Fords lyxmärke Lincoln svarade upp med Lincoln Continental och den långlivade LincolnTown Car. Att vara ensam på en förvisso krympande marknad tycks ha varit lönsamt. Fords och Mercurys modeller prissattes konkurrenskraftig och gav ändå goda vinster år efter år. Å andra sidan var utvecklingskostnaderna ringa. Crown Victoria kom i två utrustningsnivåer: en namnlös basvariant och den lite mer påkostade LX. Klimatanläggning och en fylligare ljudanläggning kom som standard i LX. En mer sportigare utrustningsvariant Touring Sedan dök upp under ett år, men försvann snabbt. Det var inte prestanda köparna riktigt var ute efter utan komfort och utrymme. Det fanns en motor att välja på: en V8:a på 4,1 liter som presterade 190 hk och 353 Nm i standard utförande.


Bilen på bilden har fått sig någon törn genom livet, men är fortfarande rak och fin i plåten. Utmärkt bruksskick. Det ljusblekta blå plyschtyget skrynklar sig i intressanta mönster på fram- och baksätena. Någon gång i tiden så applicerades insynskyddande mörkfilm på bakrutorna, men det var länge sedan nu. Bilen är årsmodell 1995 eller senare eftersom den har fått sig en facelift. Bilen har nya däck så än så länge tänker nog den nuvarande ägaren gunga omkring i sin Crown Victoria.


Lockande fyrfärgsbilder ur försäljningsbroschyren:   (upphovsrätten tillhör Ford)




lördag 18 februari 2012

Pontiac Grand Prix - ljusglimmande front


Hjulsidorna bak är missfärgade, men inte fram?
Pontiac Grand Prix SE[årsmodell: 1988 – 1996, femte generationen], mid-size och första generationen som var framhjulsdriven. Pontiac är ett bilmärke som inte längre är med oss. Det lades ned bryskt och raskt 2010 utan krusiduller, så att GM kunde få låna mer pengar och undvika konkurs. Pontiacs var under lång tid ett sportigt bil alternativ i GM-koncernen och det kompletterade på så sätt prismässigt volymmärket Chevrolet. Grand Prix var först en full-size modell, högprestanda orienterad, men den krympte ned sig till behändig mid-size efter ett par decennier och var placerad precis under toppmodellen Bonneville på Pontiacs modell skala. Prestanda ambitionerna falnade också över tiden, dessvärre. Första årsmodellerna av denna generations Grand Prix kom bara i tvådörrars version, först 1990 fick den två dörrar till. Utrustningsnivåerna var för de ursprungliga kupéer tre, en namnlös variant (för den med begränsad budget), LE (för den som kunde unna sig lite mer), SLE (för den som kanske hade lite för mycket pengar). När sedanen dök upp tillkom SLE (för sedanen), SE (basnivå), GT (halvsportig) och GTP (än mer sportighet).1994 trillar LE och SLE bort, GT och GTP degraderas till utrustningspaket, endast SE kvarstår. Med början på 1990-talet var lightbar (svag lysande ljusramp) en populär utsmyckning på nordamerikanska bilar under några år. Mercury startade trenden men fick fort fotfäste även hos andra bilmärken. Grand Prix var inget undantag utan den fick efter ett tag en lightbar (ljusramp) även den. Grand Prix front såg olika ut beroende på utrustningsnivå i början, men från 1992 sammansmälte de till en variant, med ljusramp. Motormässigt förekom fyra olika motoralternativ. Inledningsvis fanns det en standard V6:a på 2,8 liter och som fick ihop 130 hk, hmmm. Men det blev knappt märkbart bättre när nästa V6:a dök upp: 3,1 liter på 140 hk, jisses, En muntrare rak radfyra på 140 hk kom 1990 och V6:an kom då upp i 160 hk, bättre, och i turboförstärkt utförande 205 hk. En ny V6:a på 3,4 liter kom slutligen 1994 och den presterade 215 hk, hurra. Motorutvecklingen inom Pontiac gick onekligen framåt under 1990-talet.
Stadig radioantenn. Får in CBC på radion över allt. Bensinlocket lite lätt på glänt.
Bilen på bilden är av årsmodell 1994 eller senare. Den är fyradörrars sedan, har ljusramp och har fått sig en face-lift. Underhuven hittas nog mest troligt V6:an på 3,1 liter och 160 hk som då var standard motorn. Bilen har också ABS-bromsar, det finns en liten påklistrad dekal som borgar för det. Sammantaget bra skick, lite avskrap och lite bortflagnad färg på lister, kanter och hörn, normal slitage    . . . det enda som är lite förunderligt är att hjulsidorna bak är så gulfärgade, varför?

fredag 17 februari 2012

Oldsmobile Ninety Eight - på toppen i 56 år

Texten "Oldsmobile" är fastklistrat på strålkastarglaset, men bara på det vänstra.
Oldsmobile Ninety Eight [årsmodell: 1991 – 1996, elfte och sista generationen sedan 1940] Definitivt en full-size sedan och framhjulsdriven. Ninety Eight var Oldsmobiles toppmodell i decennier och den var i produktion i femtiosex år. Detta var det bästa Oldsmobile hade att erbjuda, och det var inte lite. Hög utrustningsnivå och uppfinningsrik teknik kännetecknar genomgående denna modell. Bilmärket Oldsmobile lades ned av GM 2004. Oldsmobile hade länge brottats med en krympande kundbas och försök till förnyelse slog slint. Den stenhårda konkurrensen från importerade bilar från Asien och Europa gjorde att GM inte längre hade råd att ha två bilmärken, Oldsmobile och Buick (som inte heller var bekymmersfritt), i premium segmentet av marknaden. Oldsmobile valdes bort. Sista generationen Ninety Eight var en klassisk nordamerikansk sedan: s k  bench seat fram så att sex personer kunde rymmas i bilen, växelspaken på rattstången förstås och överhuvudtaget generösa utrymmen.  Modellens efterträdare som toppmodell blev Oldsmobile Aurora, men dess direkta arvtagare av det klassiska sedankonceptet var den sista generationen Oldsmobile EightyEight. Ninety Eight kom först i tre utrustningsnivåer, Regency, Regency Elite och den sportigare nivån Touring, sedan kompletterades de båda med tillägget Supercharged för att markera fläktförstärkt motor under huven. Sista årsmodellerna försvann Touring och ersattes av Regency Special serie I eller II beroende på motorvariant, så att modellen skulle kunna sälja lite bättre på slutet. Motormässigt så fanns det endast en V6:a till buds, i standardutförande levererade den 170 hk och ett vridmoment på 298 Nm, turboversionen presterade mer: som mest 225 hk och 373 Nm (sista årsmodellen blev 1996 eftersom den drogs in då Oldsmobile Aurora lanserades).
Tyget är av något sorts cabrolettyg, inte bara ett simpelt vinyltak.
Bilen på bilden har ett spännande tillval i form av ett knappt kvarts tygtak, modell landaulet. Påkostat. Tyvärr ser det ut som om det var ett tag någon kostade på bilen något. Aluminiumfolien i fronten flagnar sakta, listerna har tappat glansen, rosten kryper fram och vänstra hörnet fram har fått sig en ganska amatörmässig lagning, men den har i alla fall målats i bilens kulör. Inuti finns röd, mjuk plysch, ombonat. En annan lustig detalj är att det står Oldsmobile på vänster främre strålkastare. Avgasröret är lätt överdimensionerat. Men än håller bilen ihop och än kommer den att rulla på gatorna, var så säker. Oldmobile, det är håller att slita på     . . . som synes.

torsdag 16 februari 2012

Plymouth Sundance - insteg till insteget



Plymouth Sundance [årsmodell: 1987 – 1994, enda generationen] klassificerad som compact. Namnet Sundance var ursprungligen en utrustningsnivå för bilmodellen Plymouth Satellite i början av 1970-talet. I brist på bättre förslag eller dålig uppfinningsrikedom fick namnet åter komma till heders i slutet av 1980-talet, men nu som en egen bilmodell. Plymouth var ett bilmärke i Chrysler-koncernen. Märket var under decennier den ständiga trean efter Chevrolet och Ford. Redan i början av åttiotalet gick dock till och med Chryslers eget märke Dodge om Plymouth i försäljningssiffror. När så sammanslagningen med Daimler-Benz var det bara en tidsfråga innan något skulle hända med Plymouth. I november 1999 hade de osentimentala tyskarna fått nog och annonserade att Plymouth skulle avvecklas. Märket lades ned 2001. Jag ser inte så många Plymouth i bruksskick längre, de är ganska sällsynta. Ett skäl är att de såldes ganska få Plymouth det sista decenniet. Inte mer än 200.000 bilar per år (vilket är ganska litet för ett nordamerikansk volymmärke). Sundance var framtagen för att konkurrera med Chevrolet Cavalier, Ford Escort, Honda Accord, and Toyota Corolla. Bilen var en instegsmodell i instegsmärket Plymouth till Chryslerkoncernens breda utbud. Lågt prissatt, så pass lågt att vinstmarginalerna var försvinnande små, egentligen för små. Tanken var att locka förstagångsköpare och säkra kundbasen. Chevrolet och Ford gjorde inte heller så stora vinster på sina småbilar.  Det bättre utrustade syskonet i Chryslerkoncernen hette Dodge Shadow. Först kom Sundance i en namnlös basutrustningsnivå, 1988 kompletterad med RS (Rallye Sport). I början på nittiotalet döptes utrustningsnivåerna om till America (snikversion), Highline (ombonad) och Duster (prestanda). De flesta motoralternativen var fyrcylindriga förutom för Duster som hade en V6:a under huven. De fyrcylindriga motorerna kom i slagvolymer från 2,2 till 2,5 liter, en av dem var turboladdad (för RS – 152hk/251 Nm), som mest så levererade den vanliga 2,5:an 100 hk jämnt och gav ett vrid på 183 Nm.

Bilen på bilden lämnar inte så mycket i övrigt att önska. En parkeringsskada vänster fram får man ha överseende med. Bilen har fått sig en facelift och med tanke på att detta är den namnlösa basvarianten så måste nog årsmodellen vara 1990 eller kanske 1989. Bilen har mest troligt fyran med 2,5 liter under huven. Kul att se en så pass fräsch "Plyma".

måndag 13 februari 2012

Oldsmobile Aurora - sista toppmodellen


En silvrig nordamerikansk importdödare står och lurar i skuggan . . .
Oldsmobile Aurora 3.5 [årsmodell 2001 – 2003, andra och sista generationen] kategoriserad som full-size sportsedan. 


Oldsmobile är ett bilmärke som lades ned 2004, GM annonserade redan i december 2000 att bilmärket skulle avvecklas och det är i det skenet man bör betrakta Auroras korta livsbana. Både Oldsmobile och Buick konkurrerade i premium segmentet, och det gick lika knackigt för båda. För få bilmodeller, bilmodeller i marknadssegment som inte var i tillväxt, åldrande kundbas och dyr produktion, samt oövervinnlig konkurrens från främst Toyotas Lexus och Hondas Acura, men även Audi och BMW. Det kunde bara gå på ett sätt. En måste bort. Det blev Oldsmobile. GM:s främsta officiella skäl var att Buick trots allt var ett mer internationellt gångbart varumärke, men studerar man lite djupare i litteraturen så framgår det att även personliga motsättningar, prestige och inkompetens var inblandade i beslutet. Avvecklingen kostade GM stora summor. En stor utgift var att göra alla Oldsmobilhandlare skadelösa. En relativt stor del av bilhandlarna var en-märkes handlare och fick se sig om efter annat och blev väl kompenserade för det. Några av dem blev erbjudna andra GM-märken i konkurrens med redan etablerade handlare på orten. De som redan hade fler GM-märken klarade sig lite bättre. Oldsmobile avvecklades dock under värdiga former. 


Det är alltid lätt att vara efterklok. GM skulle ha agerat mycket snabbare eftersom Oldsmobiles nedläggningen inte räckte så långt och 2008 var det dags igen, men i mycket större format. Då beslutades att Pontiac, Saturn och Hummer skulle läggas ned samt att SAAB skulle avyttras (och den sorgliga historien pågår än). Man kan ju spekulera om det skulle ha gått annorlunda om Buick hade lagts ned istället . . . Jag tror att det hade gått än värre. Buick klarade av att säkra resterna av de nordamerikanska kunder, men inte att konkurrera med importbilarna vid den tiden. Oldsmobile blev för inriktat mot importbilarna, ingen kände igen sig. Bilmärket lyckades inte slå mot importbilarna och därmed var dess öde beseglat. Kvaliteten var bättre, utseendet särskiljande, men ändå för dyr för den inhemska marknaden. Den exporterades aldrig utanför den nordamerikanska marknaden.


En mer fullödigt inlägg om Oldsmobile Aurora hittar du här.

Feta dubbla utblås bidrar till mysigt och kraftfullt muller där bak.
Aurora var Oldsmobiles sista riktigt stora kraftansträngning och dess design påverkade lillebröderna Intrigue och Alero. Den sistnämnda såldes för övrigt i Sverige, men som en Chevrolet. Aurora var Oldsmobiles sista toppmodell och ärvde den titeln från föregångarna Eighty Eight och Ninty Eight. Andra generationens Aurora kom också i enbart en utrustningsnivå men till skillnad från den första generationen erbjöds två motorer, en V6:a med dubbla överliggande kamaxlar på 3,5 liter på 215 hk och 317 Nm, vilket ledde till att 0 till 100 km/h gick på 8,0 sekunder, eller V8:an från föregående generation på 250 hk och 353 Nm. Bilar med V8:an hade antisladdsystem och 16” fälgar som standard. Oldsmobiles öde var ju redan beseglat efter en årsmodell och sämre förutsättningar för framgångsrik försäljning är ju svår att tänka sig.

Bilen på bilden står liksom och trycker bakom snödrivan i den kalla kanadensiska vintermorgonen. Vinterdäck runt om – bra. Tittar man in i kajutan så ser man snyggt beigt läder, matchande panelfärger och äkta valnötsinlägg, två enskilda förarstolar fram, inga nordamerikanska bench seats här inte, växelspaken på golvet i särskild konsol, instrumentbrädan lätt välvd mot föraren. Så ska en import dödare se ut. Bilen är i oklanderligt skick, och jag hoppas att det för blir så. Dessa bilar är inte så vanliga och förtjänas definitivt att bevaras.

fredag 10 februari 2012

Chevrolet Lumina


Chevroletmärket i grillen ville inte vara med längre och den beslöt att skjuta ut sig.
Chevrolet Lumina [årsmodell 1995 – 2001, andra och sista generationen] framhjulsdriven mid-size sedan. Lumina axlade manteln efter Caprices nedläggning 1996 på så sätt att den också kom i taxi- och polisutförande. Man kan ju tycka att skillnaden var ganska stor mellan modellerna, i alla fall storleksmässigt. Jag vill minnas att det var en motorjournalist som liknade Caprice vid mimosasallad, vad för sallad är då Lumina? Vissen råkostsallad kanske . . . Den här andra generationen Lumina fick ingen kupéversion för den fick bli en egen modell döpt till Monte Carlo. Utrustningsvarianterna var två i början, en namnlös basvariant och LS, för att täcka upp efter 1996 för nedlagda Caprice och Impala SS (högprestanda varianten av Caprice) så introducerades även LTZ. Basmotorn var en V6:a på 3,1 liter på 161 hk och 251 Nm, som tillval för LS och LTZ fanns först en V6:a på 3,4 liter på 215 hk som 1998 ersattes av en större V6:a på 3,8 liter som konstigt nog presterade lite mindre, 200 hk. Hur kan det gå så galet? Lumina blev inte så långvarig på den nordamerikanska marknaden. Den ersattes marknadsmässigt av nya Impala från år 2000 och sista årsmodellen såldes mest till hyrbils- och taxiföretag.

Bilen på bilderna är mest troligt basvarianten, trots original aluminiumfälgarna som var tillval på snik-modellen. Motorhuven anfalls av rost, roststrimmorna rinner ned över stötfångaren. Chevroletmärket i grillen har trillat ur, bakluckans Chevroletmärke har tappat nästan all blå färg. Svart film hindrar insyn, och lika bra är väl det. Bilen är inte så välskött.

Urklipp från säljbroschyren:
Upphovsrätten tillhör GM.

torsdag 9 februari 2012

Subaru Outback - endast fyra dörrar

Ovanlig sedan.
Subaru Outback Limited [årsmodell: 2000 – 2004, andra generationen] fyrhjulsdriven mid-size sedan. Det är just sedan utförandet som gör denna Subaru lite speciell. Kombiversionen av Subaru Outback såldes på många marknader, även i Sverige. Subaru Outback fyradörrrars sedan ser man inte så ofta, inte ens här i Ontario. Typiskt att Subaru kände sig tvungna att producera en sedan för den nordamerikanska marknaden. Ett annat särskiljande drag är att denna bilmodell ger intrycket av att ha tvåfärgslack, inte vanligt nu för tiden, annat var det förr, på femtio- och sextiotalet målades bilarna gärna upp i flera färger. Det är egentligen inte två billacks färger utan det är högt uppdragna och skyddande ”plastkåporna” i en matchande nyans. Trevligt med lite avvikande design. Utrustningsnivån Limited innebar för Outbacks del mitt i mellan den namnlösa basmodellen och den högre utrustningsnivån L.L Bean (L.L bean är en amerikansk tillverkare av fritidskläder – lite co-branding så där). Basnivån och Limited fick nöja sig med en rak 2,5 liters fyra som presterade 165 hk och gav ett vridmoment på 221 Nm, 0 till 100 km/h avverkades på 9,5 sekunder. Det fanns också en V6:a på 3,0 liter som avgav 212 hk. Utrustningsnivån H6-3.0  var en Limited med denna V6:a, V6:an fanns också för utrustningsnivån L.L Bean och VDC (som utrustades med antisladdsystem).
Titta till höger - ett CDN-märke, motsvarar S-märket, också en ovanlig syn.
Fisk-märket till vänster kan tyda på regelbunden kyrkgång.

Bilen på bilderna är kanske lite otvättad, men i hyfsat skick. Den är repfri och inga bucklor, rak i plåten. Man får ett bra intryck,    . . . på håll. Tyvärr börjar rosten komma försiktigt smygande runt skärmkanterna. Synd. Nationalitetsmärket är påklistrat där bak, CDN, en ovanlig syn. En kanadensisk bils utlandsresa brukar gå till USA och ingen orkar klistra på ett märke för att åka dit.


onsdag 8 februari 2012

Acura TL - Hondalyx fast bättre


Det här bilmärket gav speciellt GM, men även Ford och Chrysler ångest.
Acura TL 3.2 [årsmodell 1996 – 1998, första generationen] mid-size sedan. Acura är Hondas premium bilmärke och är riktat mot marknaderna i USA, Kanada, Mexico och Kina. Bilmärket skapades 1986 och var så framgångsrikt att Toyotas raskt tog fram ett eget lyxbilmärke, Lexus. Nissans motsvarighet heter Infiniti. Man kan säga att Mercury var Fordkoncernens motsvarighet. Utrustningsnivån 3.2 av TL var den mer välutrustade med läderklädsel och annat trevligt, utrustningsversionen 2.5 försökte verka sportig. Motormässigt utrustades 3.2 med en V6:a på 3,2 liter (vad annars) med 24 ventiler som åker upp och ned. V6:an presterade 200 hk och gav ett vrid på 285 Nm. Det gjorde att bilen sköt iväg från 0 till 100 km/h på 8,8 sekunder. 2.5:s motor var en längdledes monterad rak femcylindrig motor på 2,5 liter och den avgav mer blygsamma 176 hk, hur sportighet kunde uppstå där ur fattar inte jag.
Nästa gång ungarna smäller igen bagageluckan med en smäll så lossnar emblemet.
Bilen på bilderna håller på att deemblera sig själv (engelska: debadging). ”Acura” emblemet är för länge sedan borta och ”3.2 TL” hänger på sniskan, men vad gör väl det? Bilen ser fin ut i övrigt. Tittar man in i kupén ser man svart välskött läderklädsel och annan vacker utsmyckning, i backspegeln hänger ett sött alster från barnens pappslöjd. Allt andas familjeharmoni. Den här första generationen och även den andra generation kändes mycket som en egen modell, även om släktskap och ursprung finns med Honda Vigor och Honda Legend. De senaste generationerna av Acura TL har krympt och likheten med Honda Civic är slående.
Extra insatt bonusbild: Acura TL t v och Honda Civic t h. Årsmodeller 2007 eller kanske 2008. Lika som bär.