tisdag 28 augusti 2012

När Oldsmobile Cutlass Ciera var som bäst



Flera modeller hos Oldsmobile hette Cutlass i förnamn. Cutlass Ciera var tidvis den modell som sålde bäst. Bilen på bild är av årsmodell 1987 eller möjligtvis 1988. Vid den tiden gick det fortfarande bra för Oldsmobile eller i alla fall trodde de det själva. Den långa utförslöpan mot nedläggning kan kanske inte riktigt skönjas ännu, men problemen började definitivt torna upp sig. Över en miljon bilar sålda 1986 minskade till 670 000 bilar 1987 och drygt 500 000 bilar 1988. Försäljningssiffrorna vek ned sig och tog sig aldrig mer. Varför? Marknaden förändrades raskt, men inte Oldsmobile. De importerade bilarna (främst Toyota och Honda) attraherade yngre kundgrupper och ledde till svag återväxt, och de äldre kundgrupperna som köpte Oldsmobile blev just äldre och färre. Modellutbudet bestod förvisso ännu i slutet av åttiotalet av många modeller med flera varianter, men det var inte tillräckligt brett och åldrades snabbt.
Oldsmobile Cutlass Ciera Brougham [årsmodell 1982 – 1988, första generationen], mid-size.
Brougham var den välrustade toppversionen.
Bilen på bilden är en Brougham, den finaste Cutlass Ciera som gick att köpa. Den är vackert lackad i Dark Teal Blue Metallic och har ekerförsedda låsbara hjulsidor. Däcken har vita smala ringar på yttersidorna - raffinerat. Klädseln inne i kupén var av mjuk velour kallad Paris Knit Velour. Det är en klädsel som är mycket mjuk det. Motormässigt kom som standard en rakfyra på 2,5 liter som det kanske inte var så mycket att yvas över. Den kunde kraftsamla 98 hk, som tillval fanns en V6:a på 2,8 liter. Det kom inte ut så mycket effekt ur den heller. Suck. Brougham fick också ett litet huvornament på motorhuven att ståta med. Bilen är också utrustad med ett extra förkromat bagageräcke på bakluckan, ”top-trunk luggage rack - add style and room”. Ett fullkomligt onödigt, men helt moderiktigt tillbehör dessa år. Notera hur elegant det tredje lagpåbjudna bromsljuset är integrerat med bagageräcket. 

Under modellbeteckningen på framskärmarnas sidor finns dessa år också en rad med flaggor som länge har förbryllat mig en smula. Det är femton flaggor på rad i följande förvirrande ordning: USA, Kanada, Belgien, Finland, Italien, Storbritannien, Nederländerna, Schweiz, Frankrike, Portugal, Sverige (japp!), Spanien, Danmark, Italien igen (!) eller kanske Irland, och till sist Tyskland. Varför det är så vet ingen. Oldsmobile var ju helt inriktat på den inhemska nordamerikanska marknaden. Detta var ingen exportbil och den var långt ifrån någon världsbil. Flaggorna var nog menade att muntra upp de nordamerikanska kunderna på något sätt och ge den lite europeisk flärd kanske.


Bilen är i fint skick. Den glittrar från alla håll i solljuset och är en mycket god företrädare för en amerikansk bilmodell. Mycket krom, mycket pynt och lite udda detaljer här och där. Synd bara att bilens motor är så oamerikansk liten och klen.


Vi klipper ur följande uppslag ur Oldsmobiles bilbroschyr för modellåret 1987:
(Upphovsrätten tillhör GM)

Brougham med huvornament

Det lustiga är att snikversionen fick behålla 1986 års grill. (Se bilen i mitten.)
Övriga versioner blev uppgraderade.


måndag 27 augusti 2012

Ford Thunderbird vid vägs ände



Det fanns en tid då bilar av typen personal luxury car fann sina köpare i försvarbara mängder. En biltyp som var en lätt prestanda orienterad individualistisk stor kupé i ett mer påkostat utförande. Förutom Thunderbird är Buick Riviera, Oldsmobile Toronado och Mercury Cougar goda exempel på det. I början av nittiotalet var dock de goda åren över. De köpstarka kunderna köpte hellre SUV:ar eller andra slags bilar. En efter en av dessa klassiska modeller upphörde att tillverkas under nittiotalet. Thunderbird höll ut länge och sålde inte så dåligt, ofta över 100 000 bilar per år. 

Bilen på bild är av årsmodell 1994 eller 1995 eftersom den har fått sig en ansiktslyftning. Inför modellåret 1996 städades fronten upp lite. Det hjälpte föga, 1997 blev den sista årsmodellen. Därefter fick modellnamnet ligga till sig och bilmodellen återuppstod som årsmodell 2002 och då i en trevlig retrofuturistisk design betydligt mer troget originalet från femtiotalet. Den sålde tyvärr inte heller något vidare och Thunderbird gick i graven 2005.
Ford Thunderbird LX [årsmodell 1989 – 1997, tionde generationen], personal luxury car.
LX var basversionen.
Bilen på bild är en LX och standardmotorn är då en 3,8 liters V6:a som gav ifrån sig 140 hk. 0 - 100 km/h klarades av på drygt 11 sekunder. Ja, vad ska man säga om det? Fort gick det i alla fall inte. Istället får vi glädja oss åt bilens fina skick. Någon liten repa i hörnen förstås, men annars så ser den blank och fin ut. Den är också påkostad tillvalet med aluminiumfälgar och radioantennen sitter stadigt förankrad på högra framskärmen för bästa mottagning. Sammantaget en trevlig bil att titta på. För den något mer glasglade fanns det en högre utrustningsnivå, SC, som kom med en turboladdad V8:a på 230 hk. Thunderbird var bakhjulsdriven.

Vi tar oss en titt i 1994 års broschyr modellåret då Thunderbird fick sig en liten facelift och då den nya V8:a lanserades.
(Upphovsrätten ägs av Ford)









lördag 25 augusti 2012

En äkta kanadensare: Beaumont 1967


Kanada har också haft sina alldeles egna bilmärken. Beaumont var en. Dessa särskilda bilmärken producerades av någon av de tre stora amerikanska biltillverkarna. Något eget nationellt bilmärke som till exempel Saab har inte funnits i modern tid i Kanada utan det har mer varit en fråga om att positionera varumärken. De flesta amerikanska biltillverkare inklusive insomnade och hädangångna bilproducenter som AMC och Willys-Overland med flera har haft bilfabriker i södra Ontario. Till exempel den sista generationen Ford Crown Victoria tillverkades i Kanada och sedan lades fabriken ned. Fortfarande finns det dock en bilindustri i Kanada, även om den nu för en mer tynande tillvaro.
Beaumont Sport Deluxe [årsmodell: 1966 - 1969, enda generationen], mid-size.
Sport Deluxe var det påkostade sportiga utrustningsalternativet.
Beaumont var en GM-produkt och var en kanadensisk variant av Chevrolet Chevelle. Fast utseendemässigt fick den ett närmare släktskap med Pontiac, i alla fall framifrån. Den såldes också främst av Buick-Pontiac handlare. Varianten Sport Deluxe var prestandaorienterad och hade därför separata framstolar, bucket seats, och växelspaken på golvet, till skillnad från den vanliga helsoffan fram och växelspaken på rattstången. Fast det räcker ju inte bara med stolar och golvspak, det måste till motor också för att sportighet ska uppstå. Beaumont hade hela åtta olika motoralternativ under produktionsperioden. Bilen på bild är prestanda versionen och underhuven kan man då finna den mäktiga 6,7 liters V8:an på 350 kusar. Det behövs fyra förgasare för att få ihop tillräckligt med bensin. Bensinförbrukningen? . . . nästa fråga, tack.

Bilen på bild är av årsmodell 1967. Den står där lite lätt exhibionistiskt parkerad på gatan så att alla kan beundra den. Den är i mycket bra skick förstås. Förutom att läsa innantill på emblemen kan man se att det är en Sport Deluxe för den har också sportiga gälar, fender louvres, bakom dörrarna. På motorhuven har den diskreta extra luftintag, air scope, som prydnad eller de kanske till och med fungerar? De tunna röda ringarna på däcken markerar att det är rykarmodellen med den allra fetaste V8:an. På bakluckan sitter för säkerhetsskull också ett speciellt sportmärke - allt andas prestanda. Ingen idé att mopsa upp sig vid rödljuset intill den här bilen.



1967 års bilbroschyr:
Bilbroschyren för Beaumont 1967 andas verkligen ’67, ”summer-of-love” och allt där till. Synnerligen samtida design och layout. Läckert. De tecknade kvinnorna på bilderna påminner mig om de tecknade kvinnor som fanns i min mammas Femina-tidningar från sextiotalet. Titta och njut för sextiotalet kommer aldrig tillbaka . . .










(Upphovsrätten till broschyrmaterialet tillhör GM.)




fredag 24 augusti 2012

Chrysler Intrepid med nya loggan



Första generationens Intrepid kom som en befrielse i sällskap med Eagle Vision och Chrysler Concorde. Chrysler hade haft en tidvis besvärlig resa genom åttiotalet. De var bra nära konkurs där ett tag och underkastades en hårdhänt omstrukturering under den legendariska Lee Ioccas ledning. Då vinden vände förmåddes Renault att sälja av AMC till Chrysler och plötsligt satt man med trumf på hand: SUV i form av Jeep och Chryslers egenutvecklade vans. Marknaden för dessa tog fart, men det ordinarie personbilprogrammet blev kraftigt eftersatt. Sorgligt eftersatt.

AMC gav inte bara Jeep till Chrysler utan de vitaliserade företaget med nya moderna arbetsformer (som till exempel att jobba i kompetensöverskridande team) och nya modelluppslag. Modelluppslag som kunde spåras tillbaka till Renault, även om amerikanarna inte vill erkänna det. Chrysler myntade ett designgrepp kallat cab forward. Ett genidrag visade det sig. Cab forward innebar att jämfört med de fyrkantiga åttiotalsmodellerna som följde den gamla klassiska treboxprincipen (distinkta motorutrymmen, och passagerarutrymmen samt avskilt bagageutrymmen), så trycktes hjulen mer ut i hörnen, karossen gavs också heltäckande svepande linjer som gjorde bilen till en enhet och försedd med en bred lågt vinklad vindruta. Designen blev mycket lyckad och tog konkurrenterna på sängen.
Chrysler Intrepid [årsmodell 1993 – 1997, första generationen], full-size.
Detta är den namnlösa basversionen.
Intrepid var en Dodge i USA och Vision var en Chrysler i Europa, där den även såldes i Sverige. Intrepid var budgetmodellen av de tre, Vision lite mer sportigare och exportorienterad och Concorde var toppmodellen. Ett år senare kom den något mer tamare Chrysler LHS som designmässigt var mer konservativ. Den äldre delen av kundstocken behövde kanske få känna igen sig . . .

Bilen på bild är basvarianten och det fanns även en något mer välutrustade variant kallad ES. Basvarianten innebar trumbromsar bak, fast monterad radioantenn och standardmotorn är en stötstångsförsedd V6:a på 3,3 liter med en effekten på 161 hk. Resan 0 till 100 km/h gjordes på över 11 sekunder. Sävligt. Det är ingen racer vi tittar på även om den ser snabb ut. Bilen är av en årsmodell senare än 1994 eftersom den har Chryslers nygamla logotyp i nosen och inte det vackra pentagrammet som fanns där tidigare. Bilen är i godtagbart bruksskick. Original fälgarna hänger med. Rosten växer till sig i skärmkanterna, ja, det är ju så det brukar gå till slut.


Bilbroschyr för 1995 år modell:
Det kan ju vara intressant att titta lite i försäljningsbroschyren och se hur Chrysler säljer sitt designkoncept cab forward. Även om den nu, 1995, inte hade samma nyhetsvärde.
(upphovsrätten tillhör Chrysler)




Härlig 90-tals känsla i kabinen! Jag undrar just vad som dyker upp i "Message Board".




torsdag 23 augusti 2012

Ännu mer Saturn S-series



Första generationens Saturnbilar är kanske inte så mycket att titta på egentligen. De ser lite underliga ut, men bilmärket Saturn är intressant och har en intressant historia. GM:s avsikt med bilmärket var att göra bil på nytt sätt och tillverka en annorlunda bil för att konkurrera bättre med främst de asiatiska importbilarna på den inhemska nordamerikanska marknaden. Saturn startade 1985 och först sex år senare kom den första modellen ut, S-series. Redan där blev det fel. Genom att ta sex år på sig så tappade GM en hel del tempo. Problemet var att allt skulle vara nytt och Saturn skulle vara helt fristående från GM. Att bygga ett helt nytt bilmärke från grunden tar tid och ingen annan har gjort det i modern tid. Jag tror att ingen kommer att gör om det - det är ju vansinne att inte försöka utnyttja det som redan finns och sedan förpacka det smart.

Nästa misstag var att göra bilen så pass unik och annorlunda. Den var ju tänkt att konkurrera med de framgångsrika importbilarna. De skulle ha gjort som japanerna gjorde - kopierat värsta konkurrenterna. Knyckt idéer och framgångskoncept. Studerat deras framgångar, frågat sig: varför säljer de så bra? Nej då, så gjorde de inte. De fortsatte envist på sin egen inslagna väg. Bilmodellerna blev för annorlunda. Äventyret Saturn blev mycket kostsamt för GM och bidrog helt klart till GM:s finansiella ohälsa i slutet av 00-talet som resulterade i den stora bilmärkesnedläggningen för GM. Saturn, Pontiac, Hummer och Saab avvecklades eller avyttrades. Nu finns där bara Chevrolet, Buick, GMC och Cadillac kvar. Vem försvinner härnäst? Mitt tips: Buick eller möjligen Cadillac. Cadillac har nog mest problem just nu av fyra GM-divisionerna.
Saturn SL [årsmodell: 1991 - 1996, första generationen], compact.
SL står för S-series och Limousine.
Saturn hittade dock sina köpare, men kundskaran blev för liten. Ofta hängivna köpare som förälskade sig i den lilla rara bilen och som gillade försäljningssättet utan den klassiske i rutig kavaj iförd slemmige och otäcka bilförsäljaren. Saturn såldes till fasta och tydliga priser. Generösa garantier. De Saturn S som jag ser är nästan undantagslöst välvårdade och ser ut att vara i gott skick. Ingen rost, möjligen lite på baklucka eller motorhuv. Skälet till det är att sidorna var av plast. Karossen var så fiffigt konstruerad att den var självbärande utan speciellt stöd från sidorna. Tanken var att Saturn enkelt skulle kunna designa om modellen. Fast det utnyttjades aldrig. Hur set ser ut då en Saturn SL har krockat kan du se på bild längst ned i inlägget. Dags att ta fram stora tuben Plastic Paddic!

En annan sak som förbryllat mig är motorvarianterna. Motorn utvecklades själva av Saturn förstås. Motorn var en radfyra på 1,9 liter och den kom i två versioner: med en (1) överliggande kamaxel eller två (2). 1,9 SOHC presterade 100hk och 157Nm 1,9 DOHC presterade något lite mer, 114hk och 162Nm. Men gjorde det någon skillnad?

SL som sedanen kallades kom i tre utrustningsvarianter: SL, SL1 och SL2. Det som skiljde dem åt var enbart detaljer som till exempel klädsel, stolarnas utformning och de högre utrustningsvarianterna hade DOHC-motorn, fattas bara. Bilen på bild är en Saturn SL, mer än så går nog inte att utläsa av bilderna. Utrustningsnivå - okänd och motoralternativ - okänt samt årsmodell - okänt. Fast den är som förväntat i bra skick.


Uj-uj, plastskador och en bucklig motorhuv.

onsdag 22 augusti 2012

Adjö till Lincoln Town Car



Detta blev den sista traditionella amerikanska lyxbilssedanen som producerades. Den påminner om en Texasbo i rutiga byxor med vid hatt jämfört med sina samtida slätstrukna importerade lyxbilar som Lexus, Acura och Mercedes-Benz. Traditionell i den meningen att den var uppbyggd efter det tekniskt välbeprövade konceptet separat ram och separat kaross, bakhjulsdriven och med en stor fet V8:a fram. Redan 1996 övergav GM detta koncept och Chrysler gjorde det tidigare än så. Teknikkonservativa Ford-koncernen framhärdade envist att producera amerikanska sedaner på detta vis ända till 2011 och dessutom med hela tre modeller, Lincoln Town Car, Ford Crown Victoria och Mercury Grand Marquis. Tydligen fanns det kunder och uppenbarligen gjorde man vinst på detta segment. Det som till sist direkt gjorde att dessa anakronismer till bilar slutade att tillverkas var inte så mycket att kundbasen tynade bort utan nya trafiksäkerhetsbestämmelser. Den amerikanska regeringen krävde att antisladdsystem (förkortas ofta ESC, ESP eller DSC) skulle installeras och Ford valde att inte göra det på den föråldrade tekniska plattformen som de tre modellerna byggdes på. I alla fall skyllde Ford på det. Den 29:e augusti 2011 rullade den sista Lincoln Town Car av bandet - en epok var över.

Bilen på bild är av 2003 års modell eftersom den har det modellårets nya utseende och att utrustningsnivån är Cartier. Årsmodell 2003 var nämligen den sista årsmodell som hade denna prestigeladdade utrustningsnivå. Efter 2003 så ändrades knappt utseendet på bilmodellen. Den här bilen är från början fulladdad med allt man kan önska sig och lite till när det gäller lyx och komfort. Den kom med en V8:a på 4,6 liter som hade en effekt på 238 hk. Det är ingen racerbil, utan fokus ligger på värdigt framskridande.

Lincoln Town Car Cartier Series [årsmodell: 1998 - 2011, tredje generationen], full-size.
Cartier var den mest topputrustade varianten, extra allt.
Det som kanske är mest iögonfallande och dessutom ser mest föråldrat ut är det halva vinyltaket. Ett tillbehör från en svunnen tid. Amerikanska bilar från tidigare decennier erbjöd kvarts, halvt eller helt vinyltak eller inklätt med cabriolettyg, vilket är kanske ännu mer anmärkningsvärt. Det halva vinyltaket på den här bilen ska likna den gamla karossformen Town Car som var en sedan som var täckt baktill, men öppen för förararen och det passar ju bra på den här modellen som fått sitt namn efter just den karossen. År 2003 var det inte många modeller som kunde få vinyltak. Jag tror faktiskt att det var bara de tre modellerna nämnda ovan som erbjöd det under 00-talet.

Bilen har också mycket rikligt med krom. En bred vacker krombåge som avslutar vinyltaket, krom på skärmkanterna, krom i grill och ännu mer krom runt om. Huvornamentet i form av Lincolns logotyp kom också till heders igen till årsmodell 2003. Snyggt och prydligt. Bilen är i strålande skick, välputsad och glänsande. Hoppas bara nu att ägaren fortsätter att ta väl hand om den.

Avslutningsvis en titt i 2006 års broschyr.
(Upphovsrätten tillhör Ford)