Fartigt röd Pontiac Grand Prix

Säga vad man vill om hädangångna Pontiac, men deras bilar såg alltid lite sportiga ut. Dock var det inte alltid som löftet om sportigheten uppfylldes, speciellt inte så där för en tjugo år sedan. Då kunde det vara lite klent med prestandan ibland. Bilen på bilderna ser i alla fall snabb ut. Vackert röd. Sportfälgar i samma färg och en sportig längsgående stripe längs med sidorna, samt dubbla lätt rektangulära avgasutblås bak. All bådar gott. Bilen är av årsmodell 1988 – 1990 och då hade SE-versionen som standard en sprittande V6:a på 2,8 liter med ett effektuttag på 130 hk, som senare kom att ersättas av en V6:a på 3,1 liter och då med en liten effektökning till 140 hk. Vilken av de två motorerna som gömmer sig under huven på den här bilen är lite svårt att säga.

Bilen är i fint skick och intrycket blir bara bättre av att det just har regnat. Lacken ser riktigt snygg ut. En mycket fin och välbevarad sport kupé. Fläckfri. Jag har sett andra Grand Prix i betydligt sämre skick, här är en som håller på att rosta borta framför kameran. Trevligt att se en så pass välbehållen Grand Prix.

Till sist några annonser och ett omslag från Car & Driver från 1987 som presenterar nya Pontiac Grand Prix. Som en liten extra bonus en bild på Revells platsbyggsats av denna bil, röd och allt. Det är inte varje dag det finns en plastbyggsats på de bilar som jag hittar. Kul!

Samtida tidningsannonser:

(upphovsrätten tillhör GM)

Car and Driver, oktober numret 1987:

Till sist, den utlovade extra insatta bonusbilden på plastbyggsatsen.

(Upphovsrätten tillhör Revell)

Pontiac Grand Prix tävlar mot rosten

Emblemet på framskärmen ligger risigt till. Lossnar snart.

Pontiac Grand Prix GT kupé [årsmodell 1988 – 1996, femte generationen sedan 1962] klass: mid-size.

Det här är en bil med sorgligt fransiga framskärmar och dimljuset på sned. Långt gångna rostangrepp, bilen rostar bort framför våra ögon. Det har gått lite för långt för rosten har angripit vitala delar som trösklar. Det är svårt att tro att den här bilen kommer att överleva och bli en framtida entusiast bil, snarare väntar avställning och så småningom bortforsling. Tråkigt. Vi får muntra upp oss med att den är hel- och nedlackad i sportigt röd färg och har fälgar i samma fina röda nyans. En färg som skonsamt mildrar effekterna av rost och roststrimmor. Väl vald färg så här i retroperspektiv, får man väl säga. En titt inne i cockpit avslöjar att där sitter fastskruvat speciella sportstolar, mest troligt eftermarknadsutrustning.

Nej, det är inte en extrem uppförsbacke, det är fotografen som försökt göra bilden mer expressiv . . .

Emblemet på framskärmarnas sidor skvallrar om att det ska finnas en rapp motor under huven. Texten på emblemet lyder: ”24 VALVE V6”. En djupare undersökning pekar på att där finns en 3,4 liters V6:a med dubbla överliggande kamaxlar och 24 stycken glatt vippande ventiler, allt detta presterade 210 hk vid 5.500 varv (sjönk till 200 hk om köparen var bekväm och valde automatlåda) och vridmomentet var på 291 Nm vid 4.000 varv. Det duger allt att gasa med. Själv kan jag vittna om att det bullrar bra om bilen då den susar omkring i trafiken så avgassystemet behöver också tätas en smula.

Det är glädjande att kunna konstatera att bilen på bilden svarar upp mot Grand Prix ursprungliga arv som sportig och prestandaorienterad. De första generationerna av Grand Prix var verkligen full-size, men efter hand så krymptes modellen ned till ett mer behändigt mid-size format. Grand Prix hann komma ut i en sjätte och en sjunde generation innan den lades ned 2008. Bilmärket Pontiac lades ned 2010.

Den femte generationen kom i lite olika utförande utseendemässigt sett beroende på version under den relativt långa produktionscykeln och det gör att man får vara lite försiktig när man gissar vilken årsmodell bilen är. Den raska 3,4 liters V6:an kom med 1991 års modell och bilen på bilderna har inte den ansiktslyftning som kom 1994 så spannet på möjligt modellår är 1991 till 1993. Mer precist än så törs jag inte gissa.

Som sagt vad, Grand Prix kom i olika utseenden. Här är en tidig modell och här har vi en med ljusramp.

Vi avrundar inlägget med en tidningsannons från 1991:

(upphovsrätten ägs av GM)

Det är ju onekligen lite ironiskt att ordet rost används i reklamen.

Pontiac Grand Prix - Luxury Edition

Solen värmer och det droppar om istapparna. Sista snödrivan på bilen smälter bort. Det är snart vår . . . 

Pontiac Grand Prix LE [årsmodell 1988 – 1996, femte generationen sedan1962] definitivt en mid-size och första framhjulsdrivna generationen. Pontiac lades ned hastigt 2010. Märket offrades så att GM kunde utverka välbehövliga kreditgarantier för att undvika konkurs. Valet att snabbt slakta ut Pontiac kan faktiskt ifrågasättas. Bilmärket Pontiac befann sig i bättre skick än Buick eller Saturn, för att inte tala om det notoriskt finansiella bojsänket SAAB. Pontiac kom på tredjeplats i försäljningsvolym i GM-koncernen år 2008 (krisåret). Försäljningsvolymer för GM (2008): Chevrolet sålde 1 801 131 bilar, GMC 376 996 bilar, Pontiac 267 348 bilar, Saturn 188 004, Buick 137 197 bilar och SAAB 93 388. Nu handlar det inte bara om försäljningsvolym utan också vinst per försåld bil. Där såg det inte lika bra ut för Pontiac. De hade precis bytt ut sitt modellprogram och hade de nya fräscha Gx-modellerna, men den investeringen hade inte börjat betala av sig i tillräcklig utsträckning. Buick var mer lönsamt per försåld bil och dessutom ett mer internationellt varumärke, speciellt på den viktiga kinesiska marknaden. Fördel Buick – Pontiac ut. Bilmärket Pontiac var under decennier ett prisvärt prestanda alternativ i GM-koncernen och det kompletterade på så sätt prismässigt volymmärket Chevrolet. Grand Prix är en klassisk Pontiacmodell som storleksmässigt först var en extra bred wide-track full-size modell, sport och prestanda orienterad, men den krympte ned sig till en smidig mid-size efter ett par decennier. Grand Prix var alltid positionerad som nummer två på Pontiacs prestigeskala. Toppmodellen var Bonneville. Prestanda ambitionerna fick stryka på foten efter hand som oljekriserna kom och gick. I slutet av åttiotalet fanns det inte mycket kvar av de ambitionerna.

Den femte generationen producerades under ganska lång tid och den kom därför utseende- och utrustningsmässigt i flera olika varianter. Ett vanligt marknadsföringstrick är att hela tiden kasta om i utrustningsnivåerna, döpa om dessa och tillföra utrustningspaket, och försöka toppa på slutet, allt för att sälja mer och det är ju förståeligt. Första årsmodellerna av denna generations Grand Prix kom endast i en tvådörrarsversion, först 1990 tillkom en sedanversion. Utrustningsnivåerna var för den ursprungliga kupén tre, en namnlös variant (insteg för snikna), LE (prisvärd mellannivå), SLE (Sports Luxury Edition, kostar det så smakar det). När sedanen till slut dök upp tillkom SE (ny basnivå), GT (halvsportig) och GTP (än mer sportighet).1994 trillar LE och SLE bort, GT och GTP degraderas till utrustningspaket, endast SE kvarstår. Grand Prix front såg olika ut beroende på utrustningsnivå i början, men från 1992 sammansmälte de utseende mässigt till färre varianter, en hade ljusramp. En kort sammanfattning över motoralternativen: a) först en standard V6:a på 2,8 liter på 130 hk, b) ny V6:a på: 3,1 liter på 160 hk, c) senare även en rak radfyra på 140 hk kom 1990 och V6:an i turboförstärkt utförande gav då 205 hk, d) en helt ny V6:a på 3,4 liter kom slutligen 1994 och den presterade 215 hk.

Bilen på bilden är en LE och av årsmodell 1990 eller tidigare. Den saknar lite utsmyckning i fronten, till exempel grillornament, galler och inte minst det vackra Pontiac emblemet. Ser lite slarvigt ut. Rosten har fått ett fast grepp om skärmkanter och trösklar. Å andra sidan är den rak och fin i plåten, inga större avskrap eller repor, lacken är blank och det tyder på att den tvättas, då och då. Bilen har två fast förankrade antenner, en för bilradion och en mitt på bagageluckan för någon slags kommunikationsutrustning. Den stora dekalen med medicinska symboler på där bak kanske ger en vägledning vad det kan vara för något . . .  Bilen är i härligt bruksskick. Bra!

Pontiac Grand Prix - ljusglimmande front

Hjulsidorna bak är missfärgade, men inte fram?

Pontiac Grand Prix SE[årsmodell: 1988 – 1996, femte generationen], mid-size och första generationen som var framhjulsdriven. Pontiac är ett bilmärke som inte längre är med oss. Det lades ned bryskt och raskt 2010 utan krusiduller, så att GM kunde få låna mer pengar och undvika konkurs. Pontiacs var under lång tid ett sportigt bil alternativ i GM-koncernen och det kompletterade på så sätt prismässigt volymmärket Chevrolet. Grand Prix var först en full-size modell, högprestanda orienterad, men den krympte ned sig till behändig mid-size efter ett par decennier och var placerad precis under toppmodellen Bonneville på Pontiacs modell skala. Prestanda ambitionerna falnade också över tiden, dessvärre. Första årsmodellerna av denna generations Grand Prix kom bara i tvådörrars version, först 1990 fick den två dörrar till. Utrustningsnivåerna var för de ursprungliga kupéer tre, en namnlös variant (för den med begränsad budget), LE (för den som kunde unna sig lite mer), SLE (för den som kanske hade lite för mycket pengar). När sedanen dök upp tillkom SLE (för sedanen), SE (basnivå), GT (halvsportig) och GTP (än mer sportighet).1994 trillar LE och SLE bort, GT och GTP degraderas till utrustningspaket, endast SE kvarstår. Med början på 1990-talet var lightbar (svag lysande ljusramp) en populär utsmyckning på nordamerikanska bilar under några år. Mercury startade trenden men fick fort fotfäste även hos andra bilmärken. Grand Prix var inget undantag utan den fick efter ett tag en lightbar (ljusramp) även den. Grand Prix front såg olika ut beroende på utrustningsnivå i början, men från 1992 sammansmälte de till en variant, med ljusramp. Motormässigt förekom fyra olika motoralternativ. Inledningsvis fanns det en standard V6:a på 2,8 liter och som fick ihop 130 hk, hmmm. Men det blev knappt märkbart bättre när nästa V6:a dök upp: 3,1 liter på 140 hk, jisses, En muntrare rak radfyra på 140 hk kom 1990 och V6:an kom då upp i 160 hk, bättre, och i turboförstärkt utförande 205 hk. En ny V6:a på 3,4 liter kom slutligen 1994 och den presterade 215 hk, hurra. Motorutvecklingen inom Pontiac gick onekligen framåt under 1990-talet.

Stadig radioantenn. Får in CBC på radion över allt. Bensinlocket lite lätt på glänt.

Bilen på bilden är av årsmodell 1994 eller senare. Den är fyradörrars sedan, har ljusramp och har fått sig en face-lift. Underhuven hittas nog mest troligt V6:an på 3,1 liter och 160 hk som då var standard motorn. Bilen har också ABS-bromsar, det finns en liten påklistrad dekal som borgar för det. Sammantaget bra skick, lite avskrap och lite bortflagnad färg på lister, kanter och hörn, normal slitage    . . . det enda som är lite förunderligt är att hjulsidorna bak är så gulfärgade, varför?

Pontiac Grand Prix - med Bertil Helge

Den brandgula symbolen till vänster på registreringskylten betyder att ägaren är knuten till brandkåren. Bilen är dessutom röd . . .

 Pontiac Grand Prix GT [årsmodell: 1997 -2003, sjätte generationen sedan 1962] Framhjulsdriven midsize. Här är en bil som försökte inta en sportig attityd och med uppdrag att konkurrera med Ford Taurus, de japanska importerna Toyota Camry, Honda Accord och Nissan Maxima, samt GM:s egen Chevrolet Impala. Här i Kanada måste Pontiac ha sålt bra för det finns många kvar på gatorna. Det hjälpte inte för GM lade ned bilmärket Pontiac illa kvickt under 2010 i samband med att de försökte undvika konkurs. Det var en redig utslaktning av bilmärken och bilmodeller. År 2008 erbjöd GM 48 bilmodeller och efteråt, modellåret 2010, erbjöds 34 bilmodeller. Fjorton bilmodeller försvann, en minskning med 29%. Förutom Pontiac, försvann Saturn, GMC och Hummer. Man skulle kunna säga att indirekt så var SAAB även ett av slaktofferna. Det tog dock längre tid och krokigare vägar. GT var den sportiga utrustningsnivån och kunde uppgraderas till än högre sportighet med utrustningspaketet GTP. GTP-paket blev så populärt att det fick bli en egen utrustningsnivå några år senare. SE var den enklaste utrustningsnivån. GT utrustades med en V6:a på 3,8 liter som avgav 225 hk och ett vridmoment 305 Nm. GTP hade samma V6:a men turboladdad så att effekten steg till 195 hk. Snikvarianten SE nöjde sig med en äldre V6:a på 3,1 liter vars effekt var mer måttliga 175 hk.

Dubbla avgasutblås och lågt placerad bakvinge ger ett sportigt intryck.

 Bilen på bilderna är av årsmodell 2000 eller senare eftersom den har fått sig en facelift i fronten, kan kanske vara svår att se under det svarta frontskyddet. Frontskyddet av vinyl är av det erkänt tillförlitliga märket LeBra Car Bra – de är för roliga. Det skyddar mot smuts och salt, mindre skråmor, stenskott och flygfän som annars skulle skada eller kleta sig fast på motorhuven. De två utstickande flärparna är aerodynamiska fiffigheter som ska pressa skyddet mot huven så att det inte börjar flappa när det går undan. Enkel att montera eller ta av, allt enligt reklamen. Samma reklammakare påstår att det ser snyggt och sportigt ut. Jag håller inte med. Det ser värre ut för bilar som har mycket plåt i fronten, som till exempel denna Pontiac, jämfört med bilar med en stor grill. Nåja, BH:n skyddar nog, men jag undrar hur det ser ut under efter några års kontinuerligt användande. Speciellt då bilen har röd lack vilket kan ha lätt för att bli blekt. Det måste ju bli nyansskillnader. Dessa skydd är dock vanliga i provinsen Ontario för här finns gott om insekter sommartid, rikligt med salt på vägarna under vintern och mycket stenskott året om. Frontskydd finns också i form av plastsköldar, se på denna Chrysler Intrepid.