Den bortglömda Chrysler LHS

Chrysler LHS var en mer lyxigare variant av Chrysler Concorde och på så sätt knep LHS översta pinnhålet i modellprogrammet. Den för svensk publik mer kända Chrysler 300M var vid den tiden en sportvariant av Concorde. Alla modellerna är förvillande lika. Efterhand blev det utrensning i toppen och det var LHS som drog kortaste strået. Blott tre årsmodeller blev det och modellen gick upp i Concorde som då fick LHS front. Concorde fick inte heller någon fortsättning efter 2004 utan Chrysler 300 kom att ersätta både 300M och Concorde. Andra generationens LHS var precis som Concorde och 300M designade enligt Chrysler lyckade cab-forward koncept. Vilket i korthet gick ut på kupén blev större på bekostnad av motorrummet och hjulen tycktes uttryckta i hörnen, samt en lågt svepande framruta. Andra generationen cab-forward blev dock lite uppsvullen jämfört med den första.

Hur yttrade sig nu lyxen? Egendomligt nog var LHS kortare än Concorde. Dessutom kom 300M att kosta mer än toppmodellen LHS. Lustigt. LHS var dock från början laddad med mer utrustning och pynt som till exempel valnötspaneler, el-säten klädda med läder och inte minst the HomeLink Universal Transceiver som kunde programmeras så att egna och andras fjärrstyrda garageportar eller grindar kunde öppnas enkelt med en knapptryckning. Fiffigt.

Bilen på bilderna är kanske inte det mest välvårdade exemplaret. Den är lackad i färgen med det långa namnet Deep Cranberry Pearl Coat, med andra ord tranbärsfärgad. Bilen har både skador, skråmor repor. Intrycket lättas ju inte heller upp av de trista plåtfälgarna. Under huven finns dock en gedigen V6:a på 3,5 liter med 24 vippande ventiler och som i LHS-utförande kunde prestera dryga 250 hk. Inte så tokigt alls. Concorde var mer prisvärd, 300M sportigare och spänstligare, LHS blev bara anonym och glömdes snabbt bort.

Utdrag ur bilbroschyren från 1999:

(Upphovsrätten tillhör Chrysler)

Dämpad färgsättning var högsta mode strax innan sekelskiftet.

Cab-forward interiör med ysläder och generöst med trälister.

Farväl till Buick LeSabre

Under många decennier var den klassiska amerikanska fyradörrars sedanen kungen på vägarna på den nordamerikanska kontinenten. Buicks sista modeller som kunde anses kvala in i den kategorin var Park Avenue och LeSabre. Där LeSabre var den billigare modellen av dem två. LeSabre var också under många år premiummärkets Buicks insteg till full-size modellerna och sålde mest i sitt segment. Den var den mest sålda Buicken även i slutet och faktiskt den mest sålda full-size sedanen på hela Nordamerikanska marknaden de sista åren. Det var ett vackert avslut.

LeSabre hade faktiskt moderniserats löpande under åren och sista generation var en modern bil och var förstås framhjulsdriven. Den hade en relativt bränslesnål och modern V6:a. Väghållningen var hyfsad och inte allt för gungig. Fortfarande så hade den stora dimensioner och den såg stor ut. Dessutom, viktigaste av allt, den kunde utrustas så att tre passagerare kunde sitta fram. Inte med helsoffa som förr men med breda s k benchseats. Vidare hade den tydliga sedandrag i formgivningen med distinkt stort bagageutrymme, rymlig och luftig kupé för passagerarna och ett väl tilltaget motorutrymme. Allt detta gjorde att den var en amerikansk full-size sedan, en av de sista från Buick.

Buick LeSabre Limited [årsmodell. 2000 – 2005, åttonde och sista generationen sedan 1959] full-size.

Limited var den högsta utrustningsnivån och Custom var basnivån.

Tydligen hittade den sina köpare. Demografiskt fanns dessa köpare främst i de övre ålderskategorierna, pensionärer på ren svenska. De kände igen sig i LeSabre, så hade ju bilar alltid sett ut. Bilen var stor och rymlig och bekväm. Allt som behövdes fick plats i bakluckan. Lagom bränslesnål motor och med lagom effekt, så att det inte gick för fort. En stor bil upplevdes också som säker ifall det skulle gå riktigt illa. Perfekt med andra ord. Problemet var bara att kundkategorin åldrades bort och tillväxten var svag, ett fenomen som drabbade hela sedan segementet. Buick slutade både i tid och i topp med sina sedan modeller Park Avenue och LeSabre. Båda ersattes av den betydligt mer samtida BuickLucerne.

Att kunder åldras och dör är ju logiskt, men varför blev tillväxten så svag? Dessa sedaner hade ju funnits i decennier med stadigt flöde av kunder på väg genom livet. En kanske något udda teori är att fyrtiotalisterna helt enkelt hade svårt att ta till sig sina föräldrars typ av bilar, de klassiska sedanerna, och att när det var deras tur nu på ålderns höst så ratade de dessa modeller i enlighet med deras lätt upproriska karaktär. Fast det tror jag inte riktigt på, men tanken är intressant. Snarare var det så att även bilmarknaden utvecklades och blev betydligt mer diversifierade med flera tillverkare, inte minst från fjärran Asien. Nya segment tillkom som exempelvis SUV och inte minst en stark tillväxt lokalt för pick-uper, trucks.

Bilen på bilderna är inte så gammal, en så där tio år, och ser fortfarande fin ut. Lite repor förstås, inget anmärkningsvärt. Tyvärr har lacken börjat bubbla friskt under bensinlocket och det är ju trist. Under huven ruvar en potent V6:a på 3,1 liter och den kunde minsann prestera hela 205 hk. Det är inte så pjåkigt. Sista generationen LeSabre påminner exteriört mycket om den föregående generationen. Det är svårt att på håll eller med ett snabbt ögonkast se skillnaderna, speciellt bakifrån. Men det är två olika generationer. Sista generationen LeSabre fick en helt ny tekniskplattform. För jämförelse skull så visas också ett par bilder på företrädaren (se bilderna nedan). Det är en Buick LeSabre Custom, det vill säga basvarianten. Årsmodellen är 1997 eller senare, och de är så lika.

Man kan ju undra varför de är så lika. Ofta brukar det ju vara tvärtom att påföljande generation utseendemässigt skiljer sig åt från föregångarna så att de ser lite ålderdomliga ut i jämförelse. Kanske var det så att Buick i sin vishet visste vilken kundkategori man vände sig till och att man beslöt sig för att hålla fast vid den, i alla fall ett tag. Även om det säkert kändes frestande för Buick att försöka modernisera för att vinna nya kundkategorier. 

En annons för Buick LeSabre årsmodell 1997:
(upphovsrätten tillhör GM)

Vid det här laget var nog kundgruppen 25 år äldre än de på bild. 

Crown Victoria, två fina Fordar

Majoriteten av alla Ford Crown Victoria är polisbilar, målade eller civila, eller möjligen taxibilar. Det finns få civila bilar och ännu färre är de som är välvårdade. Men jag hittade två ovanligt fina Crown Victoria. En av dem är dessutom ganska uppfiffad med extra utrustning (bilen ovan på bild). Den har blinkers i samma färg som bilen och nätta läckra fälgar. Avgasröret ser metallblankt och fylligt ut. Klistermärket på bakrutan avslöjar att det säkert finns en del sportdelar under huven, i alla fall minst ett K&N sportluftfilter,   . . . och så har den dragkrok också. Tyvärr kan man skönja repor i vänstra hörnet, illa, illa.

Ford Crown Victoria LX [årsmodeller: 1998 – 2012, andra och sista generationen] full-size.

LX blev till slut basversionen.

Ford Crown Victoria verkade vara evig. I stort sett tekniskt oförändrad sedan 1979 och därefter enbart kosmetiska förändringar. Förvånansvärt få förändringar egentligen och nästan inga förändringar alls efter 1998. Sista årsmodellen blev 2012, den producerades enbart i några veckor och alla bilarna exporterades, främst till Saudiarabien. Många Fordmodeller har kommit och gått under den perioden. Hur såg nu detta vinnande koncept ut? Jo, längsmonterad V8:a fram, bakhjulsdrift och separat ram, stor, sexsitsig där tre kan sitta fram, och rattväxel. En klassisk amerikansk full-size sedan. En bilmodell och konstruktion lika amerikansk som äppelpaj. Alla amerikanska bilmärken hade en eller flera modeller, tills i början eller i mitten av nittiotalet. Fordkoncernen fortsatte ensamt att producera denna typ av modell i nästan femton år till, och inte bara en modell, Mercury Grand Marquis och Lincoln Town Car stod också till buds. I ärlighetens namn så började Ford redan 1999 att minska möjligheterna att köpa en civil Crown Victoria här i Kanada och i USA höll Ford ut till 2008. Den gick att beställa, men hade knappast en framträdande plats i bilhallarna, om den överhuvudtaget fanns där. Däremot exporterades den friskt till mellanöstern där begäret efter äkta jänkejärn var högt.

Under huven finns en mullrande V8:a på 4,6 liter som i civil version presterade 190 hk. Polisversionen har 210 hk och mer extra utrustning där kanske möjligheten att kunna öppna bagageluckan inifrån utgör en av de mer speciella. Inga poliser ska kunna låsas in av buset i den egna bilen. Nästa Ford Crown Victoria (ovan i bild) är också en sällsynt välvårdad civil bil av senare årsmodell eller kanske yngre årsmodell, det är inte lätt att veta. Läckert lackad i Arizona Beige metallic är den i alla fall. Den har också fina välvårdade original aluminiumfälgar. Bägge bilarna är i så pass fint skick att de fortfarande skulle platsa i bilbroschyren. Fina bilar.

På tal om broschyrer, vi måste bara kolla in en bilbroschyr också, i detta fall från år 2003:

(upphovsrätten tillhör Ford)

Inlägget avslutas med en rad bilder:

(Foto: Ford)

Det fanns också en sportversion i några år: LX Sport och prestandan var på 239 hk.

Inga sexsittare i sportversionen inte.

En fin-fin Olds Cutlass Supreme

Den här bilen körs av en äldre dam, damkörd med andra ord. Den tycks inte bara köras till kyrkan utan också till restaurang. Där damen i fråga fickparkerade den mitt framför näsan på mig. Upp med kameran och några raska bilder. Ibland har man tur som bilspanare! Bilen är av årsmodell 1992 eller möjligen 1993. Skicket är utmärkt. Damen verkar låta vårda bilen väl. Något litet avskrap i hörnen och den sportiga längsgående stripen har nöts bort här och där, men förutom det finns det inget att anmärka på. Den intensiva blågröna metallic lacken glänser vackert. Bilen har små nätta stänkskydd med en antik variant av Oldsmobiles logga. Dessutom är den utrustad med bagageräcke på bakluckan ett lika fascinerande som opraktiskt tillbehör som verkade ha varit högsta mode på nordamerikanska bilar för en så där tjugo år sedan. Ett annat typiskt modeattribut för den tiden är den ljusramp bak som sträcker sig längst bagageluckans nedre kant och som tycks mynna ut i backljusen. Bilen är verkligen fin – vilken hedersgumma!

Oldsmobile Cutlass Supreme SL [årsmodell: 1988 – 1997, fjärde och sista generationen sedan 1966], mid-size.

SL var mellannivån.

Cutlass var en modellserie av familjebilar som Oldsmobile sålde framgångsrikt under åttiotalet. Cutlass Supreme var finast följt av volymbilen Cutlass Ciera och lilla Cutlass Calais. När fjärde generationen Cutlass Supreme först rullade av banden sålde Oldsmobile över 535.000 bilar per år, 1997 då sista årsmodellen kom ut hade den siffran mer än halverats. Tyvärr var det nog så att Ciera-modellerna åldrades snabbt i början av nittiotalet och Oldsmobile kunde inte hänga med. Ett tecken på det är Cutlass Supreme relativt långa produktionstid och att den äntligen kunde läggas ned 1997 och ersättas av den mer moderna Intrigue.

Under huven hittar vi nog mest troligt standard motorn, en V6:a på 3,1 liter som presterade 140 hk om det ville sig. Det kan nog vara precis lagom det.

En lockande annons från 1993 får avsluta.

(upphovsrätten tillhör GM)

Oldsmobile Aurora gick det illa för

En del bilmodeller har det motigare än andra. Aurora började säljas i februari 2000 som 2001 års modell, i december 2000 så annonserade GM:s ledning att Oldsmobile skulle avvecklas. Snacka om uppförsbacke. Men det började bra och den sålde över 53,000 bilar första försäljningsåret, innan december 2000 vill säga, och överträffade därmed det satta målet på 45,000 bilar. Nästa år såldes 8 576 bilar och sista årsmodellen kom upp i  7 217 försålda bilar. Fast det är ju inte att undra på.

Hur säljer man bilar fast bilmärket ska läggas ned, det låter svårt. Det behöver det inte vara, enklast är att låtsas som ingenting och så gjorde Oldsmobile. Det gick att göra så eftersom Oldsmobile var en del av stora GM och resten av GM kunde fånga upp kunderna och garantera service och reservdelar. Trots det så föll andrahandsvärdet direkt med motsvarande två år. Det vill säga en tre år gammal Oldsmobile blev raskt lika lite värd som en fem år gammal begagnad bil. Hur mycket Saab kommer att tappa i värde törs man ju inte ens tänka på. Där finns ju bara ett konkursbo.

Oldsmobile Aurora 4.0 [årsmodeller: 2001 – 2003, andra och sista generationen], full-size.

4.0 är toppversionen av Aurora.

Aurora var Oldsmobiles toppmodell och var spjutspetsen i den omdaning och nysatsning som Oldsmobile gjorde för att överleva. Modellen inriktades mot de så kallade importbilarna till den nordamerikanska marknaden. Med andra ord främst japanska och koreanska bilar. Aurora fick goda och välvilliga recensioner. Välbyggd, snabb, välutrustad och bra på alla sätt, förutom att den var lite svår att förstå. Karaktären var nämnligen svårfångad. Den var i sin själ varken amerikansk eller importbil. Den gamla och förvisso krympande kundskaran fattade ingenting och tilltänkta kunder som körde importbilar kände inte heller igen sig. Aurora lyckades inte rädda Oldsmobile och när denna andra generation kom var det redan för sent.

Dessutom var Auroras design och utseende också lite annorlunda än samtida andra bilmodeller. Den kom med två motoralternativ en V8:a eller en V6:a och de satte också beteckningarna på utrustningsnivåerna. Den skinande bilen på bilderna är 4.0 och är den mer välutrustad versionen. V8:an är precis som du gissat på 4,0 liter och den avgav 250 hk. Sannolikheten är stor att årsmodellen är 2001 . . . Om det fortfarande är förste ägaren som äger bilen är svårt att säga, men bilen är i absolut oklanderligt skick. Den är dessutom extrautrustad med förgyllda emblem och fälgarna är fullständigt spegelblanka. Bilen är helt enkelt ett praktexemplar!

Även om Oldsmobile försökte låtsas som om allt var som vanligt så var det förstås inte det. De flesta hade tankarna på annat håll alla Oldsmobiles anställda, återförsäljarna och inte minst kunderna. Luften gick nog ur det mesta och resurserna ströps. För att krama ut det sista kom de femhundra sist producerade bilarna att göras i en speciell farväl-serie, de sista femhundra, alla lackade i mörk körsbärsröd metalliclack. Längre ned så visas den enkla broschyren för dessa sista bilar, även marknadsföringsbudgeten började sina.

Föraren ser lite sammanbiten ut, tro jag det, Oldsmobile skulle ju läggas ned (Foto: GM). 

I historiens ljus kan väl konstateras att Aurora blev en intressant bil. Välutrustad och lyxbetonad, lagom med prestanda och allt till ett lågt begagnat-pris. Mycket bil för pengarna.

I ett tidigare inlägg har första generationens Aurora, som är ännu mer intressant egentligen, presenteras utförligt och långrandigt. En Aurora 3.5 har också förekommit på bloggen.

Hur säljer man bäst en bilmodell vars märke ska läggas ned – man låtsar som om det regnar:

(upphovsrätten tillhör GM)

Annonsen är från före nedläggningsbeskedet.

Sista bilbroschyren.

Undrar just vad andrahandsvärde månne bli?

Den särskilda loggan blev också inbroderad i ryggstödet.

Sable och Taurus

Det här inlägget är något av en ”dubbel-feature.” Ford och dess närbesläktade systermärke Mercury hade ofta likadana modeller i utbudet, men med olika namn och utrustningsnivåer. Där förstås Mercury var finare än Ford. I början av nittiotalet hade ärkekonkurrenten Chrysler lyckats väl med att omdesigna sina bilmodeller till modernare och säljande utseende med den lyckade trion Concorde, Vision och Intrepid av första generationen. Ford-koncernen ville inte vara sämre. En ny sprakande design blev kärnan i den tredje generationen Taurus och Sable. Efter mycket tankemöda blev det en ellips, eller rättare sagt en oval som blev det genomgående design elementet. På pappret inte alls ett så tokigt val. Fords logotype är ju till exempel en oval . . . Men det blev inte bra. Det blev för mycket och det blev allt för udda. Speciell stark genomslagskraft fick ovalformen i grillen, strålkastarna, bakrutan, kombins bakre sidorutor och även mittkonsolen i instrumentbrädan. Runda och lätt svällande former i en olycksalig blandning. Ibland kan ju tidens gång ge ett förlåtande drag – inte här. Det blev inte bra och det ser fortfarande inte bra ut.

Om man jämför Mercury Sable och Ford Taurus så har Sable generellt sett fått en aningens lugnare formgivning. I Sables front finns en till exempel sammanslagen ljusenhet som ger ett mer harmoniskt intryck medan det i Taurus fall så ger de ovala huvudstrålkastare kombinerat med runda varselljus ett betydligare oroligt intryck. Tyvärr har båda den olycksaligt utformade ovala grillen som ger bägge bilarna ett fiskliknande intryck. Inte lyckat. För att få plats med logotyperna i grillen så fick dessa krympas ned och för Mercurys del så krymptes den ned till en liten krummelur. Bägge bilarnas tröskellådor och har ett något rund originell utformning de också.

Sett från sidan klara sig Sable bäst också. Sables tak har något försonande över sig och den breda avslutande c-stolpen räddar upp intrycket. På Taurus har det klämts in ett tredje litet bakre sidofönster som helst inte borde ha varit där. Bakljusens sidoprofil blev inte lyckad på någon av bilarna. Se hur radioantennerna sticker ut i en konstig bakåtlutande vinkel. På den tiden var antennerna långa och hårt fastskruvade.

Inte blir det bättre bakifrån heller. Där dominerar för Taurus den ovala bakrutan och den ser ut att vara tagen från någon slags ubåtsfarkost. Jämfört med Taurus ser Sables bakrutan riktigt trevlig ut, stramare upp lite. Dessvärre gör Sables bakljus att designen går över ända i alla fall. Påminner om ett rymdskepp från femtiotalet eller aktern på en radiobil från samma decennium. Taurus bakdel har inga som helst förskonande drag, designmässig pannkaka. Bakljusen böljar ut och är infattande i en sammanhållande ram som konstrasterar olyckligt mot lacken och stötfångarens ser än mer uppsvullen ut. Allt resulterar i ett synnerligen rörligt intryck.

Ford-koncernen ville bli ledande inom bildesign, gjorde en storartad satsning och så gick det så pass illa, tråkigt. Syftet att förnya sig är ju vällovligt och försöka sälja ännu mer är ju vettigt. Försäljningen togs sig inte utan den tredje generationens Taurus blev en besvikelse. En stor skillnad mot föregående generationers Taurus som sålde mycket bra och gjorde Ford Taurus till Amerikas mest sålda bil. Den fina titeln kunde inte på sikt försvaras med denna sanslösa design och den tappades 1997. Mercury hade redan vid den här tiden låga försäljningssiffror och Sable försvarade tidigare års volymer och fortsatte att vara den mest sålda Mercury modellen 1996.


Hur gick det sedan? Sable och Taurus kom ut hand i hand i ett par generationer till. Nästa generation stramades upp och fick en mer intetsägande design efter denna näsbränna. För bilmärket Mercury slutade det till sist illa. Det lades ned. Ford Taurus finns fortfarande att köpa trots att den har haft både uppgång och nedgång sedan dess.

Bilarna på bilderna är Mercury Sable LS och Ford Taurus SE [årsmodell: 1996 – 1999, tredje generationen], mid-size. Där LS var toppversionen och SE mellanversionen av bilmodellerna.

Vi måste bara titta lite i bilbroschyrena för att se hur Ford-koncernen marknadsförde allt detta. Detta är 1999 års broschyr och misslyckandet är sedan länge ett faktum. Inte ett ord om design, form formspråk, elegans, moderiktigt ordkategorier som annars brukar förekomma flitigt i bilbroschyrer.

(upphovsrätten tillhör Ford)

Av någon svårförståelig anledning så inleds broschyren med dinosaurier . . . 

I skymningen eller gryningen ser Taurus ut som bäst. 

SE var den välutrustade varianten, LX för den mer sparsamme.

Svällande former.

Prestanda modellen fick heta SHO, har förekommit i ett tidigare inlägg.

Skåda ovalen i mitten, och för övrigt runda böljande former.

Men Ford Taurus ska också kommas ihåg för att det var en pionjär inom miljöbilsområdet. Denna modell såldes också i Sverige.