Skymning över Lincoln Continental

Det här är modellen som verkligen tynade bort och försvann tyst in i historiens töcken. Lincoln Continental är ju sannerligen en klassisk Lincolnmodell, en bilmodell som utstrålat prestige och framgång, en bilmodell för sanna jänkejärnsentusiaster och även dessvärre en modell där presidenter mördats (Kennedy 1963). Continental är ingen dussinbil. Själv minns jag bäst de läckra 70-tals bilarna (femte generationen - inklusive Mark IV och Mark V). Stora bilar, verkligen stora, strikt fyrkantiga och utstrålande kraft och exklusivitet. Dessutom hade de ett läckert litet operafönster på sidorna. Extravaganza för alla pengar. Modellen producerades under lång tid, redan 1939 dök första modellen upp. Uppehåll, förutom under kriget, mellan 1949 - 1955, därefter kontinuerlig produktion till 1980. Omladdningen under 1981 och de sista generationerna producerades från 1982 till 2002. Dock kan man konstatera att de sista tjugo åren var mer eller mindre i utförsbacke, trots väl avvägda moderniseringar och följsamhet till bilutvecklingen.

Lincoln Continental [årsmodell: 1995 – 2002, nionde och sista generationen], full-size sedan 

Det tycks ha gått bättre för den interna konkurrenten Lincoln Town Car som byggde på mer beprövade tekniska koncept och konservativ amerikansk bildesign. Modellen Town Car var ju dessutom sprunget ur Continental och man skulle kunna säga att Town Car förde de mer renodlade amerikanska sedanen vidare in i åttiotalet och vidare. Lincoln Continental Mark serien, kupémodellerna, förde sitt eget liv på sidan om och blev Mark VII och Mark VIII med ungefär samma utseende som sedanen Continental. De tynade också bort.

I slutet av nittiotalet var Continetal och Mark-serien mer eller mindre utkonkurrerade av importbilarna till den nordamerikanska markanden. Lexus och Accuras exempellösa framgångar och den hårdnande konkurrensen från BMW och Mercedes-Benz gjorde att det var dags för avsked inför modellåret 2002. Modellproduktionen avrundades med en lätt oinspirerad Collector's Edition.

Bilen på bild är från före 1998 års facelift. Tja, vad ska man säga om den? Jag tycker att bilmodellen är en utslätad skugga av sitt stolta förflutna. Sorgligt intetsägande design. Ingen karaktär alls. Fast allt är dock inte elände för under huven finns en härlig V8:a på 4,6 liter med dubbla överliggande kamaxlar och 32 ventiler som avgav 260 hk. Resan 0 – 100 km/h raskas av på ungefär åtta sekunder. Måste kännas muntert. Fast det gäller ju förstås att få ned vridet i asfalten med de drivande framhjulen.

 . .  om du någon gång bläddrat lite förstrött i 1997 års bilbroschyr för Lincoln så kanske du kommer ihåg detta uppslag?

Efter att ha spelat Tennis i det starka motljuset är det skönt att krypa in i den mörka kupén.

Samtida annons:

Adjö till Lincoln Town Car

Detta blev den sista traditionella amerikanska lyxbilssedanen som producerades. Den påminner om en Texasbo i rutiga byxor med vid hatt jämfört med sina samtida slätstrukna importerade lyxbilar som Lexus, Acura och Mercedes-Benz. Traditionell i den meningen att den var uppbyggd efter det tekniskt välbeprövade konceptet separat ram och separat kaross, bakhjulsdriven och med en stor fet V8:a fram. Redan 1996 övergav GM detta koncept och Chrysler gjorde det tidigare än så. Teknikkonservativa Ford-koncernen framhärdade envist att producera amerikanska sedaner på detta vis ända till 2011 och dessutom med hela tre modeller, Lincoln Town Car, Ford Crown Victoria och Mercury Grand Marquis. Tydligen fanns det kunder och uppenbarligen gjorde man vinst på detta segment. Det som till sist direkt gjorde att dessa anakronismer till bilar slutade att tillverkas var inte så mycket att kundbasen tynade bort utan nya trafiksäkerhetsbestämmelser. Den amerikanska regeringen krävde att antisladdsystem (förkortas ofta ESC, ESP eller DSC) skulle installeras och Ford valde att inte göra det på den föråldrade tekniska plattformen som de tre modellerna byggdes på. I alla fall skyllde Ford på det. Den 29:e augusti 2011 rullade den sista Lincoln Town Car av bandet - en epok var över.

Bilen på bild är av 2003 års modell eftersom den har det modellårets nya utseende och att utrustningsnivån är Cartier. Årsmodell 2003 var nämligen den sista årsmodell som hade denna prestigeladdade utrustningsnivå. Efter 2003 så ändrades knappt utseendet på bilmodellen. Den här bilen är från början fulladdad med allt man kan önska sig och lite till när det gäller lyx och komfort. Den kom med en V8:a på 4,6 liter som hade en effekt på 238 hk. Det är ingen racerbil, utan fokus ligger på värdigt framskridande.

Lincoln Town Car Cartier Series [årsmodell: 1998 - 2011, tredje generationen], full-size.

Cartier var den mest topputrustade varianten, extra allt.

Det som kanske är mest iögonfallande och dessutom ser mest föråldrat ut är det halva vinyltaket. Ett tillbehör från en svunnen tid. Amerikanska bilar från tidigare decennier erbjöd kvarts, halvt eller helt vinyltak eller inklätt med cabriolettyg, vilket är kanske ännu mer anmärkningsvärt. Det halva vinyltaket på den här bilen ska likna den gamla karossformen Town Car som var en sedan som var täckt baktill, men öppen för förararen och det passar ju bra på den här modellen som fått sitt namn efter just den karossen. År 2003 var det inte många modeller som kunde få vinyltak. Jag tror faktiskt att det var bara de tre modellerna nämnda ovan som erbjöd det under 00-talet.

Bilen har också mycket rikligt med krom. En bred vacker krombåge som avslutar vinyltaket, krom på skärmkanterna, krom i grill och ännu mer krom runt om. Huvornamentet i form av Lincolns logotyp kom också till heders igen till årsmodell 2003. Snyggt och prydligt. Bilen är i strålande skick, välputsad och glänsande. Hoppas bara nu att ägaren fortsätter att ta väl hand om den.

Avslutningsvis en titt i 2006 års broschyr.

(Upphovsrätten tillhör Ford)

Välputsad Lincoln Town Car

Bilen glänser och glimmar som ett smycke från Cartier, men så är det ju Cartier-versionen av Lincolns praktfulla lyxsedan Town Car. En bil som inte är blyg av sig. Cartier kan man ju undra över, är inte de i bling-bling branschen? Namn och beteckningar i bilmodellsvärlden är fascinerande, till vissa delar svårförståeligt och för det mesta lite ologiskt. Andra generationens Town Car kom i tre utrustningsnivåer kalllade Executive för basnivån, Signature var mellanläget och den mest påkostade var Cartier. Man behöver inte vara något marknadsnille eller djupt bevandrad i demografi för att förstå att den här typen av bilmodeller rimligtvis främst vänder sig till ekonomiskt framgångsrika män. Executive passar ju bra då, för köparen måste nog ha varit ganska exekutiv för att ha råd med att inköpa en ny Lincoln. Därefter Signature. Jaha, kan kanske vara tilltalande då köparen antagligen satt sin signatur på många vinstbringande kontrakt för att ha råd med bilen. Det får gå an. Men Cartier? smycken och krams, vad är detta? det bryter ju av ordentligt, snudd på fjolligt. Logiken saknas. Bättre namn vore Royal, Statesman, President, eller vad som helst. En alfahanne som kör omkring med en Cartier blir ju inte riktigt bra.

Lincoln Town Car Cartier Design Series [årsmodell: 1990 - 1997, andra generationen] full-size.

Cartier var toppnivån.

 Jo, jag vet. Att kalla toppversionen Cartier är förstås så kallad co-branding eller på ren svenska varumärkes-snyltning. Lincoln fick säkert betala en liten slant för att utnyttja namnet Cartier och på så sätt markera det lyxiga med Town Car, och Cartier? De sålde antagligen inte mindre av att förknippas med en lyxbil. Bra för båda. Men håll med om att det bryter av lite rent namnmässigt?

Namnet Cartier syns allt i det lilla operafönstret.

Bilen på bilderna är en Town Car efter ansiktlyftningen så den är från årsmodell 1995 eller senare. Redan de lite mer konventionellt namngivna Executive och Signature var förstås välutrustade och det kanske inte var så mycket mer man kunde ladda på. Dock tillkom elsäten med minne både fram och bak. Särskilda aluminiumfälgar och lite mer tryck i ljudanläggningen. Dessutom exklusivare (och antagligen mer svårskött) läder och förstås Cartiers vackra logotyp omsorgsfullt inbroderat i ryggstödet. Det var mycket lyx, men tekniskt mer musealt; drivning bak, separat kaross, och en stor V8:a med moderat effektuttag. Ett klassiskt recept på en full-size sedan.

Kan en äktsvensk motorkille (raggare) köra omkring i en Cartier? Ja, jag tror att samhällsutvecklingen nått så långt.

Ur en bilbroschyr hittade jag detta utvik:

(upphovsrätten tillhör Ford)

Lincoln Town Car, två nyanser av brunt

Försiktig formgivning är nog bäst i lyxbilssegmentet, så tänkte Lincoln. De tilltänkta burgna köparna måste kunna känna igen sig, men ibland blir det lite väl försiktigt. Första generationens Town Car ser mer ut som sjuttiotal än åttiotal. Skälet till det är att den var en direkt utkloning från Lincoln Contintental och ärvde rakt av Continentals formspråk, en design från 1970 kallt, om än i något mer nedbantat format. Bilen på bilderna är av årsmodell 1988 och vid det laget måste den ha sett lite lätt föråldrad ut även i bilhallen. Nåja, köparna hade säkert en konservativ smak och bilmodellen ansågs sälja bra i sitt segment. Det var inte bara formgivningen som var konservativ på den här bilmodellen. Den var teknikkonservativ också. Till skillnad från sina konkurrenter framhärdade Ford och Lincoln med det tekniskt välbeprövade konceptet med separat ram och drivning på bakhjulen och en stor V8:a där fram. V8:a må ha en generös slagvolym på 4,9 liter men effekten var också dessvärre sjutiotalsmässig; 160 hk.

Lincoln Town Car Signature Series [årsmodell: 1981 – 1989, första generationen], full-side.

Det är bilens uttalade sjuttiotals design som gör den intressant. Den har ett strikt och härligt fyrkantigt yttre och är på amerikanskt vis pyntad med kromade prydnadsdetaljer. Där bak på bagageluckan finns ett bred blänkande kromad list där emblemen Town Car och Lincoln satts fast. Glittrar fint i solljuset. Bilen har ett halvt madrasserat vinyltak och längst där bak smala och eleganta sidofönster. En bred kromad båge markerar i sin tur övergången till plåttaket. Elegant!

Bilens kylargrill är en massiv och kromrik konstruktion. Mäktigt! Högst på upp finns Lincolns sirliga huvornament. Stötfångarna runt om ser ut att vara väldimensionerande de med och kromade förstås. För säkerhetsskull är de lätt vadderad med svart gummi längst fram i fall att föraren skulle ha otur att stöta emot något. Längst ned efter sidorna löper en kromad plåt från för till akter, endast avbruten av positionsljusen fram och bak. De på varje sida dubbla strålkastarna sitter välinbäddade i karossen och flankeras på respektive yttersida av genomskinliga blinkers. Bilen är lackerad i en brunaktig kulör och vinyltaket har en matchande brun nyans. Smakfullt!

Bilen har utrustningsnivån Signature Series vilket var den populära mellannivån och då fick man bland annat med det vackra vinyltaket. Den är i ett härligt bruksskick, bilen har förvisso några fläckar och den har några skavanker, men är fin ändå. Förargligt nog så används reservhjulet för höger fram och navkapsel är inte på plats, å andra sidan har det däcket en vit däckring. Tydligen kan ståtliga bilar som denna även råka ut för punka . . .

Bilbroschyrsdags

Naturligtvis måste vi titta i bilbroschyren för Lincoln Town Car:

(upphovsrätten tillhör Lincoln)

Redan omslaget bådar gott. Lyxigt, påkostat och monumentalt. Precis som det ska vara . . .

Här har vi en Signature Series som den såg ut som ny. Läcker och fulladdad.

Löftesrik text.

Här sitter du mjukt och blir du trött i armen så finns det armstöd också, mjuka även de.

Till sist en bild på toppnivån Cartier.

Lincoln Continental i det gröna

Vill man vara lite lustig kan man skoja till det och säga att luften gick ur den här modellen. Den hade luftfjädring, adaptiv luftfjädring. Det kunde aldrig gå väl och det gjorde det inte heller. Det är väl bara Citroën som lyckats med det och det gjorde enkla lösningar med billigt underhåll. Alla andra bilproducenter som försökt har för det mesta inte fått det att fungera tillfredställande. Det har också ofta lett till ett förödande dåligt andrahandsvärde för att inte tala om de dyra reparationsnoterna. Vad som fick Lincoln att göra detta misstag var troligen den vässade konkurrensen som Lincoln mötte i lyxbilsegmentet, inte bara från GM och Chrysler:s något trötta modeller utan framför allt från de alerta importbilarna från andra kontinenter. Det gällde att ladda på med ny och tilltalande teknik. Bilmodellen var förutseende nog framhjulsdriven också.  

Lincoln Continental Executive Series [årsmodell: 1988 – 1994, åttonde generationen], full-size.

En Continental var förstås väl utrustad redan från start: läderklädda stolar, dubbla airbags och ABS-bromsar, adaptiv styrning samt andra finesser. Bilen på bilderna har utrustningsversionen Executive Series och det var basnivån. Under huven kunde man till allas besvikelse inte hitta någon V8:a, enbart en V6:a på 3,8 liter stod till buds. Den var i slutet på blygsamma 160 hk. Inte mycket  jämfört med konkurrenterna. Det gav sävlig prestanda, men här handlar det snarare om att skrida värdigt fram.

Bilen på bilderna har gäckat mig länge. Den har alltid stått inparkerad på en innergård. Retfullt nära, men omöjlig att få bra bilder. En dag så stod den där parkerad på sidan av trottoaren när innergården vårstädades, helt ute i det fria. Äntligen. Den är av den sista årsmodellen, 1994, och det avslöjas av grillen utformning. Lite ovanligt att göra en ansiktslyftning för sista årsmodellen. Det förargliga är att motorhuvsprydnaden är avbruten och någon har i sin iver att befria bilen från den prydanden bucklat till den också. Bucklan syns tydligt på första bilden. Tråkigt. Glädjande nog är bilen för övrigt i mycket gott brukskick. Hur det står till med luftfjädringen är svårt att säga, men den ser ut att hålla tätt, i alla fall för tillfället.

Lincoln Town Car med tygtak

Effekten av tygtaket är att det lilla näpna "operafönstret" längsbak täcks över.

Lincoln Town Car [tillverkades: 1990 – 1997, andra generationen] klass: full-size.

Ett bilmodeattribut som finns här i Nordamerika som jag tycker är lite märkligt är att klä biltaket i tyg, cabrioletliknande tyg. Taket kan vara tyginklätt till en fjärdedel, halva takytan eller till och med hela taket, som på bilen på bilderna. Jag förstår att det ska likna en cabriolet, ungefär på samma sätt som vinyltak ibland kan påminna om cabriolettak (även om det mest påminner om s k hardtop). Det måste ju vara besvärligt att hålla rent och hålla i gott skick. Håller man inte taket i gott skick så ser det ganska påvert ut efter ett tag. Smutsigt, mögligt och solblekt. Denna bils tak var nog solblekt redan från början eftersom det har en ljusblek beige kulör, kanske det rätta färgvalet i längden? Förändras inte så mycket över tiden i alla fall.

Lincon mest sålda modell i början nittiotalet. En likadan modell men av senare årgång och ansiktslyft finns här.

Bilen är från årsmodell 1992 eller 1993, och är i basversionsutförande kallad Executive. För den som hade ännu mer pengar fanns två högre utrustningsnivåer med de bombastiska namnen Signature Series och Cartier. Fin-fina grejer rakt igenom. Likaså under huven, där hittades en V8:a på 4,6 liter med 32 ventiler som presterade 190 hk. Om man inte låtsas om att centrumlocken på hjulen saknas så kan vi alla enas om att denna bil befinner sig i ett utomordentligt gott brukskick. Allt är helt, ingen synlig rost, och den blänker. Den ser ut som en Moccabakelse! 

Härliga sidor ur försäljningsbroschyren:

Upphovsrätten tillhör Ford.

Lincoln Continental - sista generationen

Fulladdad och skyltprydd med gräsänder . . .

Lincoln Continental [årsmodell: 1995 – 2002, nionde och sista generationen] kategoriserad som full-size, typisk stor amerikansk sedan, framhjulsdriven var den också. Continental är ett legendariskt modellnamn som var laddat med elegans, prestige och lyx. En av Lincoln riktigt klassiska bilmodeller. Den första kom redan 1939 och producerades till 1948. Därefter uppehåll några år till 1956 då en ny generation kom, 1963 mördades president Kennedy i en Continental av den fjärde generationen och det var ju inte bra. Ett kort uppehåll i produktionen skedde 1981 då den skalades ned i storlek, men sedan var den i produktion ända till 2002. De sista decennierna mötte Continental inte bara inhemsk konkurrens utan också mördande konkurrens från importbilar till den nordamerikanska marknaden, Hondas Acura, Toyotas Lexus, Mercedes-Benz, BMW, Audi med flera. Vad värre var, marknaden för denna typ av stora amerikanska sedaner började minska, även i premium segmentet. Kundbasen åldrades sakta bort. Tyvärr har Fordkoncernen fortsatta problem med Lincoln. Lönsamheten har på senare tid varit skral, trots att Mercury lades ned och att Lincoln på så sätt fick många modeller. 


Sista generationens Continental kom endast i en enda basutrustningsnivå, få tillval, allt fanns ju redan på plats: blänkande läderklädsel, klimatanläggning med förstärkt pollenskydd, träpaneler här och där, högspelande ljudanläggning, justerbar gungig luftfjädring, och överladdat med elektronik, samt för säkerhetsskull stöldlarm. Det fanns bara en motormöjlighet under huven, en V8:a på 4,6 liter med dubbla överliggande kamaxlar och 32 ventiler på 260 hk och ett mäktigt vrid på 350 Nm. Med gasen i botten görs 0 – 100 km/h på ungefär åtta sekunder blankt. Det är inte så tokigt.

Dubbla utblås, och en litet emblem som deklarerar V8:a på 4,6 liter med många ventiler.

Bilen på bilden står elegant parkerad i eftermiddagssolen. Den är registrerad i provinsen Nova Scotia vid Atlantkusten och befinner sig nu cirka 180 svenska landmil från hemtrakterna. Bilen är en välkommen gäst för den är i fint skick och välvårdad. Det enda som kanske bryter av lite är skylten med de små näpna änderna fram, hur hamnade den där? Och varför? Dessutom är skylten lite avskrapad. Vi hänger inte upp oss på det utan det kan också konstateras att bilen är av en tidig årsmodell innan 1998 års facelift.        . . .  men vem märker upp en Lincoln Continental med gräsänder?


Annons från 1997: (upphovsrätten tillhör Ford-koncernen)

Lincoln Town Car - skimmrande moln

"Signature Series" är etsat på det bakersta sidofönstret (operafönstret).

Lincoln Town Car Signature Series [tillverkades: 1990 – 1997, andra generationen] typad som full-size luxury sedan. Ett lyxigt slagskepp till bil. Kom i tre utrustningsvarianter. Ombonade Executive (basutrustad), lyxiga Signature Series, eller den ultralyxiga Cartier Design Series.  V8:a en självklarhet, först en traditionell gjutjärns-V8:a på blygsamma 150 hk / 270 Nm, den ersattes raskt av en ny 32 ventilers V8:a med en överliggande kamaxel på 4,6 liter och som efter 1996 presterade 210 hk / 275 Nm. Blixtsnabb var den aldrig, bilen var en tungviktare på nästan två ton. Bland konkurrenterna hittar vi bland annat: Buick Park Avenue, Lexus, Cadillac DeVille / Fleetwood och även Mercedes-Benz S-klasse. Bilmodellen blev en storsäljare i sitt väl avgränsade segment och knep också titeln ”Car of the year” som tidningen Motortrend delar ut.

Bilen på bilden har en vacker grön metalliclack och delar av kromet är guldfärgat, t ex grillen och handtagen (lite svårt att se på bild). Väl färgavvägd ljusbeige kupé. Bilen är från 1995 eller senare eftersom den har de små frontljusen. Den är välputsad, någorlunda repfri och överlag glänsande. Någon håller efter den här bilen. Några stenskott behöver snarast åtgärdas. Registreringsskylts- hållaren kanske behöver en översyn? (nåja, lite av överkurs). Någon liten buckla bak också . . .  Men med tanke på bilens ålder är skicket gott. Ägaren börjar dock bli lite skröplig då ett handikapptillstånd finns fastklistrat i framrutans överkant. Definitivt en äldre och kortväxt herre. En förhöjande kudde på förarsätet skvallrar om det senare.Tänk att få åka till julottan i morse i denna bil?

Utrivet ur original försäljningsbroschyr: (upphovsrätten tillhör Ford-koncernen)