tisdag 30 oktober 2012

Farväl till Buick Riviera




Om man sluter sina ögon och googlar i sitt inre samtidigt som man tänker Riviera då dyker bländande bilder upp i det inre av den outsägligt vackra Buick Riviera från början av sextiotalet. Den första generationen. Även om den så kallade boattail varianten från början av sjuttiotalet var ganska läcker den också. Uppvaknandet blir desto bryskare då man får ögona på en mer nutida Buick Riviera, sista generationen dessutom. En sorglig syn.

Konceptet personal luxury car uppstod på femtiotalet då Ford Thunderbird växte till sig i dimension och blev bekvämt fyrsitsig. GM kontrade med Buick Riviera - succe, Oldsmobile med Toronado - banbrytande och Cadillac hade sedan tidigare Eldorado - exklusivt, samt lite senare kom Chrysler med sin Cordoba - bortglömd numera, nåja.  Personal luxury car var en bil i samma storlek som en full-size sedan men i lyxigt kupéutförande. En bil avsedd för en person, inte en familjebil, inte bil att dela med hustrun utan en bil bara för dig. I mitten av nittiotalet hade marknaden för dessa bilar krympt ihop till nästan ingenting. På samma sätt som den klassiska amerikanska full-size sedanen tacklade av och modellerna utvecklades in i mindre men modernare plattformar så gick personal luxury car samma väg. Tillverkningssiffrorna talar sitt tydliga språk: 1995 - 41 422 bilar (fortfarande hysat), 1996 - 18 036 bilar, 1997 - 18 827, 1998 - 10 953 och sista modellåret - 2 156 bilar. Att jämföra med toppåret 1985 då knappt 65 000 bilar såldes. Thunderbird upphörde 1997 och Eldorado höll ut till årsmodell 2002. Sedan var det slut.
Buick Riviera [årsmodell 1995 - 1999, åttonde och sista generationen], personal luxury car
 Sista generationens Riviera hade en V6:a på 3,8 liter under huven. Om den var turboladdad så presterade den upp emot 240 hk annars fick man nöja sig med 205 hk. Välutrustad förstås, läderklädsel, ädelträ, el-säten och annat elektriskt, men vid det här laget var modellen inte utrustad med några speciella märkligheter eller överdåd som var vanligt tidigare. Den gav ett ganska slätt intryck.



Vi tittar i försäljningsbroschyren för sista modell året - 1999:
Jag tytcker nog att broschyren är mer lyckad än bilen . . .


Vid den här tiden fanns det inte så mycket kvar än historia. referenser tillbaka till bättre dagar.






Till sist får vi väl jämföra först ut med sist ut:

Det var verkligen bättre förr.
(Upphovsrätten till broschyrmaterialet ovan tillhör GM)


lördag 20 oktober 2012

Långa Cadillac Fleetwood


Det kan ta lång tid för ett namn att bli en alldeles egen bilmodell. Fleetwood är ett sådant namn. Namnet Fleetwood har funnits i Cadillacs modell- och karossbeteckningar sedan begynnelsen och blev exklusivt för Cadillac 1925. Fleetwood var ursprungligen en karosstillverkare, en anrik sådan, och de tillverkade lyxbilskarosser. Firman köptes upp av Fisher Body Corporation och de i sin tur fusionerades slutligen in i GM 1929. Fleetwood förekom som ett exklusiv utrustningsvariant under femtio- och sextiotalet och blev då mer allmänt känt och förknippat med lyx och prestige. Ofta en utrustningsvariant kopplat till top-of-the-line sedaner eller limosiner. Överdåd och mycket blank krom. Men det blev först inför modellåret 1985 som Fleetwood som namn helt fristående fick bli en egen modell.  
Cadillac Fleetwood Brougham [årsmodell 1993- 1996, andra generationen], full-size.
Brougham var en särskild utrustningsvariant.
Bilen på bild är en Fleetwood med Broughamutrustning och är därför försedd med vadderat vinyltak och extra mycket skinande plåt längs sidorna. Den har också de speciella Brougham aluminiumfälgarna. Snyggt. Det här är en lång bil, drygt 5,7 meter att rangera in och ut på parkeringsplatser. Kan ju bli svettigt i trängda lägen. De skinande vackra sidorna gör att den ser ännu längre ut. Inuti betydde Brougham att där fanns elsäten, nackstöd, uppvärmda framsäten och inte minst viktigt för amerikanska förhållanden - mugghållare. Föregående generation av Fleetwood hade varit framhjulsdriven, modernt kan väl tyckas, men för denna generation återgick Cadillac tillfälligt till bakhjulsdrivet igen. Det är ju i och för sig en trend som kommit allt starkare på senare år.  Förändringen går dock spårlöst förbi i broschyrerna och i rutan för specifikationer syns bara lakoniskt: rear wheel drive, inget mer. Skälet var dock enkelt, man bytte teknisk grundplattform och den var bakhjulsdriven. Bakhjulen försågs med kraft via kardanaxeln från en V8:a där fram. Mest troligt på 5.7 liter och med möjlighet att kraftsamla 260 hk. Sammantaget en bil i välvårdat gott bruksskick och härligt amerikansk i sin karaktär. Ingen falsk blygsamhet här inte!

Alla exteriöra Brougham-attribut fångade på en bild:
Skinande plåtsidor, vadderat vinyltak, special fälgar, . . .
och inte minst texten Brougham intill Cadillac-loggan.

Tydligen så var Fleetwod vid den här tiden i dalande och lätt förbrukat för det blev ingen fortsättning på bilmodellen och Fleetwood som beteckning fick träda in i skuggan.

En Cadillacspecialist kan ju hävda att det fanns en Fleetwood modell innan, från modellåret 1977. Javisst, fanns det en Fleetwood, men hela modellnamnet var Fleetwood Brougham. Den döptes sedan om till Cadillac Brougham, och fanns parallellt med första generationens Cadillac Fleetwood. Därefter så kom Brougham åter igen till heders men som ett utrustningspaket (-version) till Fleetwood. Förvirrat, jajamensan . . .  


Utdrag ur bilbroschyren för 1995 års modell:
(upphovsrätt tillhör GM)
Fleetwood har en lagerkrans runt Cadillac-loggan för att markera top-of-the-line.

Fleetwood i Brougham-version. Dessutom med kromade fälgar, extra utrustning.

Mysigt med läder, men då fick man öppna sitt eget läder eftersom det var tillval.

Bas-Fleetwood.  . . .  och då fick du allt sitta på tyg.

onsdag 17 oktober 2012

Chrysler Concorde en lätt sliten skönhet



I början av nittiotalet var Chryslers design hopplöst efter deras argaste konkurrenter. Föråldrat och dant. Alla bilar såg ut som lådor och såg faktiskt ut som kopior på och varianter av Volvo 740 från åttiotalet. Företaget hade mest varit upptaget med att överleva genom att fusionera och storsatsa på SUV:ar, så personbilsuppstället var i något eftersatt skick. Nåja, Chrysler är ett bilföretag som inte är rädd att kasta all gammal design överbord och börja om på vitt papper. Till skillnad från andra biltillverkare som ser till att behålla varumärkestärkande designelement i decennier. Mercedes med dess stjärna och framljusuppsättning, BMW med njurarna, Buick med sina venti ports, med flera tillhör de senare. Jag vet inte vad som är bäst. Igenkännande är viktigt men också nyskapande i bilvärlden.

Chrysler Concorde [årsmodell 1993- 1997, första generationen], full-size.
Det fanns bara en namnlös utrustningsversion först.
Boxar bort, svepande linjer fram och den nya designen döptes till cab-forward. Cab-forward är egentligen inget nytt begrepp. Det har ju funnits för lokomotiv och för lastbilar långt tidigare. Cab-forward i Chryslers tappning innebar att hjulbasen förlängdes, vindrutan sköts fram och mer utrymme skapades för kupén, allt insvept i vackra långa linjer. Cab-forward var en succe och försäljningen sköt fart. Konkurrenterna blev tagna på sängen, precis vad Chrysler ville. Cab-forward hängde sig kvar ända till 2005 då den sista resten av designen försvann i rök och damm då nya 300C dök upp.

Först ut i denna nya sköna design blev tre modeller, lyxiga Chrysler Concorde, sportiga och export inriktade Eagle Vision som kom att heta Chrysler i förnamn i Sverige och budgetmodellen Chrysler eller Dodge Intrepid, förnamnet berodde på marknaden. Bilen på bild är av årsmodell 1993 eller 1994 och det är ju förstås Chrysler loggan som avslöjar detta. Fortfarande sitter det strikta Chrysler pentagrammet på plats i fören. Ser snyggt ut. Nästa årsmodell så kom den nuvarande retro loggan. Inte lika snygg.

Under huven en V6:a på 3,3 liter som avgav sävliga 160 hk. Det blev bättre med motorerna längre fram. De första åren kom modellen bara i en version och den var förstås välutrustad. Bilen på bild är till synes ett välbevarat exemplar om än en aning sliten. Fina däck på välvårdade fälgar med eleganta vita ringar. Men det som drar ned intrycket är att ytrosten är på stark frammarsch runt om. Verkligen synd. Lite avskavd i hörnen och lite bucklig är den också. Men fortfarande utstrålar den lyx och värdighet. Bra så.


Detta är Cab-forward, i alla fall enligt Chrysler:

Framskjuten sluttande vindruta och hjulen ut i hörnen för att skapa mer utrymme.


Dock blev det lite trångt i motorutrymmet.
Även breda bakar får garanterat plats.


 . . . och så lite mer marknadsföringsmaterial till sist:



(upphovsrätten till broschyrmaterialet tillhör Chrysler)

måndag 15 oktober 2012

Acadian Beaumont en riktig bäverbil

De stora amerikanska biltillverkarna har tillverkat fordon i Kanada under lång tid. Bilindustrin finns fortfarande kvar om än nu något mer decimerad än förr. De har också tillverkat speciella bilmärken för Kanada - GM:s Acadian var ett sådant bilmärke. Namnvalet kan väcka lite förundran om man vet vad Acadian betyder. Acadian är den brittiska benämningen på de ursprungliga franska kolonisterna vid den kanadensiska atlanten kusten. De fördrevs därifrån i slutet av 1700-talet sedan dess har bitterheten bestått. Å andra sidan är Acadian eller Acadienne en genuint kanadensiskt begrepp och sådan finns det inte så många av. Hur marknadsavdelningen på GM tänkte här lär vi aldrig få veta . . .
Acadian Beaumont [årsmodell 1962- 1965, enda generationen], compact.
Beaumont var toppversionen.

Acadian var ett eget bilmärke från 1962 till 1971, där Beaumont först var en utrustningsvariant tillsammans med Invader. Så småningom fick Beaumont förtroendet att bli ett eget bilmärke, från 1966. Beteckningarna vad som var vad blev lite röriga. Acadian byggde på teknik och mekanik från Chevrolet, men fick ett mer Pontiac-liknande uteseende. De såldes också av Pontiac-försäljare. De första åren krängde bilförsäljarna av drygt 14 000 bilar per år och det gjorde att bilmärket kom in på en elfte plats i statistiken. I mitten av sextiotalet så var volymerna nere på  7 000 och efter Beaumont blev ett eget märke minskade siffrorna för Acadian ytterligare för att plana ut på cirka
5 000 bilar årligen. Det blev ingen volymsäljare med andra ord och vi kan enas om att Acadian är en ganska sällsynt bil. Desto större glädje då jag gick förbi och såg bilen på bild.


Bilen på bilderna är av årsmodell 1962, första årsmodellen. Det är en Beaumont och det är en cabriolet. Påkostat minsann. Eftersom det en tidig Acadian så är den byggd på samma plattform som Chevy II. Om det är en V6:a eller en rak fyra under huven går inte att säga med huven i nedfällt läge. Om det är så illa att det är den raka fyran så är den motorn på 2,5 liter och avger 90 hk. Vilket kanske inte var så tokigt på den tiden, när man tänker efter.


Acadian såldes i Kanada och även i större skala i Chilen, även Puerto Rico fick några exemplar. Men visste ni att Acadian har sålts i Sverige? Det visste inte jag. I den förnämnliga biltidningen Klassiker kan man läsa mer om det. Fina bilder och samtida svenska annonser, surfa in på: "en kanadensare i markaryd"

Bilen är förstås en entuistastbil som tillfälligt har rullats ut på gatan från den verkstad som just nu håller på att renovera den. Den ser komplett ut så när som på låscylindern till höger dörr saknas. Inredningen är i mycket fint skick. En rar liten bil.


Så här valde GM att presentera sin satsning på nya Acadian inför modellåret 1962:
Omslaget. Lätt överladdad och plottrig logotyp. Viktigt att lönnlöven kommer med, även om den inte fanns på nationsflaggan ännu.



Intressant och pedagogisk färgsnurra. Lätt att förstå färgkombinationerna.


Två Chevrolet spisar at välja på.

I slutet kommer den intressanta programförklaringen över vad detta är för bil. Vad är det för bil egentligen?
 Femtio år senare är frågan inte till fullo besvarad.    . . . varför ett eget bilmärke?

(Upphovsrätten till broschyrmaterialet tillhör GM)

lördag 13 oktober 2012

Buick Park Avenue och en Ultra

En välkänd Buick-markör är ju hålen på framskärmarna, det som Buick kännaren kallar ventiports. De kan vara tre eller fyra och ibland finns de där och ibland inte. Det är inte så lätt att bli klok på hur det fungerar. Det är dock roligt att Buick fortfarande använder ventiports för att förgylla sina bilmodeller. Park Avenue var under flera decennier en utrustningsversion av toppmodellen Electra, oftast den mest påkostade utrustningsversionen. Så småningom blev Park Avenue befordrades till sin egen modell och fick ta tät positionen i Buicks modelluppställ, i all fall för några år.
Buick Park Avenue [årsmodell 1997 - 2005, andra och sista generationen], full-size.
Ultra var prestanda versionen. Basversionen var namnlös (på bild).

Egentligen var detta den sista toppmodellen och sedanen hos Buick som hade en stark amerikansk prägel. Förhållandevis mycket krom och pynt, kraftfulla linjer, tydlig sedankontur - design enligt tre-box-principen; tydligt avgränsat motorrum, följt av passagerar kupé och bagageutrymme. Stor och hyfsat rymlig, men med separat framsäten, ingen helsoffa fram längre. Ersättaren, Lucerne, blev betydligt mer internationaliserad åt det asiatiska hållet och därmed utslätad, tråkig och karaktärslös.


Bilen på de första bilderna är en Park Avenue och årsmodellen är 2003 eller 2004 eftersom den har dessa karaktäristiska ventiports på framskärmarna och att kylaren pryds av märke med de stilrena tre Buicksköldarna, snyggt. Kylarprydnaden skvallrar om att det är basversionen. Bilen ser ut att vara i oklanderligt skick. Det strålar ägarstolthet om denna bil, och det med all rätt, tycker jag.

Nästa Park Avenue var en Ultra, och det ju betyder sport.

Efter att ha tagit en serie bilder av denna fina silvriga Park Avenue och vandrat några gator längre bort så hittar jag nästa Park Avenue, men i detta fall en Ultra, prestandaversionen. Vilken lycka, två fina Park Avenue på samma dag och dessutom i olika versioner. Ja, ja carspotters är lätta att glädja . . . Bilen på de senare bilderna saknar ventiports, vilket ju är synd, och är därmed årsmodell 2002 eller tidigare. Fast bilen är fin ändå, även här en välskött bil.


Park Avenue är förstås det mest välutrustade modellen som prestige märket Buick erbjöd och de har hög utrustningsnivå. Läder att sitta på är självklart och konstträ av bästa kvalitet i instrumentpanelen. Ultra hade en turboladdad V6:a på 3,8 liter under huven på generösa 240 hk, det tycks ju vara lovande. Dock avverkades 0 till 100 km/h på hela 8,5 sekunder, inte blixtsnabbt, men ganska okay. Basversionen fick klara sig utan turboladdningen.

torsdag 11 oktober 2012

Privat och civil Ford Crown Victoria



En gång var den här bilen säkert sin ägares prydnad. Lackad i en vacker ljus turkos färg av bästa metallic-kvalitet, döpt till det poetiska namnet light willow green. Ekrade hjulsidor och vita däcksidor. Kromad grill och i övrigt blank, och glänsande. En god företrädare för den amerikanska full-size sedanen. I början av nittiotalet var det ett segment, om än tynande, som fortfarande hade ett antal bilmärken och modeller att välja på. Chrysler kIev ur under åttiotalet. I slutet av produktionstiden så var Ford-koncernen herre på täppan, eller rättare sagt fortfarande kvar i detta bortdöende marknadssegment. Buick och Chevrolet kastade in handuken i mitten av nittiotalet då och Caprice och Roadmaster gav upp andan. De båda satsade på modernare plattformar för sina bilar. Resultatet blev dock mer slätstruket.

En klassisk amerikansk full-size sedan kännetecknas av separat ram, V8:a fram, sexsitsig helst med soffa fram, bakhjulsdrift och att den är stor, mycket stor. Den är också ofta betydligt mer kromad och pyntad än övriga länders bilar. Allt detta hade Crown Victoria och förutom kosmetiska utseendeförändringar så var tekniken intakt från årsmodell 1979. Synnerligen välbeprövad teknik. Fast kunderna ville ha andra bilar. Modellen Crown Victoria mognade ut till att hamna i så kallad fleet sale, företagsförsäljning. Det vill säga det var inte längre privat personer som var majoriteten av kunder utan taxibolag, hyrbilsfirmor, myndigheter och inte minst polisen. Utseendemässigt blev därför bilen enklare. Vackra metalli färger och flärdfulla hjulsidor ersattes av basfärger och stålfälgar. Från högklackat till fotriktigt, skulle man kunna säga.
Ford Crown Victoria [årsmodell 1992 - 1997, första generationen], full-size.
Basversionen.
Det var länge sedan den här bilen var prydlig och en prydnad. Sliten, hängig och lätt rostig står den parkerad intill trottoarkanten. Ett originaldäck hänger envist kvar, höger bak. Bucklig i plåten och avskavd i hörnen. Tidens tand har gått hårt åt den. Men än kan man se att ägaren försöker förhindra förfallet. Bilen är tvättad. Även om lacken är rispad och repad så blänker den allt och man kan förstå att detta en gång varit en vacker bil. 

Speciellt polisväsendet är mycket förtjust i Crown Victoria, och de köpta Crown Victoria in i det sista, till 2011 då modellen lades ned. De flesta Crown Victoria som rullar på gatorna är polisbilar eller har varit polisbilar.

Typexempel på polisbilar: Ford Crown Victoria andra generationen från Niagaras polismyndighet i Ontario.


Låt oss fly till en tid då Ford Crown Victoria var till för privat personer och titta i broschyren för årsmodell 1995.

Broschyrdags:



190 kusar att gasa loss med och med en genrös slagvolym på 4,6 liter fördelat på åtta burkar, så ska det se ut!

Den är sexsitsig, även om dne inte har soffa, en person kan sitta i mitten även fram, fast då får denne allt hålla i sig.