lördag 28 januari 2012

Ford Taurus - prestanda modellen SHO


Ford Taurus SHO [årsmodell 1996 – 1999, tredje generationen] midsize i storlek och framhjulsdriven. Föregående generation innehade titeln ”Amerikas-mest-sålda-bil”. Förväntningarna var höga på den här generationen och med den nya synnerligen vågade avrundande designen skulle nu Ford fortsatt försvara titeln. Förutom att försvara försäljningsvolymerna aspirerade Ford på att bli ledande i ny säljande design på den nordamerikanska marknaden och visa Chrysler var skåpet skulle stå. Förutom Chrysler Concorde var främsta konkurrenterna Toyota Camry och Honda Accord. Designen skulle stå ut, tyvärr blev det så att bilarna snarare blev stående i försäljningshallarna eftersom bilen fick ett växlande mottagande bland de betalande kunderna. Hyrbilsföretag höll dock uppe försäljningssiffrorna i början (s k fleet sale), men sammantaget blev denna generation Taurus en försäljningsmässig besvikelse. Redan 1997 förlorade den sin mästartitel som den mest köpta trots att den fick mycket publicitet i början. Bilen såldes också i Sverige, fast oftast i flexifuelutförande, en tidig miljöbil kan man väl säga. Första årsmodellen startade med tre utrustningsvarianter: GL (enkel), LX (lyx) och SHO (special utrustad för sport och prestanda), för att bättra på försäljningssiffrorna kom ganska snart även G som var ännu enklare än GL. SE kom 1998 och då trillade G och GL bort, troligen inte saknad av någon. Det fanns tre motorer tillgängliga, för G och GL påbjöds en SOHC V6:a på 3,0 liter som gav trötta 145 hk och ett vridmoment på 230 Nm, LX och SE fick den nya 3,0 liters V6:an med dubbla kamaxlar (DOHC) som levererade mer, hela 200 hk och 272 Nm.  SHO fick V8:a på 3,4 liter med 32 ventiler vilket gav 235 hk och ett vridmoment på 312 Nm. Inte illa, men bedömare gör gällande att SHO hade varit roligare att köra om den även funnits med manuell växellåda.
Dubbla breda utblås bak.

Bilen på bilderna är en rar ärta. Det tillverkades inte så många exemplar av SHO. Bokstäverna S, H och O är inpräglat i vänstra hörnet bak ovanför stötfångaren och precis under bakljuset. Titta noga. Ett diskret emblem märkt ”V8” kan ses på sidorna. Karossen är också lite annorlunda utformad, t ex underspoiler och bakvinge (omgiven av snö på bild). En vanlig färg var svart och det bekräftar ju bilderna. Bilen är välvårdad och har läderklädsel. En välvårdad Ford Taurus SE ur tredje generationen har vi haft med förr. Mercurys motsvarande modell var Sable, en luggsliten Mercury Sable var bland de första inläggen här på bloggen. Den här bilen har jag försökt få på bild förut, men den har alltid varit inparkerad och skymd. Den har gäckat mig i veckor. Så en dag var den parkerade kanske inte perfekt men närmast gatan. Snabbt upp med kameran och jag kunde äntligen ta några snärtiga bilder.

Utdrag ur försäljningsbroschyr:  (upphovsrätten tillhör Ford)


fredag 27 januari 2012

Ford Contour - skrynkel



Ford Contour SE Sport [årsmodeller: 1995 – 2000, enda generationen] typdefinition compact sedan. Precis som vanligt finns det en motsvarande modell i Mercury divisionen. Där hette bilmodellen Mercury Mystique, se hur lika de är! Ford Contour fick ingen direkt ersättare i USA eller i Kanada. I Mexiko ersattes den med Ford Mondeo och med svenska ögon så ser man släktskap mellan Contour och Mondeo, men det var inte riktigt samma bil. Contour kom inledningsvis i tre utrustningsvarianter och de littererades med Fords vanliga uppsättning bokstäver: GL (sniknivå), LX (ombonat) och SE (ombonad och sportig), från 1996 fanns det ett sportpaket kallat Sport för GL och SE. Över åren så introducerades en namnlös instegsvariant, LX trillade bort ett tag, men återkom. GL togs bort senare på slutet. 1998 återkom LX och SVT (ombonad och än mer sport) tillkom. Motormässigt erbjöds en radfyra på 2,0 liter (125 hk) eller en V6:a på 2,7 liter (170 hk). I SVT-versionen avgav V6:a upptill 200 hk. En riktig raket.

Bilen på bilderna är från 1998 eller senare eftersom den har fått sig en Mondeo-liknande face-lift. Under huven finns 2,7 liters V6:an på 170 hk. Det vittnar inte minst emblemet ”24v” om. Lite avskrapad i hörnen, reflexrampen bak är lite trasig, men för övrigt var bilen i hyfsat bruksskick tills här om dagen. Då jag passerade såg jag den igen och nu har den fått sig en redig buckla höger fram, så pass redig att kylargrillen har trillat ur. Trist. 
Efter olyckan, skrynklig skärm och grillen är borta.  Var kan den vara?

tisdag 24 januari 2012

Mercury Sable - hgv


Ljus och fin lightbar i bilens tryne, annars kan de bli lite fula över tiden.
Mercury Sable LS Wagon [årsmodeller: 1992 – 1995, andra generationen] Storlek: mid-size, driver på framhjulen. Mercury Sable är en uppklädd Ford Taurus. Det är inget att huttla med. Tekniken delades med Ford Taurus, men designen skulle utstråla mer flärd och prestige i harmoni med Mercurys varumärke. Mercury var ju finare. Wagon är kombimodellen, och kanske man kan kalla Ford Taurus Wagon för kombi på svenska, men när det gäller Mercury Sable får man nog allt vackert säga herrgårdsvagn istället. Någon ordning måste det vara. I fronten tronar i stället för en traditionell kylargrill en så kallad lightbar och den blev något av ett signum för Mercurys design från den här epoken. Den glimmade vackert i skymning och mörker. Sable kom i tre utrustningsvarianter: GS (insteg) och LS (bättre upp), samt LST (extra vaganza) som endast fanns sista modellåret 1995. GS och LS fick hålla till godo med en V6:a på 3,0 liter som kunde prestera 140 hk då den kom upp i 4.800 i varvtal och ett klent vridmoment på 217 Nm (3.250 varv). LST stakade från 1995 ut framtiden med sin större V6:a på 3,8 liter som också presterade 140 hk men vid låga 3,800 varv och gav därmed mer styrka och kraft i form av ett vridmoment på 291 Nm (2.200 varv). Inte precis några racing-motorer, men den större V6:an måste i alla fall ha gett snabbare acceleration och gav mer drag vid lägre varvtal. Samma småtrista motorer kommer du att hitta i Ford Taurus också. Själva bilmärket Mercury lades ned 2011.

Bilen på bilderna är väl bibehållen och i härligt bruksskick. Vinterdäcken sitter på med klanderfria original hjulsidor i högkvalitativ plast. Hjulsidorna pekar på att detta mest troligt är en tidig årsmodell. Fin bil, till och med snön tycks trivas på takrelingen och bilens lightbar glittrar så vackert i solen. 

söndag 22 januari 2012

Chrysler LHS - bred och lång


Det bästa Chrysler hade att ge under slutet av 1990-talet - Ludvig Helge Sigurd. L H S.
Chrysler LHS [årsmodeller: 1994 – 1997, första generationen] klassificerad som full-size


LHS marknadspositionerades som Chryslers top-of-the-line modell och knuffade undan den klassika New Yorker från Chrysler-tronen. LHS var vad Chrysler kallade cab-forward design. Det innebar lång hjulbas och mindre överhäng jämfört med konkurrenterna på den tiden. Det intrycket spolierades en smula för LHS då designavdelningen ritade till en relativt väl tilltaget bagageutrymme. En mer påtaglig cab-forward design fick senare generationers Chrysler, till exempel Chrysler Concorde och Chrysler Intrepid


Men varför i hela friden heter den något så fantasilöst som LHS. Den nordamerikanska bilindustrin har ju alltid döpt sina bilmodeller med eggande namn som gjort kunderna köpvilliga. LHS? Jag vet inte. LH kallades den plattform som LHS byggdes på. Kanske är det så enkelt att man bara la till ett S som i Special eller Sport. Kanske det lät mer europeiskt och därmed mer exklusivt? Lättare att minnas? Enklare att marknadskommunicera?  . . . ingen vet antagligen längre. LHS kom i alla fall välutrustad. Rostfritt avgassystem med kromförsedda dubbla utblås bak, ABS-bromsar, antisladdsystem, aluminumfälgar, läderkläddratt och efter några år var även läderklädsel standard. Krom försedda lister, hellackade stötfångare och med något sportig ansats skulle LHS försvara sin plats. Hmm, sportig och sportig, nåja. Under motorhuven regerade en modern V6:a med 24 ventiler som avgav 214 hk och ett vrid på 300 Nm jämnt. Det räckte nog ett tag.

Ganska enkel design bak. Stor baklucka och bakljusen på sidan om. Fronten ser onekligen mer mäktig ut.

Bilen på bilderna är av årsmodell 1995 eller senare. Som vanligt är det grillen som avslöjar detta. Bilen har Chryslers ny-gamla logotype. Hyfsat rep och skråmfri, samt välvårdat intryck ger slutomdömet: bil i gott skick för sin ålder. 

fredag 20 januari 2012

Mercury Grand Marquis - den allra sista


Full-size sedan så stor att den knappt ryms på bild.
Mercury Grand Marquis LS Ultimate Edition [årsmodeller: 2003 – 2011, fjärde och sista generationen, sista bilmodellen av bilmärket] teknikkonservativ fläskig och gungande full-size


Grand Marquis var den sista bilmodellen tillverkad av Mercury. Mercury lades ned av Ford-koncernen 2011 efter 72 års bilproduktion. Notoriskt underfinansierat kannibaliserades den sönder av Ford och Lincoln (och nu har Lincoln trassliga finanser, men det är en annan historia). Den var tillverkad efter det gediget tekniskt välbeprövade konceptet: längsmonterad V8:a, separat ram, stelbakaxel, och bakhjulsdriven - vad kan gå fel? Ford-koncernen envisades in i det längsta med att tillverka bilmodeller enligt detta åldriga koncept förutom Grand Marquis även Lincoln Town Car och förstås Ford Crown Victoria som på slutet antingen var en polisbil eller taxi. GM slutade tillverka bilar av denna typ 1996 och Chrysler redan i mitten av 1980-talet. Man kan ju undra varför Ford fortsatte så ihärdig. Antagligen för att det fortfarande fanns kunder och att de kunde göra vinst. Faktiskt var det så att Grand Marquis var den mest sålda Mercurymodellen och ett skäl till det var att den tillverkades i hela 36 år.


"Ultimate edition" - emblemet som markerar de sista exemplaren. (klicka på bilden så blir den större)
Grand Marquis hade ett starkt släktskap med Ford Crown Victoria. Modellen kom i följande utrustningsvarianter: GS (till 2008), LS, och LSE (enbart 2005). De sist tillverkade Grand Marquiserna från 2011 kallades Ultimate Edition. Den var utrustad med läderklädsel av högglänsande vinylkaraktär, hade s k bench seats fram, vilket är extra breda säten så att det i praktiken ryms tre personer fram (nästan som den klassiska helsoffan), även om deras ändalykt är även den full-size. Breda fällbara mittarmstöd fram, läderklädd ratt och förstås rattväxel. 


Enbart ett motoralternativ fanns under alla dessa år, en präktig V8:a med enkel överliggande kamaxel, inte så höga varv, men med redigt vrid. Effekten var sista åren på 224 hk vid 4,400 varv och ett vridmoment på 373 Nm. 0 – 100 km/h på värdiga 9,5 sekunder. Bättre än så blev inte den stora markisen från Mercury.



Bilen på bilderna är av 2011 års modell, den var lätt att gissa. Bilmodellen tillverkades i Kanada, men Mercury slutade att säljas i Kanada redan 1999. Fortfarande kunde dock Kanadensarna lägga en order på Grand Marquis, men då under namnet Grand Marquis by Ford. Varumärkesbytet blev onekligen lite halvlamt och lustigt. 


Ägaren till den här bilen är en lärare med gedigen lärarerfarenhet av typ mellanstadielärare i mellanbrun manchesterkostym. Denna herre har också en silvrig Ford Crown Victoria av senare årsmodell som han växlar med och parkerar på samma p-plats. Ett slags bilmässigt växelbruk. Mercuryn har inte originalfälgarna istället sitter 17” stålfälgar från Ford. Hmm, det är ju som att bära fotriktiga skor till kostym, eller?

torsdag 19 januari 2012

Buick Skylark - med spets


Det började så bra designmässigt, linjeskönt bakparti, modernt sluttande bakruta, smäcker B-stolpe, men framme vid kylargrillen gick något fruktansvärt snett. Ett förargligt veck på ritningen skapade en spetsig nos .  .  .
Buick Skylark Custom [årsmodeller: 1992 – 1998, sjunde och sista generationen] Framhjulsdriven compact


Skylark var ett modellnamn som då och då kom till heders. Sista gången var den i produktion mellan 1975 och 1998. På den här bilbloggen har Skylark ur den fjärde generation förekommit ett par gånger förut. Första årsmodellen utrustningsvarianter var en namnlös basvariant och GS. Från 1993 ersattes basvarianten av Custom (enkel) och Limited (något mer). GS (sportig) var fortfarande det mest välutrustade alternativet. Den fanns tidvis både som sedan och kupé. 


Motormässigt så förekom under modellåren fyra motorer: först ut var en radfyra på 120 hk, GS standardutrustades med en V6:a på 3,3 liter på ringa 160 hk, 1994 ersattes V6:an av en ny V6:a på 3,1 liter på svaga 155 hk. Radfyran skrämdes upp till 150 hk. Den ersattes 1996 av en radfyra på 2,4 liter med samma effekt. Motorerna för Skylark ur denna generation verkar ha varit ett sorgligt kapitel. Varför förekom så många motoralternativ och samtliga trötta. Kollektiv trötthet. 1996 fick bilmodellen ett barmhärtigt facelift och den spetsnosiga grillen försvann, alla kände lättnad. Det blev ingen mer Skylark efter 1998.


Just framskottad efter snöstormen. Radioantennen pekar rakt upp.
Bilen på bilderna har just skottats fram hur snödrivan. Någon tänker köra med bilen. Höger framskärm är bra ihålig av all rost, uj-uj-uj. Kanten på framskärmen är snart ett minne blott. Annars ser den hyfsad rostfri ut, i alla fall på ytan, och så vitt som går att bedöma trots all is och snö. Bilen är Custom-varianten och har dessutom spetsnos vilket innebär att den är av årsmodell mellan 1993 och 1995. Custom är ju snik versionen och under huven finns mest troligt fyra cylindrar som presterar uppemot 120 hk vid fullt gas pådrag. Det räcker nog för att backa bilen ur snödrivan.

Några dagar senare: bilen är nu klar för att backas ut och köras. Lycklig resa!
(Notera de vita fina däckringarna på däcken.)

onsdag 18 januari 2012

Oldsmobile Aurora - märkeslös


Oldsen står och lurar i gathörnet. Den ser lite lömsk ut.
Oldsmobile Aurora [årsmodeller: 1995 - 1999, första generationen] typad som full-size sportsedan, stor och snabb med andra ord. GM:s Oldsmobile var ett anrikt bilmärke som producerade bilar i 107 år, 2004 tog dock den sagan slut. Bilmärket svältes marknadsmässigt ihjäl klämt mellan Buick och Chevrolet. Dess frånfälle förebådade den stora bilmärkesslakten hos GM som kom senare, år 2009. Auroras anfader var Oldsmobile Toronado, en praktfull full-size sportkupé i samma klass som legendariska Buick Riviera. Tornadon var banbrytande på sin tid både teknik- och designmässigt. I början på 1990-talet hade marknadsförutsättningarna förändrats och det största hotet för GM var asiatiska importbilar, främst Toyota/Lexus, Nissan och Honda/Acura, men även europeiska motsvarigheter. Aurora var tänkt att möta och konkurrera med dessa. Auroras formgivning bröt med tidigare klassisk Oldsmobile design. Den nya designen blev sedan genomgående designtema för de senare och allra sista modellerna av Oldsmobile, de mindre midsize- och compact-modellerna Intrigue och Alero. Med nordamerikanska ögon är detta en europeisk design. Njae, kanske inte riktigt tycker jag. För att ytterligare markera det särskiljande så valde Oldsmobile att inte märka modellen med sitt varumärke eller med texten ”Oldsmobile”. Föga genomtänkt. Det är ju som att skjuta sig i foten. Man måste ju bygga varumärket, speciellt då man gör kursändringar design- och marknadsmässigt. Efter något år kom marknadsförarna till sans och klistrade fast ett Oldsmobile emblem. Aurora ansågs vara byggd med nästan samma höga kvalitet som importbilarna som den skulle konkurrera med. Det räckte inte. Över tid blev priset för högt, kunderna svek och försäljningssiffrorna sjönk.
Helglasad akterspegel. Designen verkar inspirerad av racerbåtar.
Aurora kom endast i en utrustningsvariant och den var välutrustad: elmanövrerade läderklädda framstolar, äkta valnötspaneler, två-zons klimatanläggning, rikligt med kopphållare för blaskkaffe, med mera. Ingen helsoffa fram med rattväxelspak så långt ögat kunde nå. Man blir även glad när man tittar under motorhuven och ser en glänsande V8:a på 4,0 liter med dubbla överliggande kamaxlar och som presterade 250 hk samt ett vridmoment på 353 Nm. Rivstart från 0 till 100 km/h avverkades på drygt 7,5 sekunder. Snabbt och kvickt.

Bilen på bilderna är bara tillfälligt parkerad, precis efter bilderna togs rusade föraren ut och drog iväg med en rivstart. Härligt muller från V8:an och spinnande hjul. Om man har bråttom ska man nog ha en Oldsmobile Aurora. Bilen gjorde ett gott intryck. U:et i Aurora på det enda emblemet har gått sönder, kanske i biltvätten? Bilen är av årsmodell 1995 eller 1996.

söndag 15 januari 2012

Chrysler Intrepid - silverfisken


Notera de överdimensionerade dimljusen - tränger igenom vilken Lützendimma som helst.
Motorhuvens front skyddas av en plastsköld, även bilen i bakgrunden har en.

Chrysler Intrepid ES [årsmodeller: 1998 – 2004, andra och sista generationen] framhjulsdriven full-size med visst sportstuk. 


Bilen har numera klassisk s k Chrysler cab-forward design. Cab-forward var ett designbegrepp som myntades för Chryslers för den tiden (1990-talet) nya och modernistiska design. Den innebar att vindrutan flyttades fram mot framhjulen och bakhjulen sköts bakåt så att kupén kunde dras ut än mer. Längre hjulbas med andra ord. Vilket i praktiken också medförde ett mindre motorutrymme till motorteknikernas förtret, för att inte tala om alla GDS:are. I USA hette denna modell Dodge. Det var vanligt, speciellt tidigare, att Dodge blev Chrysler på den kanadensiska marknaden och på så sätt blev lite finare, men för samma pris. Marknadsbedömningen var att kanadensiska kunder inte var lika välbeställda som kunderna söder om gränsen. De småsnåla Kanadickerna ville helt enkelt inte betala så mycket, men de ville ha Chrysler. 


Lustigt nog så tillverkades alla Intrepid av denna generation i Brampton, Ontario, Kanada. En del fick Dodge-emblem, andra Chrysler, samma bil. Hårdaste konkurrensen kom från GM:s Buick LeSabre, Oldsmobile Eighty Eight, och Pontiac Bonneville, samt även Toyota Avalon. Tre utrustningsvarianter: en instegsvariant som var namnlös, sportiga ES och efter 1999 den mest sportiga varianten: R/T. När det gällde motorer stod V6:or till bjuds. Basvarianten fick hålla tillgodo med en V6:a på 2,7 liter (200 hk/257 Nm), ES blev utrustad med en fartigare V6:a på 3,2 liter på 225 hk och ett vridmoment på 305 Nm. R/T fick en V6:a på 3,5 liter som avgav sprakande 242 hk och 339 Nm, den motorn var senare valbar även för ES.


Cab-forward - fast bakifrån, så att säga.
Bilen på bilderna har unnats extrautrustning. Stabiliserande vinge på bakluckan för högfartskörning, vindavisare för både sollucka och sidofönster för högre komfort och mindre drag, samt ett frontskydd i form av en täckande plastsköld, allt i matchande färger. Det sistnämnda skyddet är en ganska vanlig syn på bilar i provinserna Ontario och Quebec. De finns i form av plastsköldar eller heltäckande vinylskydd. De ska skydda bilens front mot stenskott, frätande vägsalt och smuts i största allmänhet, och på sommaren från alla möjliga flygfän och insekter. De gör de säkert, men då de suttit på i många år så uppstår det rostskador, speciellt i fästanordningarna. Plastskölden är fäst med clips och har distanser fästade på huven och där startar angreppen. Speciellt olustigt blir det då dessa skydd börjar släppa och flappa i hög fart på motorvägen. På bilden på bakifrån kan man skönja den ombonade kabinen, där synes sportiga vita mätartavlor och ljusa träslag i konstträ, samt mysig och mjuk velour. Bilen ger onekligen ett sportigt intryck och det stämmer, det är lite riv i dessa bilar. 


Framsidan på broschyren. Notera det främsta försäljningsargumentet: cab-forward, design som säljer, jajamen!
Upphovsrätten tillhör Chrysler.

lördag 14 januari 2012

Buick Park Avenue - ultrasnabb

Så här ska en amerikanare se ut. Krom i grill, port holes och läckra fälgar.
 Buick Park Avenue Ultra [ årsmodeller: 1996 – 2006, andra och sista generationen], utan tvekan full-size och dessutom Buicks toppmodell vid den tiden. Framhjulsdriven och laddad med bekvämligheter. Park Avenue var ursprungligen en utrustningsnivå för bilmodellen Electra, men efterhand, vilket är brukligt bland nordamerikanska biltillverkare, blev den befordrad till egen modell (1990). Jämfört med den första generationen av Park Avenue så svällde den upp och blev också lite tyngre. Närmaste rivalerna till Buick Park Avenue var Nissans Infiniti I30, Toyotas Lexus EX 300, och även GM:s egna Oldsmobile Aurora. Buick Park Avenue kom i två utrustningsvarianter en namnlös basvariant och Ultra. Båda varianterna utrustades med en V6:a på 3,8 liter. För vanliga Park Avenue så fick man nöja sig med 205 hk/298 Nm, vilket i och för sig inte känns så tokigt, men Ultras V6:a var än bättre, turboladdad, och presterade 240 hk/380 Nm. Utmärkt. Ultra fick också tre trevliga portholes på framskärmarna som särskiljande prydnad. Sista modellåret fick dock båda varianterna tre hål i skärmkanten.
Ultra-emblemet markerar diskret att under denna motorhuv finns det pulver.
Akterpartiet är lite mer blygsamt formgivet, notera kromet på stötfångarna.
Bilen på bilden körs och ägs av en äldre herre av kinesisk härkomst. Jag bevittnade hans parkering. Han bar hatt, hade bråttom och såg bestämd ut. Bra skick på bilen och den ser ju påkostad ut; sportiga fälgar, generös sollucka och parkeringscensorer för lättsamma parkeringsmanövrar samt, givetvis, läderklädd inredning. Bilen har 2005 års grill och baklysen. Detta är ju onekligen lite av en sleeper. Officiell topphastighet 220 km/h. Håll i hatten. Skulle tro att farbrodern som äger Ultran inte gärna vill skiljas från den, och inte får hans barn låna den heller . . .

fredag 13 januari 2012

Chrysler New Yorker - Landautak i vinyl

Detta är en ganska liten och nätt bil. Inga överdrivna proportioner, men mycket krom som glimmar.
Chrysler New Yorker Landau [årsmodeller: 1988 – 1993, tolfte generationen], välutrustad full-size


New Yorker har rekordet som den bilmodell som har tillverkats längst tid i Nordamerika från 1939 till 1996, inalles 57 år. Under de flesta av dessa 57 år var New Yorker Chryslers-koncernens toppmodell och den var alltid utrustad med lyx och bekvämligheter. New Yorker kom i tre utrustningsvarianter: basvariant som senare kallades Salon, en mellannivån kallad Landau som främst kännetecknades av ett kvarts vinyltak på bakre delen av taket och den mest välutrustade varianten Fifth Avenue


Motoralternativen var tre för denna generation New Yorker, alla V6:or, första årsmodellerna fick en sexa på 3,0 liter som levererade ytterst blygsamma 141 hk och ett klent vridmoment på 233 Nm, 1990 kom en ny V6:a på 3,3 liter som levererade låga 147 hk och ett relativt klent vridmoment på 248 Nm, och slutligen, från 1991, en större 3,8 liters V6:a som gav tre hk till: 150 hk, men med mer vridmoment: 275 Nm. Lite bättre, men räckte det?

Notera krombandet över taket.
Bilen på bilden kurar skymning på en öde och övergiven gata. Den är vackert mörk purpurfärgad och de kontrasterande guldpläterade emblem förhöjer ytterligare intrycket. Det svarta vinyltaket är oantastligt välvårdat och understryker bilens värdighet. Ganska bra bruksskick får nog bedömningen bli trots någon liten rostfläck som kan skönjas, trots att höger bakdörr är lätt intryckt, men det som dock riktigt skämmer är en generande stor buckla höger framskärm. Aj, aj, aj, ser ut som närkontakt med stolpe under avancerad parkeringsmanöver i trångt utrymme, kanske. Ägaren vet säkert hur det gick till, men denne vill nog inte berätta . . . Bilen är en tidig årsmodell för sista modellåret för Landau var 1990 och har därför mest troligt V6:an på 3,3 liter bakom kromgrillen. En Chrysler New Yorker Fifth Avenue från samma generation finns här som jämförelse.

onsdag 11 januari 2012

Buick Skylark - legal i trafik!!!


Registreringsavgiftsmärke överst till höger på skylten. God till mars 2013.

När inte brödrosten används är motorvärmaren på.
Buick Skylark Limited [årsmodeller: 1980 – 1985 femte generationen]. Bilen på bilderna har varit med förr på bloggen och stått långtidsparkerad så länge jag kan minnas, men strax efter nyår såg jag att plötsligt var motorvärmaren inkopplad från köksfönstret. Hmmm . . . Någon dag senare var den borta. Ve och fas, hade den körts till skroten för att möta sina fäder? Icke då, den är tagen i trafik igen. Nytt registreringsavgiftsmärke på bakre skylten, snygg och prydligt, samt lagligt. 

 . . . men den tycks ha fått en ny skada fram. Underredet har fått sig en kyss och blivit hängande. Synd. Som bonus bjudes en bild på högersidan. Där har kromlisten högerdörr bak ramlat av och blottar rostens härjningar. Man kan ju förstå att den sidan parkeras mot fasaden. Hur som helst, roligt att se denna härjade Buick åter brukas på gatorna.
Bonusbild: högra sidan.

söndag 8 januari 2012

Oldsmobile Eighty Eight - vit som snö


Grillens näsborredesign ger ett extra brett och mäktigt intryck. Smala strålkastare som kisar uppmuntrande åt medtrafikanterna.
Oldsmobile Eighty Eight LS [årsmodeller: 1992 – 1999, tionde och sista generationen] Framhjulsdriven full-size.

88 var ett synnerligen slitstarkt modellnamn som höll ut i hela femtio år, från 1949 till 1999. Den var positionerad nedanför Oldsmobile 98, men kröntes till Oldsmobiles toppmodell efter 1996 då 98:an lades ned. Själva bilmärket Oldsmobile lades ned som bilmärke 2004. Sista generationen 88 hade följande utrustningsvarianter: LS, LSS (lite mer sport), och efter 1996 även Regency som var fulladdad och ersatte 98:an. Tidvis fick modellnamnet heta Eighty Eight Royale. Motorvalet var enkelt, det fanns bara en V6:a på 3,8 liter att välja på. Men den kom i lite olika varianter, först avgav den måttliga 170 hk, från 1995 avgav den raska 205 hk och den turbomatad varianten avgav till sist härliga sprudlande 240 hk (avsedd för LSS).

Solen sänker sig sakta över taken och bilen är parkerad inför dygnsvilan.
Bilen på bilden har fått sig 1996 års facelift, men har fortfarande Oldsmobiles klassiska Rocket-logga. Det gör att det bara kan vara 1996 års modell som du betraktar.  1997 kom den nya och sista Oldsmobile loggan. Den står där och speglar sig i de sista solstrålarna för dagen. Bilen har dessvärre även fått sig några törnar. Speciellt höger bak ser lite underligt ut. Det är något där som inte riktigt går ihop, titta på bakre skärmkanten och listen längs ned under dörrarna. Skevt. Där fram hänger stötfångaren en aning på sniskan. Högra framhörnet har tydligen fått sig en kyss någon gång i tiden. Ägaren får trösta sig med att den verkar vara hyfsat rostfri och att det finns 205 hk att gasa med. Gasa på.

lördag 7 januari 2012

Pontiac Tempest - enbart för kanadicker


Lite stram formgivning, kanske. Inga överraskningar.
Pontiac Tempest [årsmodeller: 1988 – 1991, tredje och sista generationen] Instegs compact. Plötsligt i slutet av 80-talet så återuppstod modellnamnet Tempest. Ett slitstrakt modellnamn använt under de för Pontiac goda åren 1961 till 1972. Den här gången så riktades Tempest enbart mot den kanadensiska marknaden, söder om gränsen motsvarades den av Chevrolet Corsica. Varför? Det är nog ingen som kommer ihåg längre Tidigare var det inte helt ovanligt att amerikanska bilar emblemerades upp för den Kanadensiska marknaden. (Dodge blev Chrysler t ex.) Kanske detta var ett sådant grepp? Modellen kom i en namnlös basvariant och en lite bättre utrustad LE. Rikligt med motor alternativ: raka fyror på antingen 2,0 liter (88 hk) eller efter 1991 2,2 liter (95 hk), eller V6:or på 2,8 (130 hk) eller senare på 3,1 liter (135 hk). Pontiac lades ned som bilmärke under 2009.
Aktern domineras av de
stöddiga stötfångarna.
Bilen på bild är basutrustad och har en V6:a på 2,8 liter. Det kan man se på framskärmen, emblemet understryker också att motorn är bränsleinsprutande. Kanon! Kanonskick? Njae, inte riktigt. Utmärkt bruksskick snarare. Rosten börjar synas runt skärmkanter och huv, något spretig radioantenn, men den är rak och fin i plåten, plastbitarna intakta, allt verkar sitta fast och på plats som det ska. CAA-märket slokar lite och bör bytas ut (CAA - Canadian Automobile Association, ungefär som Motormännen, fast bättre).

fredag 6 januari 2012

Ford Crown Victoria - gammal bylingbil

Avrundade linjer, inget onödigt krom och en rejäl baklucka. Stor bil.
Ford Crown Victoria Police Interceptor (P71) [årsmodeller: 1998 – 2011, andra och sista generationen] full-size.

Den civila versionen av Crown Victoria slutade att säljas styckevis till allmänheten hos USA:s Fordhandlarna under 2008, långt tidigare stoppades enskild försäljning i Kanada, men bilmodellen kunde fortfarande köpas av företag och myndigheter, s k fleet sale. Detta är den mest vanligaste polisbilen i Nordamerika och är mycket populär. Polisversionen skiljer sig åt på några punkter från den civila versionen: större oljekylare, plåtförstärkta framsäten så att inte tillfånga tagna kriminella kan sticka kniven i ryggen, hårdare stötdämpare, förstärkt växellåda, mer effekt i motorn, bagageluckan kan öppnas inifrån(!), galonförstärkt baksäten m m. Polis-myndigheterna föredrar hårdnackat det gamla beprövade receptet med från karossen separat ram och bakhjulsdrift. Separat ram gör att bilen är lättare att reparera efter kollisioner eller ramningar eftersom den inte behöver riktas. High-speed-raming är ett välutvecklat koncept här för att tvärt stoppa buset. Den tunga V8.an fram kommer säker bra till pass vid ramning av busbilar kan man tänka. Bakhjulsdriften upplevs av tränande poliser som mer spinnfri och poliskåren är dessutom välutbildad och särdeles erfarna på just bakhjulsdrift. Bränn gummi farbror blå.

Under huven hittas en V8:a på 4,6 liter som i polisutförande har effekten 250 hk och ett vridmoment på mäktiga 403 Nm. Bilen är tung och gör därför 0 till 100 km/h på 8,5 sekunder. Betänk dock att det är 1.911 kg som ska kastas framåt. Topphastigheten är elektroniskt reglerad till 193 km/h, fortare än så får det inte gå.
Vänster bildörr har ett hål i sig, undrar vad som suttit där?
Bilen på bilden har tjänat ut som polisbil och är nu avstrippad polismunderingen, men spåren finns kvar. Originalhjulen sitter dock inte på längre. Bilen har av någon anledning fått civila fälgar och centrumnavkapseln vänster fram har halkat av i snögloppet. Den är tillverkad 2001 eller senare och det ser man (som vanligt) på grillen. Den här bilen har säkert varit med om mycket, men nu börjar åldern ta ut sin rätt, i alla fall när det gäller karossen. Trots flitigt och regelbundet underhåll hos poliskåren har rosten tagit sig i skärmarna. Höger sidan ser värre ut än vänstersidan i bild. Ägaren till den här bilen kan helt släppa oron för nedkladdat baksäte – det är bara att spola av, alla får plats för den är rymlig som få, bara att gasa på, men ack så törstig motor.
 . . . det är säkert extra kul att köra den på motorvägen för det är nog alltid någon som tar den för en polisbil.

Ännu fler Ford Crown Victoria hittar du här - kolla in!

Så här kunde det se ut då bilen var i tjänst:

Dags att stanna!
Foto: Polisen i Baltimore, Maryland, USA.

Specifikation på polisbil Ford Crown Victoria, 2006 årsmodell.
Upphovsrätten ägs av Ford.

torsdag 5 januari 2012

Ford Mustang - mitt i svackan

Fem liter fördelat på åtta burkar. Punkten mellan femman och nollan är röd [5.0].

Ford Mustang LX [årsmodeller: 1979 – 1993, tredje generationen] Urtypen för pony car (svenska: ponnybil). Ford Mustang är onekligen en ikon och en särdeles framgångssaga inom bilindustrin. Nästan alla känner igen den, även min gamla mamma. Klassiska Mustang (första generationen: 1964 – 1974) finns det relativt många välbevarade exemplar av och de tittar gärna fram vid tjänlig väderlek, och de senare generationerna syns frekvent bränna bakhjulsgummi på gatorna. Inte lika vanligt förekommande är exemplar ur den tredje generationen. Den generationen utsträckte sig under ovanligt många år och den fick två rejäla facelift under den tiden, 1987 och 1991. Tidvis var det ganska svåra år för Mustang och det är det som gör denna generation intressant. En av de djupaste svackorna marknadsmässigt inträffade i mitten av 1980-talet. Vikande försäljningssiffror gjorde Ford synnerligen oroliga och de övervägde faktiskt att lägga ned Mustang, de trodde att marknaden för ponnybilar var förbrukad. Efter omfattande kundprotester bestämde sig Ford för att ge Mustang en chans till. Satsningen blev 1987 års facelift, och det gick till slut vägen, för försäljningen tog sig igen, men först 1988. De skulle dock komma fler dippar längre fram, men de får inte plats här. Åren innan 1987 så fanns det tre utrustningsnivåer att välja på: LX (mer flärd), GT (mer sport), eller den särskilda högprestandaversionen SVO (som nästan såg ut att vara en egen modell). Motormässigt var redan de svåra åren över och det erbjöds: en radfyra på 2,3 liter som gav tama 88 hk/160 Nm (inte så prestanda inriktat precis), i turbo-version levererade den från 120 hk upp till c:a 200 hk (för SVO), eller den från 1986 sprillans nya bränsleinsprutande V8:an på 4,9 liter som levererade 157 hk.

Sorglig formgivning, inspirerad av Ford Escort?
Bilen på bilden är av årsmodell 1986. Det ser man på det tredje bromsljuset på den diskreta bakspoilern på bagageluckan. Så här såg Mustang ut när det var som mörkast . . . På den ljusa sidan får man ändå räkna att bilen är utrustad med V8:an på exakt 4,942 liter slagvolym, avrundat uppåt till 5,0 på emblemet på sidoskärmarna. Rosten anfaller, omfattande rostangrepp där vindrutan möter taket, rost på skärmar och kanter. Den ena av de vänstra strålkastarna paret har drabbats av starr eller motsvarande. Det här är en bil som är värd att få lite omvårdnad. Varför inte bevara ett exemplar från en av Mustangs dystraste stunder?

Några utrivna sidor från försäljningsbroschyren: (upphovsrätten tillhör Ford)



tisdag 3 januari 2012

Plymouth Acclaim

Vad ska man säga? . . . ögat fastnar på cykeln, inte på bilen, Intetsägande bilmodell.
Plymouth Acclaim [tillverkades: 1989 – 1995, enda generationen] positionerad som mid-size. Plymouth var ett bilmärke som tillhörde Chrysler-koncernen. Det var deras lågprismärke. Plymouth hade i decennier framgångsrikt konkurrerat med Ford och Chevrolet på den Nordamerikanska marknaden. För att kunna göra det rationellt så var en grundläggande strategi för att kunna erbjuda bredd på Chrysler-koncernens totala modellutbud s k badge engineering. D v s i princip samma bil marknadsfördes under olika bilmärken och bilmodeller. Detta kom i längden att utarma Plymouths egen identitet. Redan i början av 1980-talet sålde Dodge bättre än Plymouth. Ännu hårdare fokus på lågt pris skrämde bort kunderna. Den sista bilen av märket Plymouth tillverkades 28 juni 2001. Plymouth Acclaims koncernsyskon hette Dodge Spirit och Chrysler LeBaron sedan, samt Chrysler Saratoga för export utanför Nordamerika. Acalim kom i tre utrustningsvarianter: namnlös basmodell, något mer påkostade LE och den bekostade LX. Olika motoralternativ fanns: standard var en rakfyra på 2,5 liter som gav jämna 100 hk, en turboladdad version avgav 150 hk och för lyxmodellen LX påbjöds en V6:a på 3,0 liter som levererade 141 hk. Accalaim sålde bra. De flesta av kunderna, 85%, var snåla och valde dock basvarianten. Den ersattes av Plymouth Breeze.


Bilen på bilden är helt deemblerad. Inga som helst spår av vare sig modellnamn eller utrustningsnivå på bakluckan. Antagligen är det basvarianten eftersom de är så vanlig. Vi gissar på det. Grillen avslöjar att den är tillverkad innan 1993. Bilen parkerades av en man i fyrtioårsåldern. Det är nog hans bil. Han tycks dock ta hand om den för slutomdömet på bilen måste bli: relativt gott bruksskick.

Ta en titt i försäljningsbroschyren:  (upphovsrätten tillhör Chrysler)

söndag 1 januari 2012

Oldsmobile Bravada - suveränt

Traditionell SUV-formgivning. Trist? - javisst!
Oldsmobile Bravada 4WD [tillverkades: 2002 – 2004, tredje och sista generationen] Artbestämd som mid-size special utility vechile, d v s SUV på svenska. Oldsmobile var ett bilmärke i GM-koncernen och ett av de äldsta bilmärkena. Det allt gick sämre för Oldsmobile i slutet av 1990-talet och bilmärket hade länge klämts mellan GM:s Chevrolet och Buick, och blev allt mer utkonkurrerade av Chrysler och Fords Mercury. Avvecklingen skedde under lång tid, drygt tre år och slutligen den 29 april 2004 lades bilmärket ned för gott. Bravada var den sista nya modellen som Oldsmobile lanserade. Olyckligtvis lanserades den två dagar innan moderkoncernen förklarade att bilmärket skulle läggas ned. Inte så bra timing kan man ju tycka. Tvåhjulsdrift fanns som tillval och då blev Bravada bakhjulsdriven vilket var udda för Oldsmobile men som standard var den fyrhjulsdriven, kallat SmartTrac.  Motorn var en rak 6:a på hela4,2 liter, ovanligt stor slagvolym. Den levererade respektingivande 275 hk och ett vridmoment på 373 Nm. Inte illa. Buick Rainer blev en direkt arvtagare till både karossformerna och motorn. Motorn hittades även i Saab 9-7X.

Bilen på bilden har extra utrustats med guldpläterade emblem, ett ganska vanligt tillval på nordamerikanska och japanska bilmärken. Bilen driver på alla hjulen det borgar emblemet med SmartTrac för. För övrigt ger bilen ett bra intryck och tittar man noga så ser man ett par s k fuzzy dice hängande i backspegeln, alltid en välkommen trivselhöjare, om de inte hänger i vägen förstås.