Skymning över Lincoln Continental

Det här är modellen som verkligen tynade bort och försvann tyst in i historiens töcken. Lincoln Continental är ju sannerligen en klassisk Lincolnmodell, en bilmodell som utstrålat prestige och framgång, en bilmodell för sanna jänkejärnsentusiaster och även dessvärre en modell där presidenter mördats (Kennedy 1963). Continental är ingen dussinbil. Själv minns jag bäst de läckra 70-tals bilarna (femte generationen - inklusive Mark IV och Mark V). Stora bilar, verkligen stora, strikt fyrkantiga och utstrålande kraft och exklusivitet. Dessutom hade de ett läckert litet operafönster på sidorna. Extravaganza för alla pengar. Modellen producerades under lång tid, redan 1939 dök första modellen upp. Uppehåll, förutom under kriget, mellan 1949 - 1955, därefter kontinuerlig produktion till 1980. Omladdningen under 1981 och de sista generationerna producerades från 1982 till 2002. Dock kan man konstatera att de sista tjugo åren var mer eller mindre i utförsbacke, trots väl avvägda moderniseringar och följsamhet till bilutvecklingen.

Lincoln Continental [årsmodell: 1995 – 2002, nionde och sista generationen], full-size sedan 

Det tycks ha gått bättre för den interna konkurrenten Lincoln Town Car som byggde på mer beprövade tekniska koncept och konservativ amerikansk bildesign. Modellen Town Car var ju dessutom sprunget ur Continental och man skulle kunna säga att Town Car förde de mer renodlade amerikanska sedanen vidare in i åttiotalet och vidare. Lincoln Continental Mark serien, kupémodellerna, förde sitt eget liv på sidan om och blev Mark VII och Mark VIII med ungefär samma utseende som sedanen Continental. De tynade också bort.

I slutet av nittiotalet var Continetal och Mark-serien mer eller mindre utkonkurrerade av importbilarna till den nordamerikanska markanden. Lexus och Accuras exempellösa framgångar och den hårdnande konkurrensen från BMW och Mercedes-Benz gjorde att det var dags för avsked inför modellåret 2002. Modellproduktionen avrundades med en lätt oinspirerad Collector's Edition.

Bilen på bild är från före 1998 års facelift. Tja, vad ska man säga om den? Jag tycker att bilmodellen är en utslätad skugga av sitt stolta förflutna. Sorgligt intetsägande design. Ingen karaktär alls. Fast allt är dock inte elände för under huven finns en härlig V8:a på 4,6 liter med dubbla överliggande kamaxlar och 32 ventiler som avgav 260 hk. Resan 0 – 100 km/h raskas av på ungefär åtta sekunder. Måste kännas muntert. Fast det gäller ju förstås att få ned vridet i asfalten med de drivande framhjulen.

 . .  om du någon gång bläddrat lite förstrött i 1997 års bilbroschyr för Lincoln så kanske du kommer ihåg detta uppslag?

Efter att ha spelat Tennis i det starka motljuset är det skönt att krypa in i den mörka kupén.

Samtida annons:

Lincoln Continental i det gröna

Vill man vara lite lustig kan man skoja till det och säga att luften gick ur den här modellen. Den hade luftfjädring, adaptiv luftfjädring. Det kunde aldrig gå väl och det gjorde det inte heller. Det är väl bara Citroën som lyckats med det och det gjorde enkla lösningar med billigt underhåll. Alla andra bilproducenter som försökt har för det mesta inte fått det att fungera tillfredställande. Det har också ofta lett till ett förödande dåligt andrahandsvärde för att inte tala om de dyra reparationsnoterna. Vad som fick Lincoln att göra detta misstag var troligen den vässade konkurrensen som Lincoln mötte i lyxbilsegmentet, inte bara från GM och Chrysler:s något trötta modeller utan framför allt från de alerta importbilarna från andra kontinenter. Det gällde att ladda på med ny och tilltalande teknik. Bilmodellen var förutseende nog framhjulsdriven också.  

Lincoln Continental Executive Series [årsmodell: 1988 – 1994, åttonde generationen], full-size.

En Continental var förstås väl utrustad redan från start: läderklädda stolar, dubbla airbags och ABS-bromsar, adaptiv styrning samt andra finesser. Bilen på bilderna har utrustningsversionen Executive Series och det var basnivån. Under huven kunde man till allas besvikelse inte hitta någon V8:a, enbart en V6:a på 3,8 liter stod till buds. Den var i slutet på blygsamma 160 hk. Inte mycket  jämfört med konkurrenterna. Det gav sävlig prestanda, men här handlar det snarare om att skrida värdigt fram.

Bilen på bilderna har gäckat mig länge. Den har alltid stått inparkerad på en innergård. Retfullt nära, men omöjlig att få bra bilder. En dag så stod den där parkerad på sidan av trottoaren när innergården vårstädades, helt ute i det fria. Äntligen. Den är av den sista årsmodellen, 1994, och det avslöjas av grillen utformning. Lite ovanligt att göra en ansiktslyftning för sista årsmodellen. Det förargliga är att motorhuvsprydnaden är avbruten och någon har i sin iver att befria bilen från den prydanden bucklat till den också. Bucklan syns tydligt på första bilden. Tråkigt. Glädjande nog är bilen för övrigt i mycket gott brukskick. Hur det står till med luftfjädringen är svårt att säga, men den ser ut att hålla tätt, i alla fall för tillfället.

Lincoln Continental - sista generationen

Fulladdad och skyltprydd med gräsänder . . .

Lincoln Continental [årsmodell: 1995 – 2002, nionde och sista generationen] kategoriserad som full-size, typisk stor amerikansk sedan, framhjulsdriven var den också. Continental är ett legendariskt modellnamn som var laddat med elegans, prestige och lyx. En av Lincoln riktigt klassiska bilmodeller. Den första kom redan 1939 och producerades till 1948. Därefter uppehåll några år till 1956 då en ny generation kom, 1963 mördades president Kennedy i en Continental av den fjärde generationen och det var ju inte bra. Ett kort uppehåll i produktionen skedde 1981 då den skalades ned i storlek, men sedan var den i produktion ända till 2002. De sista decennierna mötte Continental inte bara inhemsk konkurrens utan också mördande konkurrens från importbilar till den nordamerikanska marknaden, Hondas Acura, Toyotas Lexus, Mercedes-Benz, BMW, Audi med flera. Vad värre var, marknaden för denna typ av stora amerikanska sedaner började minska, även i premium segmentet. Kundbasen åldrades sakta bort. Tyvärr har Fordkoncernen fortsatta problem med Lincoln. Lönsamheten har på senare tid varit skral, trots att Mercury lades ned och att Lincoln på så sätt fick många modeller. 


Sista generationens Continental kom endast i en enda basutrustningsnivå, få tillval, allt fanns ju redan på plats: blänkande läderklädsel, klimatanläggning med förstärkt pollenskydd, träpaneler här och där, högspelande ljudanläggning, justerbar gungig luftfjädring, och överladdat med elektronik, samt för säkerhetsskull stöldlarm. Det fanns bara en motormöjlighet under huven, en V8:a på 4,6 liter med dubbla överliggande kamaxlar och 32 ventiler på 260 hk och ett mäktigt vrid på 350 Nm. Med gasen i botten görs 0 – 100 km/h på ungefär åtta sekunder blankt. Det är inte så tokigt.

Dubbla utblås, och en litet emblem som deklarerar V8:a på 4,6 liter med många ventiler.

Bilen på bilden står elegant parkerad i eftermiddagssolen. Den är registrerad i provinsen Nova Scotia vid Atlantkusten och befinner sig nu cirka 180 svenska landmil från hemtrakterna. Bilen är en välkommen gäst för den är i fint skick och välvårdad. Det enda som kanske bryter av lite är skylten med de små näpna änderna fram, hur hamnade den där? Och varför? Dessutom är skylten lite avskrapad. Vi hänger inte upp oss på det utan det kan också konstateras att bilen är av en tidig årsmodell innan 1998 års facelift.        . . .  men vem märker upp en Lincoln Continental med gräsänder?


Annons från 1997: (upphovsrätten tillhör Ford-koncernen)