Farväl till Buick Riviera

Om man sluter sina ögon och googlar i sitt inre samtidigt som man tänker Riviera då dyker bländande bilder upp i det inre av den outsägligt vackra Buick Riviera från början av sextiotalet. Den första generationen. Även om den så kallade boattail varianten från början av sjuttiotalet var ganska läcker den också. Uppvaknandet blir desto bryskare då man får ögona på en mer nutida Buick Riviera, sista generationen dessutom. En sorglig syn.

Konceptet personal luxury car uppstod på femtiotalet då Ford Thunderbird växte till sig i dimension och blev bekvämt fyrsitsig. GM kontrade med Buick Riviera - succe, Oldsmobile med Toronado - banbrytande och Cadillac hade sedan tidigare Eldorado - exklusivt, samt lite senare kom Chrysler med sin Cordoba - bortglömd numera, nåja.  Personal luxury car var en bil i samma storlek som en full-size sedan men i lyxigt kupéutförande. En bil avsedd för en person, inte en familjebil, inte bil att dela med hustrun utan en bil bara för dig. I mitten av nittiotalet hade marknaden för dessa bilar krympt ihop till nästan ingenting. På samma sätt som den klassiska amerikanska full-size sedanen tacklade av och modellerna utvecklades in i mindre men modernare plattformar så gick personal luxury car samma väg. Tillverkningssiffrorna talar sitt tydliga språk: 1995 - 41 422 bilar (fortfarande hysat), 1996 - 18 036 bilar, 1997 - 18 827, 1998 - 10 953 och sista modellåret - 2 156 bilar. Att jämföra med toppåret 1985 då knappt 65 000 bilar såldes. Thunderbird upphörde 1997 och Eldorado höll ut till årsmodell 2002. Sedan var det slut.

Buick Riviera [årsmodell 1995 - 1999, åttonde och sista generationen], personal luxury car

 Sista generationens Riviera hade en V6:a på 3,8 liter under huven. Om den var turboladdad så presterade den upp emot 240 hk annars fick man nöja sig med 205 hk. Välutrustad förstås, läderklädsel, ädelträ, el-säten och annat elektriskt, men vid det här laget var modellen inte utrustad med några speciella märkligheter eller överdåd som var vanligt tidigare. Den gav ett ganska slätt intryck.

Vi tittar i försäljningsbroschyren för sista modell året - 1999:

Jag tytcker nog att broschyren är mer lyckad än bilen . . .

Vid den här tiden fanns det inte så mycket kvar än historia. referenser tillbaka till bättre dagar.

Till sist får vi väl jämföra först ut med sist ut:

Det var verkligen bättre förr.
(Upphovsrätten till broschyrmaterialet ovan tillhör GM)

Buick Park Avenue och en Ultra

En välkänd Buick-markör är ju hålen på framskärmarna, det som Buick kännaren kallar ventiports. De kan vara tre eller fyra och ibland finns de där och ibland inte. Det är inte så lätt att bli klok på hur det fungerar. Det är dock roligt att Buick fortfarande använder ventiports för att förgylla sina bilmodeller. Park Avenue var under flera decennier en utrustningsversion av toppmodellen Electra, oftast den mest påkostade utrustningsversionen. Så småningom blev Park Avenue befordrades till sin egen modell och fick ta tät positionen i Buicks modelluppställ, i all fall för några år.

Buick Park Avenue [årsmodell 1997 - 2005, andra och sista generationen], full-size.

Ultra var prestanda versionen. Basversionen var namnlös (på bild).

Egentligen var detta den sista toppmodellen och sedanen hos Buick som hade en stark amerikansk prägel. Förhållandevis mycket krom och pynt, kraftfulla linjer, tydlig sedankontur - design enligt tre-box-principen; tydligt avgränsat motorrum, följt av passagerar kupé och bagageutrymme. Stor och hyfsat rymlig, men med separat framsäten, ingen helsoffa fram längre. Ersättaren, Lucerne, blev betydligt mer internationaliserad åt det asiatiska hållet och därmed utslätad, tråkig och karaktärslös.

Bilen på de första bilderna är en Park Avenue och årsmodellen är 2003 eller 2004 eftersom den har dessa karaktäristiska ventiports på framskärmarna och att kylaren pryds av märke med de stilrena tre Buicksköldarna, snyggt. Kylarprydnaden skvallrar om att det är basversionen. Bilen ser ut att vara i oklanderligt skick. Det strålar ägarstolthet om denna bil, och det med all rätt, tycker jag.

Nästa Park Avenue var en Ultra, och det ju betyder sport.

Efter att ha tagit en serie bilder av denna fina silvriga Park Avenue och vandrat några gator längre bort så hittar jag nästa Park Avenue, men i detta fall en Ultra, prestandaversionen. Vilken lycka, två fina Park Avenue på samma dag och dessutom i olika versioner. Ja, ja carspotters är lätta att glädja . . . Bilen på de senare bilderna saknar ventiports, vilket ju är synd, och är därmed årsmodell 2002 eller tidigare. Fast bilen är fin ändå, även här en välskött bil.

Park Avenue är förstås det mest välutrustade modellen som prestige märket Buick erbjöd och de har hög utrustningsnivå. Läder att sitta på är självklart och konstträ av bästa kvalitet i instrumentpanelen. Ultra hade en turboladdad V6:a på 3,8 liter under huven på generösa 240 hk, det tycks ju vara lovande. Dock avverkades 0 till 100 km/h på hela 8,5 sekunder, inte blixtsnabbt, men ganska okay. Basversionen fick klara sig utan turboladdningen.

Personligt lyxfordon Buick Riviera

Personal Luxury Car, smaka på det, det smakar inte illa. Det fanns en tid då man kunde unna sig en alldeles egen personal luxury car, om man hade tillräckligt med pengar och plats i garaget vill säga. En personal luxury car var en full size med två dörrar med kupéstuk. En stor och opraktisk bil, men ack så åtråvärd. Andra personal luxury car modeller var till exempel Oldsmobile Toronado, Ford Thunderbird och Cadillac Eldorado. Segmentet tynade bort hand i hand med att de stora fullsize sedanerna tappade marknadsandelar. Sista årsmodellen för Riviera blev 1999 och då var den en skugga av sitt forna jag.

Den sjätte generationens Riviera satte väl inga större minnesvärda spår, möjligen då att den var framhjulsdriven. Dock försågs den med många motoralternativ, hela fem stycken, både V8:or och V6:or och en oljebrännande diesel. Det kan ju verka vara mycket men det berodde på att modellen kom ut just i samband med den andra oljekrisen och motorbyten var av nöden för att anpassa mot mindre bränsleförbrukning men med tröttare prestanda.

Buick Riviera [årsmodell 1979 - 1985, sjätte generationen], personal luxury car.

Basversionen.

Bilen på bild är från tidigt åttiotal, 1982, 1983 eller kanske 1984. Rivieran ändrades inte mycket under sin produktion. Dock kunde man inte låta bli att pilla på grillen lite och det är grillens utseende som får bestämma årsmodellsintervallet. Det här är en fin bil, en entusiastbil i välvårdat skick, inte tu tal om det. Mest troligt en V8:a under huven eftersom de flesta Riviera av basmodell fick just en V8:a instoppad under huven och då gissar jag att vi hittar en 5,0 liters V8:a på sisådär 140 hk. En typisk oljekris V8:a skulle jag vilja påstå.

Raskt vidare till bilbroschyrerna och vi tittar på några utdrag ur 1979 och 1982 års broschyrer.

1982:

1979

 

Året är 1979. Separat ram och Buick slår sig för bröstet att de har individuell fjädring precis som Porsche och Mercedes . . .  och så där såg Riviera ut i underkläderna ända till 1986. Dessutom så är trumbromsar bak  fortfarande standard, men skivbromsar finns som tillval. Jisses!

Teknikskrytet fortsätter ohejdat . . . okej, den är framhjulsdriven, än sedan då? Torisionsfjädring fram, man tar sig för pannan.
Att de har mage att dra fram detta underede i dagsljuset och dessutom skryta.

Här kan tre personer sitta fram på soffan och åka vida omkring. Plyschigt, mysigt och mjukt.

 . . . men om du prompt ville ha läder blev det bucket seats . . .

 (Upphovsrätten till broschyrerna tillhör GM)

1986 Buick Century

Century var Buicks insteg i mid-size segmentet. Regal var finare. Bilen på bild är dock i fint skick. Årsmodellen är 1986 och utrustningsnivån är den högre Limited. Buicks tre sköldar vandrade lite upp och ned på motorhuven de här åren och just 1986 så satt märket ovanför grillen, ibland var det ett uppstående huvornamnet och ibland bara texten Buick på grillen. Även grillen och strålkastarna fräschades upp lite till modellåret 1986.

Buick Century Limited [årsmodell: 1982 - 1996, femte generationen], mid-size.

Limited var en högre utrustningsvariant.

Limited skulle ju vara lite mer utrustad, men tittar man i utrustningslistan så kanske det är lite si och så med det. Klädsel var i alla fall lite mer påkostad eftersom den var gjord av velour. Listan på tillval var riklig och det fanns också då och då speciella utrustningspaket. Standardmotorn var för årsmodell 1986 och utrustningsnivån Limited en 2,5 liters rak fyra på försiktiga 90 hk, det fanns också V6:or som tillval. De var på 2,8 liter eller 3,8 liter. Den sistnämnda presterade 150 hk.

Avslutningsvis en titt i 1986 års bilbroschyr:

(upphovsrätten tillhör Buick)

En favorit bakgrund i bilbroschyrer är någon slags luftfarkost.
I detta fall var man för lat att fotografera bilen framför planet så bilbilden fick klippas in i stället.

Ogenerat försöker Buick påstå att bilen har europeiska drag.

Bucket seats från sportmodellen, växelspaken på golvet.

Ännu mer antydningar om europeiska bilar och importbilar, och amerikansk på samma gång.
Det blir ju liksom tre önskningar i en . . .

Bilen är sexsitsig förutsatt att passagerarna är smärta.

Buick Skylark på rep

Begreppet man-tager-vad-man-haver är alltid bra och speciellt då man ska meka med gamla bilar. Denna Buick Skylark på bild är uppallad för att undergå tvingande underhållsarbete. Riktigt vad som är på gång är lite svårtippat - kanske avgasrörsbyte? Kanske det inte ens är så brådskande för uppallat i detta läge har bilen varit i ett par veckor nu. Den här bilen har varit med på bloggen förr. Första gången så hade den stått vad som såg ut att vara långtidsparkerad en längre tid. Plötsligt en dag i vintras var den borta. Jag trodde att den var förlorad. Men icke, den var åter tagen i trafik och bara ute på en liten tur. Sedan dess har den rullat, tills nu.

(första inlägget och det andrainlägget från i vintras).

Buick Skylark Limited [årsmodell: 1980 – 1985 femte generationen], compact.

Limited var en högre utrustningsnivå.

Bilen är inte en av de första årsmodellerna, 1982 eller senare. Standardmotorn är då en bränsleinsprutad radfyra på 2,5 liter som kunde prestera 90 hk. Det gjorde också den förgasarmatade varianten av samma motor, men bränsleförbrukningen kanske blev bättre? Skicket på bilen? Döm själva. Jag tycker det är trevligt att bilen fortfarande rullar och att den då och då tas om hand av sin ägare.

Vi tittar i några bilbroschyruppslag också:

(upphovsrätten tillhör GM)

Sista modellen av Buick Roadmaster

Av någon outgrundlig anledning så fick modellnamnet Roadmaster återuppstå igen 1991 efter 33 års vila, men glädjen blev kort, redan 1996 försvann modellen för gott. Detta var en av GM:s sista klassiska amerikanska sedanerna med stor V8:a fram, bakhjulsdriven och separat ram. Kusin till den enklare Chevrolet Caprice. Det blev ingen succé för återupplivade Roadmaster. Bilmodellen sålde helt enkelt inte tillräckligt bra. Det berodde på att marknaden krympte ihop. Det var nämligen så att sedanens dominans var över i mitten av nittiotalet, istället var SUV och trucks i stark uppgång. GM behövde mer kapacitet för dessa modeller så beslutet var lätt att lägga ned Roadmaster. Bort med den. Buick behåll dock sedanformatet för modellerna Park Avenue och LeSabre. De var dock byggda med mer modern teknik. De var också fortfarande lönsamma, speciellt LeSabre som var volymsäljaren. Endast Ford-koncernen framhärdade vidare med denna föråldrade sedan-konstruktion (Ford Crown Victoria, Mercury Grand Marquis och Lincoln Town Car).

Buick Roadmaster Limited [årsmodeller: 1992 – 1996, åttonde och sista generationen], full-size.

Limited var den högre utrustningsnivån.

Den vanligaste Buick Roadmaster i Sverige torde vara den mäktiga herrgårdsvagnen, den kom redan 1991. Stor och pålitlig arbetshäst. Sedanen var säkert inte så tokig den heller. Dessa bilar var stora, luftiga och komfortabla. Lätt gungande gång och gjorda för värdig och sansad framförning på vägen. Bilen på bilderna är i gott skick. Visst, det finns några små petiga anmärkningar, men den ser väl omhändertagen ut. Mycket trevligt. Den är också utrustade med ett så kallat Landau-vinyltak, läckert (ett litet vinyltak längst bak). Betydligt mer svårtippat är årsmodellen. Av kromlisterna att döma efter sidorna så tror jag att det är en av de sista modellerna en 95:a eller 96:a. Utseendet ändrades knappt alls under produktionscykeln. Under huven en V8:a och om det är en sen årsmodell så finns det hela 260 sprakande hästkrafter under huven. Inte illa alls. På något sätt hedrar det att Buick tog namnet Roadmaster till heders för den sista klassiska sedanen.

Några uppslag från bilbroschyren får vi allt bjuda på.

(upphovsrätten tillhör GM)