Dubbelt upp Ford Mustang

Här talar vi om en folkkär amerikanare, Ford Mustang. En bil som de flesta känner till och som många skulle kunna tänka sig köra omkring i, i alla fall då vädret är soligt och varmt. Ford Mustang har inte varit en kontinuerlig framgångsaga. Det började bra, utomordentligt bra, alla konkurrenter blev tagna på sängen i mitten av sextiotalet då den första generationen kom och den skapade en alldeles egen marknad. Konkurrenterna hakade på. Muskelbilseran kom, två oljekriser kom och gick och en bit in i åttiotalet var Mustang som modell och som koncept urvattnat och förslitet. Ford tänkte länge lägga ned modellen eller ersätta den med en framhjulsdriven mindre bil. Det var ett velande hit och dit. Men det ville inte konsumenterna. Ford fick tänka om och 1989 beslöt de sig för att fortsätta med Mustang. Tyvärr hade de eftersatt utvecklingsarbetet under betänketiden så det dröjde ända till 1994 då en ny generation, den fjärde generationen, av Mustang kom. Den kom som en befrielse för föregångaren såg mer eller mindre ut som en biffigare Ford Escort. En sorglig syn. Den fjärde generationen fick mer klassiska Mustangformer i sin design. Framtiden såg genast muntrare ut.

Ford Mustang [årsmodell 1994 - 2004, fjärde generationen], sports car.

 Bilarna på bild är den fjärde generationen, först visas bilder på en Mustang innan face-lift och sedan bilder på en Mustang efter 1999 års face-lift. Ser ni någon skillnad? Det är lite svårt kanske för den första bilen har extrautrustats med ett omfattande frontskydd i läderliknande vinyl. Ett inte allt för ovanligt tillbehör i Kanada. Det är mycket salt och flygfän på vägarna. Hur som helst, snyggt blir det inte. Dessutom så är det tveksamt att ha på dessa skydd år ut och år in då fukt samlas, rost bildas och till sist ser det värre ut än om den inte haft detta skydd. Det sitter också två aerodynamiska klaffar på skyddet så att inte hela härligheten ska börja flappa vid höghastighetskörning.

Bilen med frontskyddet ser ut att vara standard versionen av Mustang utan finesser eller extravaganser. Man skulle lätt kunna tro att under motorhuven hittas snikmotorn en V6:a på 3,8 liter som presterade 145  - 150 hk. Men där tar man fel, bilen har dubbla utblås bak och det indikerar V8:a minsann. V8:an var på 5,0 liter och gav ifrån sig generösa 215 hk. Det var bättre upp. Bilen ser dessutom ut att vara i trevligt bruksskick. Rejäla aluminiumfälgar och en nätt liten sportvinge där bak. Bra så.

Läcker hood scoop  för bättre andning.

Till årsmodell 1999 så underkastades Mustang en face-lift som låg i linje med Fords allmänt rådande design koncept kallat New Edge. De samtida Ford Mondeo och Ford Ka är goda representanter för denna design. I huvudsak så karaktäriserades den av mer hårdragna konturer och lite kantigare former än tidigare. Skillnaden blev inte så stor för Mustang eftersom man valde att behålla takets rundning. Bilen på bild är en GT och då finns det pulver under huven. Under huven ruvar den moderna V8:an på 4,6 liter och den kunde prestera upp till 260 hk. Inte illa alls. Bilen är i cabriolet utförande och det kan ju vara trevligt då det är sommar och ingen nederbörd. Nu är det dock höst och vinter i vardande så det är bara att cabba upp.

Till allas glädje så kom det en ny generation av Mustang till modellåret 2004 och den har en läcker och karaktärsfull retrofuturistisk design som markerar släktskapet med tidigare framgångsrika generationer av Mustang. Framgångssagan fortsätter.

Då höstlöven ligger på marken är det dags att cabba upp.

Utdrag ur bilbroschyr:

Vi kan väl också titta i bilbroschyren för modell året 1994 då den fjärde generationen lanserades.

(upphovsrätten ägs av Ford)

Galopperande pålle i fronten markerar Mustang.

Ohämmad flirt med det förflutna - helt rätt i detta sammanhang!

Musse-cockpit.

Privat och civil Ford Crown Victoria

En gång var den här bilen säkert sin ägares prydnad. Lackad i en vacker ljus turkos färg av bästa metallic-kvalitet, döpt till det poetiska namnet light willow green. Ekrade hjulsidor och vita däcksidor. Kromad grill och i övrigt blank, och glänsande. En god företrädare för den amerikanska full-size sedanen. I början av nittiotalet var det ett segment, om än tynande, som fortfarande hade ett antal bilmärken och modeller att välja på. Chrysler kIev ur under åttiotalet. I slutet av produktionstiden så var Ford-koncernen herre på täppan, eller rättare sagt fortfarande kvar i detta bortdöende marknadssegment. Buick och Chevrolet kastade in handuken i mitten av nittiotalet då och Caprice och Roadmaster gav upp andan. De båda satsade på modernare plattformar för sina bilar. Resultatet blev dock mer slätstruket.

En klassisk amerikansk full-size sedan kännetecknas av separat ram, V8:a fram, sexsitsig helst med soffa fram, bakhjulsdrift och att den är stor, mycket stor. Den är också ofta betydligt mer kromad och pyntad än övriga länders bilar. Allt detta hade Crown Victoria och förutom kosmetiska utseendeförändringar så var tekniken intakt från årsmodell 1979. Synnerligen välbeprövad teknik. Fast kunderna ville ha andra bilar. Modellen Crown Victoria mognade ut till att hamna i så kallad fleet sale, företagsförsäljning. Det vill säga det var inte längre privat personer som var majoriteten av kunder utan taxibolag, hyrbilsfirmor, myndigheter och inte minst polisen. Utseendemässigt blev därför bilen enklare. Vackra metalli färger och flärdfulla hjulsidor ersattes av basfärger och stålfälgar. Från högklackat till fotriktigt, skulle man kunna säga.

Ford Crown Victoria [årsmodell 1992 - 1997, första generationen], full-size.

Basversionen.

Det var länge sedan den här bilen var prydlig och en prydnad. Sliten, hängig och lätt rostig står den parkerad intill trottoarkanten. Ett originaldäck hänger envist kvar, höger bak. Bucklig i plåten och avskavd i hörnen. Tidens tand har gått hårt åt den. Men än kan man se att ägaren försöker förhindra förfallet. Bilen är tvättad. Även om lacken är rispad och repad så blänker den allt och man kan förstå att detta en gång varit en vacker bil. 

Speciellt polisväsendet är mycket förtjust i Crown Victoria, och de köpta Crown Victoria in i det sista, till 2011 då modellen lades ned. De flesta Crown Victoria som rullar på gatorna är polisbilar eller har varit polisbilar.

Typexempel på polisbilar: Ford Crown Victoria andra generationen från Niagaras polismyndighet i Ontario.

Låt oss fly till en tid då Ford Crown Victoria var till för privat personer och titta i broschyren för årsmodell 1995.

Broschyrdags:

190 kusar att gasa loss med och med en genrös slagvolym på 4,6 liter fördelat på åtta burkar, så ska det se ut!

Den är sexsitsig, även om dne inte har soffa, en person kan sitta i mitten även fram, fast då får denne allt hålla i sig.

Ford Thunderbird vid vägs ände

Det fanns en tid då bilar av typen personal luxury car fann sina köpare i försvarbara mängder. En biltyp som var en lätt prestanda orienterad individualistisk stor kupé i ett mer påkostat utförande. Förutom Thunderbird är Buick Riviera, Oldsmobile Toronado och Mercury Cougar goda exempel på det. I början av nittiotalet var dock de goda åren över. De köpstarka kunderna köpte hellre SUV:ar eller andra slags bilar. En efter en av dessa klassiska modeller upphörde att tillverkas under nittiotalet. Thunderbird höll ut länge och sålde inte så dåligt, ofta över 100 000 bilar per år. 

Bilen på bild är av årsmodell 1994 eller 1995 eftersom den har fått sig en ansiktslyftning. Inför modellåret 1996 städades fronten upp lite. Det hjälpte föga, 1997 blev den sista årsmodellen. Därefter fick modellnamnet ligga till sig och bilmodellen återuppstod som årsmodell 2002 och då i en trevlig retrofuturistisk design betydligt mer troget originalet från femtiotalet. Den sålde tyvärr inte heller något vidare och Thunderbird gick i graven 2005.

Ford Thunderbird LX [årsmodell 1989 – 1997, tionde generationen], personal luxury car.

LX var basversionen.

Bilen på bild är en LX och standardmotorn är då en 3,8 liters V6:a som gav ifrån sig 140 hk. 0 - 100 km/h klarades av på drygt 11 sekunder. Ja, vad ska man säga om det? Fort gick det i alla fall inte. Istället får vi glädja oss åt bilens fina skick. Någon liten repa i hörnen förstås, men annars så ser den blank och fin ut. Den är också påkostad tillvalet med aluminiumfälgar och radioantennen sitter stadigt förankrad på högra framskärmen för bästa mottagning. Sammantaget en trevlig bil att titta på. För den något mer glasglade fanns det en högre utrustningsnivå, SC, som kom med en turboladdad V8:a på 230 hk. Thunderbird var bakhjulsdriven.

Vi tar oss en titt i 1994 års broschyr modellåret då Thunderbird fick sig en liten facelift och då den nya V8:a lanserades.

(Upphovsrätten ägs av Ford)

Ford Five Hundred, kom och gick

Vissa modeller kommer mer i kläm än andra. Ford Five Hundred måste nog anses var en av de mest klämda. Ford-koncernen hade satsat hårt på SUV:ar och pickuper och en bit in i det nya seklet var personbilssortimentet därför lite eftersatt. De delar som representerades av Ford Crown Victoria, Mercury Grand Marquis och Lincoln Town Car var kraftigt eftersatta, men sålde hyfsat ändå med goda vinstmarginaler. De fick vara i fred än så länge. Taurus och Sable krävde dock en omedelbar uppryckning. Det var ett modellpar som verkligen åkt berg- och dalbana. De första generationerna var stora succéer och den tredje generationen föll platt till marken. Växlande framgångar för modellnamnet Taurus med andra ord. Nu tyckte Ford att Taurus som modellnamn var förbrukat.

Taurus ersättare blev två: Ford Fusion (mid-size) och den större Five Hundred (full-size). Mercurys motsvarighet fick heta Montego. Five Hundred blev rymlig inuti och inte allt för stor utanpå. Bilens säten fick en högre placering än vad som är vanligt på sedaner vilket också skapade en känsla av att det var en stor bil. Mellan framhjulen fanns en V6:a på 3,0 liter och på 203 hk. Plattformen var utvecklad av Volvo och användes också för till exempel S80. Volvo var ju en Ford på den tiden.

Ford Five Hundred [årsmodell: 2005 - 2007, enda generationen], full-size.

Mest trolig snikversionen SE.

Inför modell året 2008 var det dags för en sedvanlig ansiktslyftning för Five Hundred. Det blev ingen facelift istället så omdöptes bilmodellen raskt till Taurus istället. Sedan dess har Taurus varit i produktion. Det berodde på att Five Hundred fick ett ganska svalt mottagande. Designen ansågs vara för lam och bilen var undermotoriserad. Den sålde inte så överväldigande bra heller. Det mer inarbetade modellnamnet Taurus togs till heders igen och det blev mer motor också i de kommande generationerna.

Bilen på bilden har inga beteckningar alls. Jag misstänker att det är snikversionen SE vi har framför oss för klädseln och inredningen ser billig ut. Grå enkel klädsel och mycket plast som dekoration. Nästa steg var SEL och det fanns också en topp-utrustad variant döpt till Limited. 


En tidningsannons:
(upphovsrätten tillhör Ford)

Sätena var placerade c:a 10 cm högre än på en vanlig bil.

Ford Mustang kommer igen

Omkring mitten av åttiotalet var Mustang illa ute. Modellen var verkligen nere i diket ett tag. Försäljningen sjönk som en sten och marknaden för pony cars syntes försvinna. Till årsmodell 1987 så satsade Ford därför på en välbehövlig ansiktslyftning och förnyelse. Bilen fick ett modernare utseende som följde Fords vid den tidens gällande aero-design. Antalet varianter ensades ned till två, LX och GT, och antalet motoralternativ blev två även de, en bränsleinsprutad radfyra på 2,3 liter (90 hk) eller en V8:a på 4,9 liter (225 hk). Men hur långt räckte den uppryckning egentligen?

Så här sett i backspegeln kan ju jag tycka att inte var det så mycket till pony car som det resulterade i. Utseendet på Mustang under åren 1987 till 1993 tycker jag är det mest tveksamma designen hittills. Mustang från de åren ser ju nästan ut som en Ford Escort. För att inte tala om den tveksamma prestandan. Som standardmotor ersattes V6:orna med radfyran på 2,3 liter på 90 hk - det ser ju ut som specifikationen på en samtida Volvomotor, typ B23. Enda ljuset i det kompakta mörkret var den förhållandevisa moderna V8:an på över 200 kusar.

Ford Mustang LX [årsmodell: 1979 – 1993, tredje generationen], pony car.

LX var den hopplösa instegsnivån.

Ford övervägde allvarligt nedläggning eller att helt lämna pony car-konceptet (sportig, billig och snygg bil med bakhjulsdrift och V8:or) och istället bygga vidare på en plattform från Mazda(!). Detta kunde förstås inte accepteras av kunderna, ramaskri och brevstorm följde (detta var ju före Internet). På något sätt så togs sig försäljningssiffrorna en aning och 1989 tog Ford beslutet efter att ha velat ett bra tag att fortsätta med Mustang som pony car. Ford gav Mustang en till chans. Tur var väl det för idag blomstrar den trevliga nya retrofuturistiska Ford Mustang som aldrig förr.

Akterpartiet på en Ford Escort LX från samma tid.  Ganska lika . . .

Skälet till att den tredje generationens Mustang producerades under så lång tid var vändningen 1989 och att Ford då behövde mer tid för att konstruera en helt ny Mustang-modell istället för att bygga en Mazda. Mazda-plattformen resulterade senare i Ford Probe - om nu någon minns den . . .

Bilen på bild är en LX hatchback och är den billigaste versionen. Mest troligt finns den trista fyrcylindriga motorn under huven. Men vad gör väl det så bilen är i mycket bra brukskick. Utmärkt. Det är riktigt roligt att se en riktig snikversion i så här bra skick, annars brukar de bara rosta bort och försvinna eftersom värdet på en lågutrustad snikversion av Mustang är ju nästan lika med noll.

Låt oss titta på hur just LX-modellen marknadsförs i samtida bilbroschyrer för Ford Mustang:

(Upphovsrätten tillhör Ford)

Crown Victoria, två fina Fordar

Majoriteten av alla Ford Crown Victoria är polisbilar, målade eller civila, eller möjligen taxibilar. Det finns få civila bilar och ännu färre är de som är välvårdade. Men jag hittade två ovanligt fina Crown Victoria. En av dem är dessutom ganska uppfiffad med extra utrustning (bilen ovan på bild). Den har blinkers i samma färg som bilen och nätta läckra fälgar. Avgasröret ser metallblankt och fylligt ut. Klistermärket på bakrutan avslöjar att det säkert finns en del sportdelar under huven, i alla fall minst ett K&N sportluftfilter,   . . . och så har den dragkrok också. Tyvärr kan man skönja repor i vänstra hörnet, illa, illa.

Ford Crown Victoria LX [årsmodeller: 1998 – 2012, andra och sista generationen] full-size.

LX blev till slut basversionen.

Ford Crown Victoria verkade vara evig. I stort sett tekniskt oförändrad sedan 1979 och därefter enbart kosmetiska förändringar. Förvånansvärt få förändringar egentligen och nästan inga förändringar alls efter 1998. Sista årsmodellen blev 2012, den producerades enbart i några veckor och alla bilarna exporterades, främst till Saudiarabien. Många Fordmodeller har kommit och gått under den perioden. Hur såg nu detta vinnande koncept ut? Jo, längsmonterad V8:a fram, bakhjulsdrift och separat ram, stor, sexsitsig där tre kan sitta fram, och rattväxel. En klassisk amerikansk full-size sedan. En bilmodell och konstruktion lika amerikansk som äppelpaj. Alla amerikanska bilmärken hade en eller flera modeller, tills i början eller i mitten av nittiotalet. Fordkoncernen fortsatte ensamt att producera denna typ av modell i nästan femton år till, och inte bara en modell, Mercury Grand Marquis och Lincoln Town Car stod också till buds. I ärlighetens namn så började Ford redan 1999 att minska möjligheterna att köpa en civil Crown Victoria här i Kanada och i USA höll Ford ut till 2008. Den gick att beställa, men hade knappast en framträdande plats i bilhallarna, om den överhuvudtaget fanns där. Däremot exporterades den friskt till mellanöstern där begäret efter äkta jänkejärn var högt.

Under huven finns en mullrande V8:a på 4,6 liter som i civil version presterade 190 hk. Polisversionen har 210 hk och mer extra utrustning där kanske möjligheten att kunna öppna bagageluckan inifrån utgör en av de mer speciella. Inga poliser ska kunna låsas in av buset i den egna bilen. Nästa Ford Crown Victoria (ovan i bild) är också en sällsynt välvårdad civil bil av senare årsmodell eller kanske yngre årsmodell, det är inte lätt att veta. Läckert lackad i Arizona Beige metallic är den i alla fall. Den har också fina välvårdade original aluminiumfälgar. Bägge bilarna är i så pass fint skick att de fortfarande skulle platsa i bilbroschyren. Fina bilar.

På tal om broschyrer, vi måste bara kolla in en bilbroschyr också, i detta fall från år 2003:

(upphovsrätten tillhör Ford)

Inlägget avslutas med en rad bilder:

(Foto: Ford)

Det fanns också en sportversion i några år: LX Sport och prestandan var på 239 hk.

Inga sexsittare i sportversionen inte.