onsdag 30 maj 2012

Chrysler LHS, vad menas?

 Hur kan man döpa en bilmodell till LHS? Och dessutom toppmodellen i utbudet. Vilka kunder attraheras av förkortningen LHS? Ska det vara en förkortning brukar ju kombinationer av bokstäverna X och T eller G och kanske L gå hem. LHS låter ju som om det kunde vara namnet på en onämnbar sjukdom eller något liknande. Chrysler kunde lika gärna ha kallat modellen för Larry eller Lola. Det hade låtit bättre. En ledtråd till dopnamnet är att Chrysler kallade den tekniska plattformen för LH. Till skillnad från de andra modellerna som använde samma LH-plattform så förlängdes den för den här modellen, stretched, och så lades ett S till och det fick bli modellnamnet. Inte skulle Mercedes kalla en modell för Mercedes W204 eller Volvo sin toppsäljande modell för Volvo Y20, även om plattformsnamnen används internt och parallellt så där lite i skymundan samt av alla riktiga bilkännare förstås. Övriga kunder vet inte vad en plattform är.


Kontrasten blev ännu större 1996 då LHS löste av det för Chrysler klassiska modellnamnet New Yorker som toppmodell. Totalt andefattigt. Marknadsföringsmässig kollaps. Nåja, LHS blev inte så långlivad på tronen och den andra generationen producerades bara i tre årsmodeller. Chrysler Concorde blev toppmodellen efter årsmodell 2001.

Chrysler LHS [årsmodell: 1994 – 1997, första generationen], full-size.
De första byggda bilarna på LH-plattformen, Concorde, Intrepid och Vision (såldes även i Sverige) fick en nydanande design som Chrysler kallade cab-forward. Kortfattat innebar det att hjulen trycktes ut mot sidorna av bilen, sluttande vindruta och en relativt litet överhängs där bak. Det nya design greppet blev en succé. Då LHS kom ett år senare utsträckt och allt så marknadsfördes den också som cab-forward. Fast det var inte lika mycket cab-forward för utseendemässigt blev den ju ganska utsträckt där bak och antog mer proportionerna av en vanlig sedan än renodlad cab-forward.  LHS var förstås välutrustad för sin tid: läderklädsel, ABS-bromsar, rostfritt avgasrör, kromlister och en smal liten vit ljusramp där bak, en kvarleva från tidigare bilmodeattribut. Under huven så fanns en V6:a på 214 hk och det var inte så dåligt.


Bilen på bilderna är av årsmodell 1995 eller senare eftersom den har Chryslers ny-gamla logga i fören. Bilen har hängt med ett tag nu och rosten börjar, som förväntat, att titta fram här och där. Främst längst skärmkanter och lister. Vad göra? Med tiden har den också fått sig några avskrap i hörnen, inte ovanligt det med. Original aluminiumfälgarna ser dock ut att vara i bra skick. Bilen tycks också tvättas regelbundet och bli lite ompysslad. Prima! Sammantaget måste omdömet ändå bli bra bruksskick. 

Kom ihåg: detta var det bästa Chrysler hade att komma med i slutet av 1990-talet.!

tisdag 29 maj 2012

Buick Century -89 eller -90

Förträffligt, en uppklädd och glänsande Buick Century i Limited-version. De pråliga original hjulsidorna sitter alla fast på sina platser. Där finns också på plats Buicks nätta motorhuvsprydnad bestående av de tre Buick-sköldarna som dessutom är rätt vänd, och rakt uppstående, samt till synes stadigt förankrad. Finemang. Allt ger ett prydligt och välskött intryck. Ägaren är verkligen mån om den här bilen. På håll ser det ut som en riktig pärla, fast tar man ett par steg närmare för att betrakta bilen så kan man se att bilen har börjat changera en smula. Buick-emblemet bak har skavts av, själva centrumlocket på den ekerförsedda hjulsidan höger fram är spårlöst försvunnen. Vänster bakskärm börjat visa tydliga spår av rost. Lite trist. Ägaren försöker tappert hålla den i glänsande skick men nu börjar åldern ta ut sin rätt både från ägaren och bilen. Själv tycker jag att det är trevligt att se en så pass oansenlig modell som Century fortfarande vårdas så pass omsorgsfullt. De flesta är bra nedkörda och här är Century Custom som riktigt gått ned sig. Hugaligen.


Sammantaget en bil i härligt bruksskick.


Buick Century Limited [årsmodell: 1982 – 1996, femte generationen] mid-size.

Bilen på bilderna är av årsmodell 1989 eller 1990. Den är uppmärkt med Fuel Injection på framskärmarnas sidor så att man ska förstå att här kan det gå undan. Vad lurar då under huven? En sprittande V6:a på 3,3 liter som presterade så där en 160 hk under gynnsamma omständigheter. Inte så pjåkigt faktiskt. Bilen är liten och lätt, i alla fall jämfört med full-size modellerna. Century var instegsmodellen i Buicks modellprogram för mid-size bilar. Regal var toppmodellen i detta segment.


Det finns förstå lite marknadsföringsmaterial bevarat från de här årsmodellerna. Låt oss ta en titt på det också.
(upphovsrätten tillhör GM)

Samma hjulsidor som bilen på bilderna.

Den kom som kombi också.
Utdrag från en samlingsbroschyr över Buicks utbud 1989.
En titt inne i kupén: Stora vackra träbitar i plast och mycket plysch ska det vara!

måndag 28 maj 2012

En tråkig Buick Skylark

 
En Skylark från 1960-talet känns lätt igen. En nätt amerikanare med vackra linjer och med lite motor i, ofta V8:or på 400 kubiktum. Sista modellen av Skylark är förstås inte lika känd eller erkänd. Den blir knappast en klassiker. En lite små trist småbil utan karisma. Designavdelning gjorde dock ett tappert försök att få bilen att se särpräglad ut genom att ge den en lätt utbuktande kylargrill. Nästan lite spetsig. Lyckat blev det i alla fall inte och modellen fick en skonsam facelift med årsmodell 1996 som rätade ut linjerna. Skylark fick inte heller någon fortsättning efter 1998 utan modellnamnet lades ned. Ingen direkt ersättare kom heller. Skylarks saga var all.


Buick Skylark Custom [årsmodell: 1992 – 1998, sjunde och sista generationen], compact.
Bilen på bilderna är av årsmodell mellan 1993 och 1995. Det är en Custom vilken var basmodellen. Mest troligt hittar vi en rak fyra under huven på 2,3 liter som gav 120 hk. Lustigt nog så hade modellen hela fem motorvarianter under sin produktionstid. Mellannivån hette Limited och det fanns en något mer sportigare variant med det klassiska namnet GS – Gran Sport, en påminnelse om mer fornstora dagar för modellnamnet.

Kanske bilmodellen inte är så rolig, men bilen på bilderna ser fin ut. Välskött. Allt sitter på plats inklusive original hjulsidor som är skråmfria. Bilen som helhet ger även den ett repfritt intryck. Lite rostbubblor på skärmkanterna kan anas, men det känns okej. Inget allvarligt angrepp ännu. Välvårdat brukskick får bli slutomdömet. Bra så.


Till sist kompletterar jag med några annonser och reklam foton:
(upphovsrätten ägs av GM)



torsdag 24 maj 2012

Den sista riktiga Oldsmobilen

 
Den här bilen är från en tid då en Oldsmobile var en Oldsmobile, efter den här modellen blev Oldsmobile något annat och till slut lades bilmärket Oldsmobile ned 2004. 88:an var den ständige tvåan på modellstegen, under den mer påkostade 98:an. Fast i slutet av sin livstid så kröntes 88:an till toppmodellen då 98:an lades ned 1996. Dock var det i sig lite illavarslande. Lite mer rätt trogna och ortodoxa kännare kanske tycker att den sista riktiga Oldsmobilen kom redan 1973 . . .  Kanske det, det beror lite på ur man ser det.

Oldsmobile Eighty Eight LS [årsmodeller: 1992 – 1999, tionde och sista generationen sedan 1949], full-size.
Sista generation 88 var i alla fall en Oldsmobile som marknaden och kunderna kände igen som just en Oldsmobile. En rymlig amerikansk full-size sedan med hyfsad modern teknik inunder, den hade t ex självbärande kaross, framhjulsdrift, sex-sitsig och förhållandevis bensinsnåla V6:or med beskedlig effekt samt lätt återhållsam design. Den var likadant uppbyggd som sina främsta inhemska konkurrenter på den nordamerikanska marknanden. Modellen 88:an hade ju alltid funnits där, precis som 98:an, och nu var den inte bara ”your father´s car” den hade över tiden också blivit ”your grand father’s car”. Där i låg problemet. Kundstocken åldrades bort och varumärket Oldsmobile hade svårt att vara tilltalande för yngre kundkategorier. Ett problem som både Buick och Mercury hade i samma höga grad. Dessutom var konkurrensen hård från importbilar från främst Asien, men även Europa. Oldmobile hade nått vägs ände med sina gamla modellserie och valde att ladda om, ersättaren, nya Oldsmobile, kom att heta Aurora By Oldsmobile, och det är en lång lidandets historia. Oldsmobile 88 ersattes år 2001 med andra generationens Aurora.

 
Bilen på bilderna ger något av ett tvivelaktigt intryck. Det är en hel del som hänger lite på sned. Titta på motorhuven, den vill inte riktigt gå igen som den ska. Där bak på högra sidan har stötfångaren förstärkts med universalhjälpmedlet silvertejp (vad skulle man göra utan den?). Avskavd och repig runt om är den också. Man får istället glädjas åt att den är hyfsat rostfri. LS var basnivån på utrustning och insteget för den snikne köparen. Bilen är av senare årsmodell eftersom den har Oldsmobiles nya logga och som också blev den sista. Årsmodell 1998 eller 1999, och då har den en V6:a på 3,8 liter som presterade 205 hk. Inte så pjåkigt.

tisdag 22 maj 2012

Två små Chevor


Chevrolet har skapat många berömda bilmodeller: Belair, Camaro, Impala, Corvette, listan kan göras lång, men där finns också en stor mängd anonyma och snart bortglömda Chevrolet modeller där ute. Ofta är de intetsägande små bilar som anonymt rör sig i trafiken. Bruksbilar i dess renaste definition. De finns där, de körs, de nöts ner, rostar bort och plötsligt en dag är de borta. Endast bevarade på vykort. För det är få om ens något exemplar som går vidare och blir entusiastbilar. Det är synd, men jag inser att alla bilmodeller kan inte sparas för framtiden. Nåja, ibland måste dessa bilar också få komma med. Här är två exempel på bilmodeller som lätt förbises: Corsica och Cavalier.


Chevrolet Corsica [årsmodell: 1987 – 1996, enda generationen] compact.
Corsica såldes först till biluthyrningsfirmor och företag, s k fleet sale innan de hamnade i bilhallarna. Det är lite ovanligt och det är inte alltid bra heller, vare sig för bilproducenten eller kunden. Fleet sale är enkel och snabb försäljning, men marginalerna är låga och på små bilar är marginalerna normalt låga redan från början. För konsumenterna leder alltför stor fleet sale till att andrahandsvärdet urholkas när dessa företagsbilar kommer ut i stora svärmar på begbilsmarknaden. Man kan ju undra varför Chevrolet gjorde så? Modellen producerades under relativt lång tid, men inte så mycket hände utseendemässigt. Den långa produktionstiden visar ju på att det fanns en marknad för bilen, fanns plats för den i Chevrolets utbud och att den gav vinst, om än måttlig.


Bilen på bilderna är en tidig modell, det ser man på grillen och backspeglarna. Dörrhandtagen skvallrar att detta är den snikutrustade versionen och under huven mest troligt en två liters rak fyra med begränsat antal hästkrafter. På vanligt Chevrolet vis så fanns det en prestanda version också som hade en liten V6:a. Bilen är ordentligt nedsmutsad så det är svårt att bedömma rostens fulla härjningar, men rost finns. Här och där ses lite klarlacks släpp, inte heller ovanligt. Vi kan också konstatera att bensinlocket trillat av, kanske i en kurva?

Chevrolet Cavalier [årsmodell: 1988 – 1994, andra generationen], compact.
Cavalier är en liknande modell som Corsica och var samtida. Hur de var positionerade i förhållande till varandra är något höljt i dunkel. Varför ska man köpa Corsica istället för Cavalier, eller tvärtom? Cavalier kom som modell tidigare än Corsica, redan 1982, och sålde i stora volymer i början. Det kan ju ha varit en god anledning att utöka modellutbudet i detta segment. Chevrolet Beretta var en till variant av dessa småbilar, men med aningen mer sportig attityd.

Titta! Bilen har ett bagageräcke på bakluckan.
Den Chevrolet Cavalier som syns på bilderna här är av lite senare årsmodell, 1993 eller senare. Det ser man på att fronten inte har en vanlig kylargrillen (luftintaget sker genom stötfångaren). Chevrolet emblemet i fronten har förargligt nog förlorats på något sätt. Den har sportiga fälgar och den är extra utrustad med ett bagageräcke på luckan. Ett av mina favorit tillbehör. Eftersom det är en billig Chevrolet så är räcket gjort av förstyvad plast, men finare modeller som Buick och Mercury hade vackert kromade bagageräcken som extra tillbehör. Kul att se en snik variant. För övrigt så är bilen i ett förväntat slitet bruksskick.

söndag 20 maj 2012

Chevrolet Impala SS bigarråröd



De flesta av oss vill inte ha ett rådjur i grillen, men kör man en Impala SS så känns det helt rätt med ett rådjur där, eller rättare bestämt, en antilop siluett. SS var rökarversionen av den mer sävliga Chevrolet Caprice och var egentligen inte en egen modell. Bilen på bilderna är av årsmodell 1995 eller 1996 efter som den är lackad i den nya färgen Dark Cherry Metallic. Fast jag tycker nog den är läckrare i original färgen svart. Impala och Caprice var en av GM:s sista klassiska amerikanska fläsksedaner tillverkade enligt det tekniskt mycket välbeprövade konceptet V8:a fram, drivning bak och separat kaross. Marknaden för dessa stora sedaner hade saktat vittrat sönder beroende på stark tillväxt i SUV-segmentet, fortsatt stark konkurrens från importbilar och det enkla faktum att den traditionella kundbasen åldrades bort. Trist men sant. En epok gick i graven då Impala SS lades ned. Nåja, i bilvärlden är det lätt att bli återuppstånden och Chevrolet tog modellnamnet Impala SS till heders igen, men först från år 2000 och då för en helt annan slags bil. En tionde generation Impala förväntas komma 2014. Vi får se,

Chevrolet Impala SS [årsmodell: 1994 – 1996, sjunde generationen], full-size.
Det kanske ter sig konstigt att Impala som var ett modellnamn som stod under Caprice i modellstegen fick ta steget upp och bli prestanda orienterat. Den skulle ses som en värdig arvtagare till den prestandaorienterade Impala SS som fanns på sextiotalet. Förkortningen SS? det står för Super Sport. För att leva upp till förkortningen så styvades fjädringen upp betydligt och där fram laddades det på en V8:a på generösa 5,7 liter som presterade 260 hk. Dessutom större bromsar så att de gick att få stopp på ekipaget, och inte minst, ingen helsoffa fram, bucket seats ska det vara. Annars blir det ingen Sport. Den slirade iväg från 0 till 97 km/h på 7,1 sekunder och det är inte illa med tanke på denna tunga och omfångsrika bil. Det är Super Sport det.

Impala SS har i historiens ljus mognat ut till att bli en yngre klassisk amerikans muskelbil och är eftertraktad. Väl värd att vårda. Dessutom finns det rikligt med eftermarknadsutrustning för att förstärka Super Sport intrycket ytterligare. Bilen på bilderna är dock i normalt lätt förslitet brukskick. Originalfälgarna sitter på. Det är välstädat i kupén och den ljusgråa läderklädseln ser fin ut. Bilens lack blänker. Allt verkar välvårdat och omhändertaget, men det som till sist drar ned intrycket är de nesliga lacksläppen på bagageluckan, illa. Dessutom är vänsterbakdörr lite intryckt. Fast än duger bilen att gasa med.

Låt oss titta lite djupare i den fylliga bilbroschyren från år 1995, GM presenterar stolt Chevrolet Impala SS – Buckle up America!
(upphovsrätten tillhör GM)
Redan omslaget ger indikationer på att detta nog inte är en vanlig familjebil . . .

I broschyrtexten framgår det att bilen är elak, jajamensan.

För säkerhetsskull finns en bild på den styvare fjädringen, bilden i mitten till höger.

Så ska Impala SS se ut - svart och mörk, farligt snabb.

SS är broderat på nackskydden och läderklädselns ser inbjudande ut. 

Digert utrustad.

Till sist en tidningsannons:
Buckle up America.

fredag 18 maj 2012

Lincoln Town Car, två nyanser av brunt



Försiktig formgivning är nog bäst i lyxbilssegmentet, så tänkte Lincoln. De tilltänkta burgna köparna måste kunna känna igen sig, men ibland blir det lite väl försiktigt. Första generationens Town Car ser mer ut som sjuttiotal än åttiotal. Skälet till det är att den var en direkt utkloning från Lincoln Contintental och ärvde rakt av Continentals formspråk, en design från 1970 kallt, om än i något mer nedbantat format. Bilen på bilderna är av årsmodell 1988 och vid det laget måste den ha sett lite lätt föråldrad ut även i bilhallen. Nåja, köparna hade säkert en konservativ smak och bilmodellen ansågs sälja bra i sitt segment. Det var inte bara formgivningen som var konservativ på den här bilmodellen. Den var teknikkonservativ också. Till skillnad från sina konkurrenter framhärdade Ford och Lincoln med det tekniskt välbeprövade konceptet med separat ram och drivning på bakhjulen och en stor V8:a där fram. V8:a må ha en generös slagvolym på 4,9 liter men effekten var också dessvärre sjutiotalsmässig; 160 hk.

Lincoln Town Car Signature Series [årsmodell: 1981 – 1989, första generationen], full-side.
Det är bilens uttalade sjuttiotals design som gör den intressant. Den har ett strikt och härligt fyrkantigt yttre och är på amerikanskt vis pyntad med kromade prydnadsdetaljer. Där bak på bagageluckan finns ett bred blänkande kromad list där emblemen Town Car och Lincoln satts fast. Glittrar fint i solljuset. Bilen har ett halvt madrasserat vinyltak och längst där bak smala och eleganta sidofönster. En bred kromad båge markerar i sin tur övergången till plåttaket. Elegant!

Bilens kylargrill är en massiv och kromrik konstruktion. Mäktigt! Högst på upp finns Lincolns sirliga huvornament. Stötfångarna runt om ser ut att vara väldimensionerande de med och kromade förstås. För säkerhetsskull är de lätt vadderad med svart gummi längst fram i fall att föraren skulle ha otur att stöta emot något. Längst ned efter sidorna löper en kromad plåt från för till akter, endast avbruten av positionsljusen fram och bak. De på varje sida dubbla strålkastarna sitter välinbäddade i karossen och flankeras på respektive yttersida av genomskinliga blinkers. Bilen är lackerad i en brunaktig kulör och vinyltaket har en matchande brun nyans. Smakfullt!


Bilen har utrustningsnivån Signature Series vilket var den populära mellannivån och då fick man bland annat med det vackra vinyltaket. Den är i ett härligt bruksskick, bilen har förvisso några fläckar och den har några skavanker, men är fin ändå. Förargligt nog så används reservhjulet för höger fram och navkapsel är inte på plats, å andra sidan har det däcket en vit däckring. Tydligen kan ståtliga bilar som denna även råka ut för punka . . .



Bilbroschyrsdags
Naturligtvis måste vi titta i bilbroschyren för Lincoln Town Car:
(upphovsrätten tillhör Lincoln)
Redan omslaget bådar gott. Lyxigt, påkostat och monumentalt. Precis som det ska vara . . .

Här har vi en Signature Series som den såg ut som ny. Läcker och fulladdad.

Löftesrik text.

Här sitter du mjukt och blir du trött i armen så finns det armstöd också, mjuka även de.

Till sist en bild på toppnivån Cartier.

torsdag 17 maj 2012

En Opel? - nej, Cadillac Catera


I bilfabrikanternas värld kan korsbefruktningar lätt uppstå. En del blir bra, en del intressanta eller pikanta, många blir inte alls bra. Opel bygger Cadillac hör nog till de senare. Cadillac Catera är en ommärkt Opel Omega MV6, en Opel med Cadillac emblem och avsedd för den nordamerikanska marknaden. Tjaa, någonstans var det rätt tänkt. Utnyttja GM-koncernens förmåga, få en mer europeisk bil (vilket är säljande här) och ge Cadillac ett trevlig instegsmodell för att föryngra kundstocken. Så långt kändes det rätt. En kanske oväntad effekt blev att modellen blev den enda Cadillacbilen i modellprogrammet som var bakhjulsdriven och saknade V8:a, och den blev något av en udda fågel. På tal om fåglar, det blev inte bättre av att marknadsföringskampanjen för Catera var baserad på en för Cadillacs varumärke väsensfrämmande fågelkarikatyr kallad Ziggy (finns på bild längre ned). I Nordamerika kan man inte sälja bilar genom att göra de gulligare med tecknade fåglar, man tar sig för pannan.

Cadillac Catera [årsmodell. 1997 – 2001, enda generationen], mid-size.
Borde inte GM ha betänkt att deras tidigare försök att sälja Opel på den inhemska marknaden alltid varit ett sorgligt kapitel. Borde inte GM ha tänkt igenom en marknadsföringskampanj utgående från varumärkets kärnvärden? Var verkligen Cadillac rätt för Opel Omega? Utseende mässigt slumpade det sig så att Catera var tvillinglik den betydligt billigare Chevrolet Malibu - inte bra alls (se bild nedan). För att ytterligare grunda för ett misslyckande så var inte byggkvalitén tillräckligt hög. Främst var det motorns kamrem som kuggade över ett och annat kugghjul med motorras som följd, trasslande oljekylare och onormalt däckslitage tillkom också. Försäljningssiffrorna tvärdök förstås. Det var synd för Opel Omega (generation B) var ett välbeprövat bilbygge och hade vanligtvis inte alla dessa kvalitetsproblem på en gång. Med lite bättre marknadsföring och kanske under ett annat modellnamn (Chevrolet eller Buick) så hade GM mycket väl kunnat sälja Opel framgångsrikt på sin hemmamarknad. Nu gick det som det gick.


Catera kom förstås fulladdad med en lång lista på utrustning och tillvalen var få. Under huven ruvar Opels V6:a på 3,0 liter och den kom i Cadillac utförande på 200 hk. Det var dock lite för lite för den nordamerikanska marknaden, tyvärr. Bilen på bilderna har motstått tiden gång väl. Normalt slitage för sin ålder. Den har fått sig några repor här och där, men det gör inte så mycket. Rosten börjar göra sig synlig förstås, men än så länge ser den inte så farlig ut. Bra bruksskick blir omdömet. Är väl oljekylare och kamremmen fixad på dessa bilar så tror jag att ägaren har många fina mil (eller miles) framför sig. Trots allt, detta var inte dåliga bilar. 
Annons från den misslyckade kampanjen.
(upphovsrätten tillhör GM)
Originalet: Opel Omega B. Foto: GM.
Catera var alltför lik Chevrolet Malibu.
Till sist: den förkättrade ankan Ziggy som sabbade marknadsföringen.
(upphovsrätten tillhör GM)

onsdag 16 maj 2012

Chevrolet Cavalier extra allt


Ibland blir det lite för mycket. Lagom är inte alltid bäst och för mycket, det är inte bra det heller. Cavalier är vanligen en liten och oansenlig bilmodell och ägaren till bilen på bilderna har sannerligen försökt att rätta till det. Ägaren har piffat till bilen med några väl valda eftermarknadsprodukter. På motorhuven finns det två stycken hood scoops så att luftflödet till den raka fyrcylindriga motorn ökar avsevärt. Nedanför dessa finns ett stort Chevrolet-märke fastklistrat och allra längst fram på huven sitter en skyddande vinge stadigt fastskruvad. Den ska skydda mot stenskott, saltstänk och under sommaren från flygfän. Dess aerodynamiska effekt är dock okänd. Skärmarna har förstärkts med breda kromlister och sidofönstren har vindavisare för dragfri körning då rutorna är i nedvevat läge. Utmärkt. Där bak finns en sportig vinge för att stabilisera bilen vid höga hastigheter (fast den tror jag är original). Runt om sitter små nätta stänkskydd uppmärkta med Cavalier. Det kanske mest lustiga tillbehöret är det kepsliknande solskyddet på bakrutan, borde inte den sitta där fram och kanske då på en äldre bil? Okej, hood scoops är ju ganska övermaga för den här bilen men det som liksom tar den över toppen är solskyddet för bakrutan, för mycket och helt fel.

Chevrolet Cavalier Coupé [årsmodeller: 1988 – 1994, andra generationen], compact.
Det riktiga luftintaget sitter i stötfångarna, titta så ser du det diskreta gallret. Fronten skvallrar för övrigt om att det är en senare årsmodell på bilderna, 1993 eller 1994. Då var den fyrcylindriga raka fyran på 2,2 liter och den presterade 110 - 120 hk beroende på årsmodell. Kanske inte så illa. Cavalier kom också i en sportigare utrustningsnivå kallad Z24 och den hade en 3,1 liter V6:a och på 140 hk. Bilen på bilderna må ha rikligt med extrautrustning men det hindrar inte rosten från att angripa med full kraft. Fula rostrosor har blommat upp runt främre och bakre skärmkanterna och också längs ner på dörren. Jag skulle tro att en del rost också har samlats under en del av allt pynt, till exempel under de kromade skärmlisterna. Hugaligen.

Oaktat allt ovan, ägaren har väl nått sitt syfte – att äga en mer individuell bil och få uppmärksamhet. Bra så.

En något mer sansad Chevrolet Cavalier, om än fyradörrars. Foto: GM