Mercedes-Benz 230 med fena

Gamla Mercor ser man inte varje dag, i alla fall inte i Kanada. Bilen på bild är rättare bestämt en fenmerca med kortnos och den var en enklare modell än de lite finare W111:orna och W112. Mercedes fenmodeller från början av sextiotalet, egentligen kom de redan som 1959 årsmodell, åldrades snabbt designmässigt. Det var inte ovanligt att de sågs på med ett visst förakt längre fram och det tog många år innan de togs till nåder i Mercedeskretsar. Själv tycker jag de är läckra. De har vackra linjer och fenorna är ju egentligen ytterst måttliga jämfört med de amerikanska bilarna från 1959, å andra sidan försvann dessa fenor fort i början på sextiotalet. Jag minns de här bilarna från min barndom så det har ju fått en stark påverkan. Jag får också bekänna att jag till och med har ägt några 220S själv i yngre dagar. Jag är helt enkelt svårt jävig som smakdomare i detta fall.

Mercedes-Benz 230 [årsmodell 1966 - 1968, andra och sista generationen, beteckning: W110], full-size sedan.

230 var den mest välutrustade versionen av W110.

Bilen på bild är utrustade med den raka sexan på uppborrade 2,3 liter därav beteckningen 230. Den nordamerikanska marknaden kräver så stor slagvolym som möjligt för att attrahera köparna. Om bilen är tillverkad efter juni 1966 leverera den en effekt på 120 hk enligt DIN och den fick då ta hjälp av två stycken Zenithförgasare. Fast 2,3 liter och drygt hundra hästkrafter var inte så mycket att komma med i mitten av sextiotalet jämfört med de amerikanska konkurrenterna. Å andra sidan var det en annan byggkvalitet, glansspridande europeiskt prestige varumärke och vem vill inte ha den vackra mercedesstjärnan på kylaren? Dessutom är dessa sexcylindiga motorer gjorda för att köras med, köras timme in och timme ut på das Autobahn. De amerikanska konkurrenternas motorer torde koka och bete sig inom en timme eller så. Dock fick man vara utrustad med lite tålamod innan bilen kommer upp i 100 km/h. Vänettid: drygt 12 sekunder. Egentligen inte alls illa med tanke på att det är en sextiotals bil. 

Utrustningsmässigt så hängde det mesta med från den tidigare generationen. Enkel och spartanskt, men gediget tyskt funktionell interiör. Hårda och fasta säten. Svart bakelit och plast runt om i kupén, inte så mycket träbitar i dessa modeller. 230 standardutrustades även med utfällbart armstöd i baksätet - det var ju ändå toppmodellen av W110. Fast mer lyx än så blev det inte. Det blev inte så lång produktionstid av 230. Den slutade i all stillhet att produceras i januari 1968. Måttliga 40 258 bilar blev det totalt. Mercedes hade annat i bakfickan och W110 avlöstes av de mer moderna modellerna W114/W115, de framgångsrika kompaktmercorna.

Men har den inte fel navkapslar? Är det 14" däck som sitter på?

Bilen på bild är i ett härligt bruksskick. Lite sliten, lite ärrad, lite rost. Bucklig stötfångare och inte fullt ut raka lister. Lacken glänser, i alla fall på de flesta ställen och kromet det glänser riktigt bra och dessutom sobra vita ringar på däcken. Allt är komplett. Detta är verkligen en bil att älska villkorslöst.

Till sist några bilder från bilbroschyren för 1966 års modell:

(Daimler-Benz AG äger upphovsrätten)

MB 230 i all sin prakt.

De skira vårgrönskande björkarna framhäver de vackra formsköna linjerna  på bilen.
Den suddiga förgrunden understryker betraktarens smygande ha-begär efter bilen.

Helmut mekar gärna med din bil . . .  med ring på finget(!)
I det här fallet har sexan de törstiga Solex-förgasarna och  då kom det bara ut 105 hk.
 Lite trist. Topplocket vilar upp och ned i bakgrunden.

Om du nu har läst bloggtexten noga och ordentligt så förstår du att denna interiör kommer från någon av de mer enkla modellerna.

Acadian Beaumont en riktig bäverbil

De stora amerikanska biltillverkarna har tillverkat fordon i Kanada under lång tid. Bilindustrin finns fortfarande kvar om än nu något mer decimerad än förr. De har också tillverkat speciella bilmärken för Kanada - GM:s Acadian var ett sådant bilmärke. Namnvalet kan väcka lite förundran om man vet vad Acadian betyder. Acadian är den brittiska benämningen på de ursprungliga franska kolonisterna vid den kanadensiska atlanten kusten. De fördrevs därifrån i slutet av 1700-talet sedan dess har bitterheten bestått. Å andra sidan är Acadian eller Acadienne en genuint kanadensiskt begrepp och sådan finns det inte så många av. Hur marknadsavdelningen på GM tänkte här lär vi aldrig få veta . . .

Acadian Beaumont [årsmodell 1962- 1965, enda generationen], compact.

Beaumont var toppversionen.

Acadian var ett eget bilmärke från 1962 till 1971, där Beaumont först var en utrustningsvariant tillsammans med Invader. Så småningom fick Beaumont förtroendet att bli ett eget bilmärke, från 1966. Beteckningarna vad som var vad blev lite röriga. Acadian byggde på teknik och mekanik från Chevrolet, men fick ett mer Pontiac-liknande uteseende. De såldes också av Pontiac-försäljare. De första åren krängde bilförsäljarna av drygt 14 000 bilar per år och det gjorde att bilmärket kom in på en elfte plats i statistiken. I mitten av sextiotalet så var volymerna nere på  7 000 och efter Beaumont blev ett eget märke minskade siffrorna för Acadian ytterligare för att plana ut på cirka
5 000 bilar årligen. Det blev ingen volymsäljare med andra ord och vi kan enas om att Acadian är en ganska sällsynt bil. Desto större glädje då jag gick förbi och såg bilen på bild.

Bilen på bilderna är av årsmodell 1962, första årsmodellen. Det är en Beaumont och det är en cabriolet. Påkostat minsann. Eftersom det en tidig Acadian så är den byggd på samma plattform som Chevy II. Om det är en V6:a eller en rak fyra under huven går inte att säga med huven i nedfällt läge. Om det är så illa att det är den raka fyran så är den motorn på 2,5 liter och avger 90 hk. Vilket kanske inte var så tokigt på den tiden, när man tänker efter.

Acadian såldes i Kanada och även i större skala i Chilen, även Puerto Rico fick några exemplar. Men visste ni att Acadian har sålts i Sverige? Det visste inte jag. I den förnämnliga biltidningen Klassiker kan man läsa mer om det. Fina bilder och samtida svenska annonser, surfa in på: "en kanadensare i markaryd"

Bilen är förstås en entuistastbil som tillfälligt har rullats ut på gatan från den verkstad som just nu håller på att renovera den. Den ser komplett ut så när som på låscylindern till höger dörr saknas. Inredningen är i mycket fint skick. En rar liten bil.

Så här valde GM att presentera sin satsning på nya Acadian inför modellåret 1962:

Omslaget. Lätt överladdad och plottrig logotyp. Viktigt att lönnlöven kommer med, även om den inte fanns på nationsflaggan ännu.

Intressant och pedagogisk färgsnurra. Lätt att förstå färgkombinationerna.

Två Chevrolet spisar at välja på.

I slutet kommer den intressanta programförklaringen över vad detta är för bil. Vad är det för bil egentligen?
 Femtio år senare är frågan inte till fullo besvarad.    . . . varför ett eget bilmärke?

(Upphovsrätten till broschyrmaterialet tillhör GM)

Chevy II Nova och en tysk

När man tänker på Chevrolet Nova så tänker man på en liten bil och tänker man på en Mercedes-Benz 300SEL så tänker man på en stor bil. Det gör nog de flesta. Påpassligt nog så stod det två sådan bilar tätt parkerade intill varandra intill en verkstad. Det ser inte ut att vara så stor skillnad, inte ens på längden. Mercedesen verkar inte mycket större än Chevan. Kan det vara riktigt? Ögonmåttet säger ett par decimeter. Internet säger något annat; Mercedesen är 352 mm längre . . . hmmm. Bredden skiljer på 120 mm till Mercedes favör, och höjden är nästan densamma, enbart 3 mm skillnad. Nåja. Chevrolet har lägre kylare och rakare linjer vilket gör att den ser bredare ut än den är. Mercedes med sin kylare i upprätt hållning gör att den å andra sidan verkar vara högre. Bilarna är nästan samtida och även om Chevy II kom ut tidigare så påbörjades nog designarbetet ungefär samtidigt. Tyskarna tar tid på sig och grundliga är de dessutom.

Till vänster: Chevrolet Chevy II Nova 400 [årsmodell 1962 - 1965, första generationen], compact.

Nova 400 var toppversionen.

Chevy II var ett direkt svar på Fords framgångsrika compact-modellserie Falcon, Plymouth Valiant var en annan konkurrent och den togs fram i rekord fart. Endast 18 månader. Det var en enkel och konventionell samt praktisk compact, en småbil med den tidens mått mätt. De första åren sålde modellen hyfsat, men blev sedan kannibaliserade av den något större och elegantare systermodellen Chevelle och försäljningssiffrorna planade ut. Tydligen var modellen stadigt lönsam och hittade till sin kundkrets för den hängde med ända till 1979 och uppnådde fem generationer.

Chevan på bild är av årsmodell 1963. Det är grillen och fram för allt emblemens placering som fastställer det. Bilen är vackert lackad i en glänsande turkos kulör. Det är toppversionen Nova 400 vi betraktar och den har en rak 6:a med överliggande kamaxel under huven på rykande 120 hk. Muskelbilsrallyt hade inte börjat riktigt, men så småningom hittade även V8:a aggregat in under huven och Nova deltog framgångsrikt vid rivstarter vid trafikljusen i slutet av decenniet.

Mercedesen intill är en 300SEL 3,5 - årsmodell 1969 till 1972. Internt kallad W109. Mercedes hade lite oordning i modellbeteckningarna vid den tiden då dessa inte längre följde motorvolymen, förut betydde 220 - 2,2 liter och 300 - 3,0 liter, men nu fick modellen tillnamnet 3,5 eftersom den har en 3,5 liters V8:a. ur dessa ynka 3,5 liter fick den tyska ingenjörsvetenskapen ut upp till 200 hk, inte illa för den tiden. En amerikansk biltillverkare fick inte alls ut så mycket ur motsvarande 213 kubik tum. Det är alltid lite trassligt med olika måttsystem, liter och kubik tum. Än värre är att en amerikansk hästkraft (hk) vid den tiden inte var riktigt samma sak som en tysk hästkraft. SAE och DIN, de två standardiseringsorganen hade två olika definitioner, så 200 Mercedes hk är egentligen 230 amerikanska hk. Idag har världen enats om DIN hk så en hk är en hk över allt.

Själv tycker jag att denne Mercedes karossform är en av de vackraste och mest lyckade bildesignen någonsin. Klassisk och tidlös, evigt linjeskön. Det är den vackraste Mercedesen alla kategorier. Ursprunget kan härledas till den tidigare generationens designmässigt ifrågasatta fen-Mercedes (W111 m fl), men denna kaross fick en mycket mer lugnare och harmonisk linjeföring. Bilen på bild är utrustad med amerikanska framljus och sidoljus vilket stör intrycket något. Den ser mycket bättre ut med de tyska enhetsframljusen.

Mercedesen har en bra matt lack. Den ser rak ut i plåten, men tyvärr har rosten börjat fräta på motorhuven. Skärmkanter och trösklarna kanske också borde få lite uppmärksamhet avseende rostbekämpning, dock inget allvarligt. Sedvanlig missfärgning av kromet över avgasröret får vi bortse ifrån. Alla stjärnförsedda navkapslar sitter på plats, bra. Chevan ser ut att vara i bättre skick. Observera de klädsamma tunna röda cirklarna på Chevans däck. Framtiden ser ljus ut för båda bilarna, de ska ju snart in på verkstaden för att pysslas om och renoveras. Toppen.

Det finns ju onekligen ett drag av kulturskillnad mellan Chevrolet och Mercedes från sextiotalet och det avspeglar sig inte minst i bilbroschyrmaterialet, låt oss avsluta med att bläddra lite . . .

Chevrolet Chevy II årsmodell 1963:

På omslaget en Nova på blomsterängen. Ny bil och glad flickvän, livet kan inte bli muntrare.

Fortfarande föredrog marknadsavdelningen tecknade illustrationer, gärna i bjärta färger. Skåda det lila vattnet i bakgrunden. Undrar just vilken processindustri som finns där . . . En fördel är ju att människorna på teckningen kan krympas lite så att bilen ser större ut.

En dvärgliknande dam håller på att embarkera bilen. Tecknade människor i
forna tiders bilannonser och broschyrer är aldrig över 150 cm, snarare 140 cm.

                                                              - Sven, varför är leran rosa?

                                                              - Lugn älskling, det beror på att vi är med i en bilbroschyr.

(Upphovsrätten till broschyrmaterialet tillhör GM.)

Mercedes-Benz bilbroschyr från modellåret 1969:

Strikt, enkelt, tydligt och tyskt. Bilden är dessutom konstnärligt aningens suddig. En bil för höga anspråk, tro jag det.

(Upphovsrätten till broschyrmaterialet tillhör Mercedes-Benz.)

En Bonneville, nej, nej, en Pontiac Parisienne

Kanada betraktas av de amerikanska biltillverkarna ibland som en egen marknad, i alla fall förut. Förvisso är Kanada på samma kontinent men kanadensarna är färre och hade mindre med pengar att spendera på bilar än amerikanarna. På sextiotalet var skillnaderna i levnadsstandard större än vad det är idag. Det fanns också på den tiden skattetekniska skäl att bygga bilarna i Kanada. GM tog därför fram ett särskilt modellutbud för Kanada. En av dessa modeller var Parisienne. De kanadensiska Pontiac modellerna byggdes med Chevroletdelar, men såg ut som Pontiac.

Bilen på bild är av 1965 års modell. Det är lätt att se för utseendet ändrades varje år. Det är inte lika lätt att förstå vilken amerikansk Pontiac modell som den motsvarar. Modellåret 1965 hade Parisienne onekligen Bonneville-ambitioner. I alla fall utseendemässigt, för egentligen var den storleksmässigt, tekniskt och utrustningsmässigt snarare en Chevrolet Impala. Inuti ser den definitivt mer ut som en Chevrolet. En intressant skvader-hybrid av Pontiac och Chevrolet.

Pontiac Parisienne Sport [årsmodell 1965 – 1970, tredje generationen], full-size.

Sportig kupé med V8:a.

Det finns givetvis en mäktig V8:a under huven, det borgar det lilla V8:a emblemet för på framskärmarna. En svårare fråga är hur stor V8:an är. Det är sportmodellen vi betraktar så vi kan alltid hoppas på att det är den största spisen under huven, den på 7,0 liter och en sådär 400 hk med fyra förgasare. Fälgarna pekar på att det funnits eller kanske fortfarande finns lite prestanda ambitioner. Bilen ser mer ut att var i charmigt bruksskick än välrenoverad entusiastbil. Hoppas bara att ägaren förmår att behålla den i detta trevliga skick.

Eftersom jag inte hittat någon bilbroschyr som visar 65:ans Parisienne så får vi klippa ihop en egen:

(Upphovsrätten tillhör GM)

Bonneville + Impala = Parisienne

En äkta kanadensare: Beaumont 1967

Kanada har också haft sina alldeles egna bilmärken. Beaumont var en. Dessa särskilda bilmärken producerades av någon av de tre stora amerikanska biltillverkarna. Något eget nationellt bilmärke som till exempel Saab har inte funnits i modern tid i Kanada utan det har mer varit en fråga om att positionera varumärken. De flesta amerikanska biltillverkare inklusive insomnade och hädangångna bilproducenter som AMC och Willys-Overland med flera har haft bilfabriker i södra Ontario. Till exempel den sista generationen Ford Crown Victoria tillverkades i Kanada och sedan lades fabriken ned. Fortfarande finns det dock en bilindustri i Kanada, även om den nu för en mer tynande tillvaro.

Beaumont Sport Deluxe [årsmodell: 1966 - 1969, enda generationen], mid-size.

Sport Deluxe var det påkostade sportiga utrustningsalternativet.

Beaumont var en GM-produkt och var en kanadensisk variant av Chevrolet Chevelle. Fast utseendemässigt fick den ett närmare släktskap med Pontiac, i alla fall framifrån. Den såldes också främst av Buick-Pontiac handlare. Varianten Sport Deluxe var prestandaorienterad och hade därför separata framstolar, bucket seats, och växelspaken på golvet, till skillnad från den vanliga helsoffan fram och växelspaken på rattstången. Fast det räcker ju inte bara med stolar och golvspak, det måste till motor också för att sportighet ska uppstå. Beaumont hade hela åtta olika motoralternativ under produktionsperioden. Bilen på bild är prestanda versionen och underhuven kan man då finna den mäktiga 6,7 liters V8:an på 350 kusar. Det behövs fyra förgasare för att få ihop tillräckligt med bensin. Bensinförbrukningen? . . . nästa fråga, tack.

Bilen på bild är av årsmodell 1967. Den står där lite lätt exhibionistiskt parkerad på gatan så att alla kan beundra den. Den är i mycket bra skick förstås. Förutom att läsa innantill på emblemen kan man se att det är en Sport Deluxe för den har också sportiga gälar, fender louvres, bakom dörrarna. På motorhuven har den diskreta extra luftintag, air scope, som prydnad eller de kanske till och med fungerar? De tunna röda ringarna på däcken markerar att det är rykarmodellen med den allra fetaste V8:an. På bakluckan sitter för säkerhetsskull också ett speciellt sportmärke - allt andas prestanda. Ingen idé att mopsa upp sig vid rödljuset intill den här bilen.

1967 års bilbroschyr:

Bilbroschyren för Beaumont 1967 andas verkligen ’67, ”summer-of-love” och allt där till. Synnerligen samtida design och layout. Läckert. De tecknade kvinnorna på bilderna påminner mig om de tecknade kvinnor som fanns i min mammas Femina-tidningar från sextiotalet. Titta och njut för sextiotalet kommer aldrig tillbaka . . .

(Upphovsrätten till broschyrmaterialet tillhör GM.)