Fulladdad Jeep Wagoneer

Bilmodellen Wagoneer producerades under låååång tid och av hela fyra biltillverkare, beroende på hur man räknar. Först, alldeles i början, av Willys-Overland Motors som sedan bytte namn till Kaiser Jeep Corporation, därefter AMC (American Motor Corporation) som förvärvade Kaiser 1970 och slutligen från 1987 då Chrysler köpte AMC. Wagoneer var som en stafettpinne i modellutbudet. Bilen på bild är från tiden då AMC var fabrikör och är från slutet av sjuttiotalet eller senare. Årsmodellen är troligen mellan 1979 och 1981. Mer exakt än så är svårt att säga då utseendet inte ändrades så ofta på Wagoneer, och var det något som ändrades så var det bara små detaljer. Grillen byttes dock ut av AMC inför modellåren 1979 och 1986. Det som till sist avgör modellårsintervallet är drivsystemet för fyrhjulsdrift Quadra-Trac som fanns till och med 1981 års modell.

Jeep Wagoneer [årsmodell: 1963 - 1991], SUV.

Bilen verkar vara Limited-utrustad och det var toppvarianten vid den tiden.

Bilen på bild har alla tillbehör som den toppvarianten Limited har: Quadra-Trac (fyrhjulsdrift), rails på taket, läderinlindad ratt, snyggt lackad träimitation på sidorna och en flottare inredning, förutom det hade Limited även AC, elsäten och fönsterhissar. Dessutom är övriga ytor lackade i Topaz Gold Metallic. Mycket påkostat på den tiden. Det här är en hög och stor bil som tar plats. Man måste ju sitta som en kung i förarsätet på den. Den har också generöst med kromlister både bak och fram, samt specialfälgar med AMC-loggan på. Under huven fanns som standard en V8:a, vad annars, och den var då på 5,9 liter och matades med två förgasare. Då kunde man kraftsamla 160 hk.

Skicket är gott bruksskick. Bakre stötfångaren har dock fått sig en missprydande buckla mitt på. Tittar man noga kan man tyvärr se rosten komma bubblande här och där. Lite trist. Än så länge inga synliga allvarliga angrepp, fast man vet aldrig . . . Bilen bär för övrigt spår av god skötsel. Kromet ser putsat ut och däckens yttersidor har smakfulla vita ringar runt om. De diskreta stänkskydden skyddar fortfarande från stensprut och lera. Ett praktexemplar!

Vi tittar också igenom några bilbroschyr från början av åttiotalet.

(Upphovsrätten ägs av Chrysler.)

Pontiac Bonneville från oljekrisens år

Många svenskar som är intresserade av amerikanare vill gärna ha en Bonneville, dock oftast inte den här. Bilen på bild är en GM-produkt från andra hälften av sjuttiotalet. Lätt nedkrympta och med betydligt mindre motorstyrka än föregångarna från det glada sextiotalet. Det förekom hela nio stycken motorvarianter för den sjätte generationens Bonneville. Ovanligt många, ett skäl till det var nya federala bestämmelser och inte minst den andra oljekrisen 1979 som tvingande till byte till mindre motorer. I början av produktionscykeln var standardmotorn en V8:a på 4,9 liter som presterade 135 hk - på slutet en V6:a på 3,8 liter som presterade sorgliga 110 hk. Då fick man inte ha bråttom.

Oljekrisen 1979 fick kunderna att klokt nog föredra mindre bilar. Det blev förödande för försäljningen av full-size sedaner som Bonneville. Iskalla bilar. Sista årsmodellen blev 1981. Bonneville fick förnyat förtroende som modellnamn och dök upp i en helt ny och betydligt mindre mid-size skepnad till 1982 års modell. Bonneville kom sedan att produceras oavbrutet ända till 2005.

Pontiac Bonneville Sedan [årsmodeller: 1977 - 1981, sjätte generationen], full-size.

Bonneville Sedan var den basutrustad instegsnivå.

Bonneville är ju som de flesta vet top-of-the-line modellen, högts upp på prestigestegen, och var så under alla år i produktion. Här finns det allra bästa som Pontiac kunde bjuda på. Högst upp på pallen stod Bonneville Brougham. Vad fanns där att tillgå i slutet av sjuttiotalet för Bonneville Sedan? Tja, man kunde välja på helvinylklädsel eller velour, fick med snygga hjulsidor, och för övrigt så fick man en stor bil. Men listan på extrautrustning var digert lång. Bilen på bild är av årsmodell 1979. Standardmotorn är den ovan nämnda V8:a på 4,9 liter, som option kunde man detta ödesdigra år även beställa en V8:a på 5,7 liter som avgav 180 hk, men var ack så törstig.

Bilen är i förhållandevis bra skick, kanske lite matt i lacken och det finns lite ytrost här och där, men det är inte så mycket att gnälla över. Mest intressant är motorhuven. Där sitter ju sådana där sprintar som man hittar på bilar med en mer sportigattityd. Sprintar som gör att motorhuven sitter på plats då det går undan. Men kan det ha gått undan med denna bil? Är det en slumrande dragracer vi betraktar? Frågorna förblir obesvarade. Notera också de tre borrhålen på motorhuvens vänstra framkant. Vad gör de där? Där ska ett Pontiac-emblem sitta. Trist nog har en av de fina original hjulsidorna trillat bort . . .

Passa på att ta en titt på flera Bonneville generationer - här.

Titta i bilbroschyren för Pontiac från 1979:

I slutet av sjuttiotalet så var Pontiacs bilbroschyrupplägg att dela ut en broschyr som täckte hela Pontiacs line-up kompletterat med en fladdrig broschyr för alla detaljer, tillval och annan text i liten stil. Möjligen att de satsade pengar på en egen broschyr ör Firebird. Lite tunt.

(upphovsrätten tillhör GM)

Bonneville ligger tvåa i kön på broschyrens omslag, första platsen intas av en Grand Prix.

Pontiacs hela läckra utbud inför oljekrisens år 1979.
Oljekrisen kom att gallra skoningslöst i modellbeståndet och bland motorerna. Hugaligen.

Brougham-versionen.

För att förstå vad man får eller inte får med så krävdes det nog ett eget analysarbete med penna och rutat papper.

75:ans Chevrolet Chevelle Malibu

Det här var bilar som sålde i respektingivande volymer och som kom i många olika karossformer och med flera motoralternativ. Från muskelbilsprestanda till tantvänlig och småsnåla motorer. Den tredje generationens Chevelle ändrade utseende varje år och då kan vi med en gång slå fast att bilen på bilderna är av årsmodell 1975 och är en Malibu. Utrustningsnivån Malibu hade genom åren halkat nedåt och i mitten av sjuttiotalet var det snikversionen. Fast bättre tider skulle komma för Malibu-namnet för från 1978 blev det en egen modell för några år. Det är alltid intressant att se hur namnen vandrar liksom upp och ned i prestige.1997 så återupplivade Chevrolet modellen igen och Malibu är fortfarande i produktion.

Bilen på bilden är en alldaglig fyradörrars sedan och var den absolut billigaste Chevelle Malibu som kunde hittas vid den tiden. Faktiskt den billigaste Chevan på marknaden. En mycket billig bil. Billiga bilar har ju förstås en tendens att skrotas ut och försvinna ganska fort. De tycks inte vara värda att bevaras. Desto trevligare att den här bilen har överlevt hittills.

Chevrolet Chevelle Malibu [årsmodell: 1973 - 1977, tredje generationen] mid-size.

Malibu var basnivån.

Bilen är i ett härligt slitet bruksskick. Den här bilen visar ingen falsk inställsamhet. Kärv, solblekt, fläckig och rostig till sitt yttre, förslitet inre, men kromet är gnistrande fläckfritt. Otroligt. Original hjulsidor sitter på bakhjulen, på framhjulen sitter något annat. Vad som finns under huven är svårtippat. Standard motorn var en rak sexa på generösa 4,1 liter. Effektuttaget var dock blygsamt: 110 hk. Rosten härjar längs bakrutans fästen så pass mycket att snart kommer det att regna in under den. Ägaren måste dit och täta innan höstregnen kommer.

Chevelle Malibu Sedan var ju lågbudgetmodellen och precis som med alla lågbudgetmodeller så syns de knappt i bilbroschyrerna. Men den förekommer på ett uppslag där det nogsamt poängteras hur prisvärd den är och det var den säkert också.

Ur 1975 års försäljningsbroschyr hittas:

(upphovsrätten tillhör GM)

Chevrolet Bel Air fast en 74:a

Kombinationen Chevrolet och Bel Air hade mist sin glans under sjuttiotalet. Femtiotalets toppmodell var nu gemenligen devalverad till snikversionen. Caprice Classic, Impala och Bel Air var samma bilar men i olika utförande. Caprice Classic var finast, Impala var standard modellen och Bel Air var den enkla och billiga budgetalternativet. Medan Classic Caprice och Impala kom i en rad olika utförande så kom Bel Air i en version – 4-door Sedan. Enkelt och simpelt. Dessa Chevrolet-bilar såldes i enorma volymer och måste ha varit en vanlig syn i omgivningen. Nu ser man dem knappast alls, möjligen undanställda längst bak på någon stökig bakgård.

Bilen på bilderna ser ut som om den också snart kommer att bli undanställd på en bakgård. Den ser sorgsen och hängig ut. Skicket är inte det bästa och omvårdnaden verkar det vara lite si och så med. Inuti i kupén ser det ut som en soptipp, föraren får knappt plats. Höger sidoruta bak har ersatts med plast fastsatt med silvertejp. Stötfångarna hänger lite på sned och den ljusblå lacken är bra matt. Modellemblemet har för länge sedan ramlat bort. Bakluckans lås är försvunnet. Ja, listan på nedslag kan göras hur lång som helst . . . Men original navkapslar sitter fortfarande på. Fast egentligen är det något av ett under att bilen fortfarande rullar och är i trafik. Detta var billiga bilar som var avsedda att slitas ned under några år och sedan ersättas med ny bil igen. Slit-och-släng. En Chevrolet Bel Air från sjuttiotalet står dessutom oftast inte högst upp på bilentusiastens önskelista. Tyvärr tror jag inte att detta numera unika exemplar av Chevrolet Bel Air kommer att bevaras till eftervärlden. Det är en förlust.

Chevrolet Bel Air [årsmodell: 1971 – 1976, sjunde generationen], full-size.

Bel Air stod längst ned på modellstegen och var en lågbudgetversion av Impala.

Bilen är av 1974 årsmodell. På sjuttiotalet så ändrades i princip utseende för varje årsmodell där Caprice Classic fick nytt utseende och förra årets utseende ärvdes vanligtvis av Impala, Bel Air hakade på. Att det är just en 74:a kan man bland annat se på att de gula sidoljusen är placerade på sidorna bakom strålkastarna. Där bak fick Bel Air nöja sig med enbart två baklyktor per sida. Impala fick tre. Under huven V8:a förstås och standard motorn var på 5,7 liter. I Kanada fortsatte Chevrolet att sälja och marknadsföra bilar med modellnamnet Bel Air till 1981. I USA var sjunde generationen den sista.

Bel Air får inte mycket utrymme i bilbroschyrerna. Först i ena hörnet på sidan 15 så omnämns Bel Air men ingen illustration. Synnerligen styvmoderligt behandlad. Fast i ärlighetens namn var bilmodellen Bel Air främst inriktad mot företagsförsäljning som till exempel polis-, taxi och hyrbilar. Därför tyckte nog Chevrolet att det inte behövde skriva så mycket om den och kanske det inte fanns så mycket att skriva om heller.

Utdrag ur 1974 års bilbroschyr:

(upphovsrätten tillhör GM)

Uppe i högra hörnet står det lite om Bel Air också, men bilderna visar Impala.

Chevrolet Camaro Z28 kramar vägen

 

Den här bilen syntes på långt håll där den stod lite lagom nonchalant parkerad längs trottoarkanten. Gul och fin. Det är inte heller vilken Camaro som helst, det är nämligen en Z28. Rökarmodellen med andra ord. Under huven ruvar en fet, mäktig och mullrande V8:a på 5,7 liter. Ursprungligen, före oljekriserna och strängare avgasregler, levererade den 360 hk och hade ett ruggigt vrid på 520 Nm. Så många hästar finns det inte i den här bilen. Av de färgglada dekalerna på sidorna att döma så är det mest troligt att bilen är av 1979 årsmodell. Då fanns det bara 185 hk kvar i V8:an, men fortfarande krävdes det fyra förgasare.

Chevrolet Camaro Z28 [årsmodell: 1970 – 1981, andra generationen], sports car.

Z28 var prestanda versionen av Camaro.

En Z28 kräver också en del specialutrustning för att just bli en Z28:a. Förutom V8:an, uppstyvad fjädring och extra stag för bättre väghållning, rivigare bakaxelutväxling, dubbla utblås och möjlighet att utrusta den med en tätstegad fyrväxlad manuell växellåda. Än mer kraft lades ned på utsmyckningen. Det skall ju också synas att det är värstingversionen. På motorhuven väl synligt en så kallas air scoop, extra luftintag, och också extra ventilation på skärmsidorna. Både scoop och skärmventilationen var dock enbart prydnader och hade ingen funktion. Däcken sitter fastgjorda på special fälgar lackade i bilens färg. Det ser snyggt ut. Andra Z28-attribut är svart grill, sportbackspeglar och naturligtvis rikligt med dekaler så att ingen, inte ens starkt närsynta personer, ska missa att det är en Z28:a.

Registreringskylten blev högerjusterad på fronten.

Bilen på bilderna är i mycket gott skick. De flesta Camaro av andra generation som har överlevt alla gasglada ägare är ju för det mesta i gott skick och väl omhuldade. Det är inget ovanligt. Det som är extra roligt med den här bilen är att det ser ut som om den är bevarad i ett rent original skick. Speciellt trevligt är att originalfälgarna sitter på. Det enda som måste till nu är att fylla i texterna på däcken med vit färg, sedan är den komplett. Själv tycker jag gul är en svår bilfärg. Det är lätt att det ser ut som svenska posten är ute och kör. Det är en färg som onekligen sticker ut. Fast ska en bil vara gul så är det väl på en Camaro Z28?

1979 var ett bra år för Camaro, faktiskt det bästa modellåret hittills. Hela 282 571 bilar sålda. Många var Z28 och den modellen var nog det närmaste man kunde komma de gamla muskelbilarna som regerade så där en tio år tidigare. Muskelbilar var ju ett segment som gick i ide 1973. Naturligtvis fanns det mycket eftermarknadsprodukter för att fortsätta att bygga prestanda och körglädje. Z28 blev en version igen 1977 och har sedan kvarstått som prestanda versionen av Camaro. Modellen finns fortfarande i produktion och är nu inne på sin femte generation. Nu i en läcker retrofuture design.

Naturligtvis måste vi bara ta en titt i 1979 års försäljningsbroschyr för Camaro. Broschyrens design är betydligt tråkigare än bilen måste jag säga. Chevrolet kanske inte behövde lägga ner så mycket på det papperbaserade marknadsföringsmaterialet. Mest troligt sålde den sig själv till sin hängivna kundgrupp. Allra sist i inlägget en tidningsannons med en bil i samma färg som på bilderna ovan.

Utdrag ur bilbroschyr ochsamtida tidningsannons:

(upphovsrätten tillhör GM)

Året var 1979 och det var Camaro som gällde . . .

Camaro kramvänlig? icke, det är vägen den kramar.

Z28 i all sin prakt. Observera: den  kommer med bromsskivor fram.

"Yellow Bright" heter färgen.

Vinylinrednining ska det vara i en bil med muskebils ambitioner. 

Tillvalet defrosterfunktion för bakrutan var en nyhet för årsmodellen.

Jaha, efter att grundligt genomläst broschyren återstod nu bara  att fylla i byggformuläret. Kryssvänliga alternativ.

Samma bil, samma färg som på bilderna ovan. Bilen som kramar vägen. 

73:a Buick Century till avsalu

Bilhandlaren på hörnet har alltid något äldre intressant objekt till salu i mängden av de mer nya och anonyma bilarna. Han placerar dessa äldre bilar lite på hörnet, vid infarten, som blickfång och denna gång fångades blicken av en vacker Buick Century. Det är en 73:a och priset är satt till $5,995, vilket med dagens kurs är cirka 42 000 kr (nu är dock svenska kronan lite låg för tillfället). Fyndläge, minsann,  . . . kanske man kan tro, vänta får du se. Bilen är dyrare än så. Innan bilen blir din får du lägga på momsen som i detta fall är 13 % så kostnaden åker upp till drygt 48 400 kr. Sedan måste du skaffa registrerings­skyltar, om du inte har några sedan förut. Det går lös på knappt en tusenlapp, men då är motsvarigheten till bilskatten betald för ett år framåt (bilskatt i egentlig mening finns inte här i Kanada). Till skillnad från Sverige så tillhör skyltarna ägaren, inte bilen, så varje gång du byter bil får du även byta skyltar. Bilen blir din för knappt femtiotusen.

Buick Century Colonade Hard Top Coupé [årsmodell: 1973 – 1978, tredje generationen] mid-size.

Eftersom skylten är personlig så kan man inte följa upp en bils historia genom att kontrollera registreringsnumret. Det går att kontrollera registreringsnumret, men för att göra det måste du ha en legal orsak att fråga, t ex att ett brott har begåtts, förseelse av något slag har inträffat, enbart ett genuint bilintresse räcker inte. Kanadas myndigheter är inte alls lika öppna med information som i Sverige, visst finns begreppet allmänna handlingar, men de är inte lika många och de är inte lika lätt att nå som i Sverige. Bilens historia spårar du via VIN, Vehicle Identification Number, som finns i registreringsbeviset, hur det fungerar är en annan historia.

En lite lustig bieffekt av att skyltarna tillhör ägaren och är personliga är att du kan gissa hur gammal ägaren är. Sitter det äldre typer av registreringsskylt så är ägaren troligen äldre. Det tycks finnas flera generationer olika typer av registreringsskyltar i bruk fortfarande, gamla och rostiga, äldre  och nyare. Ägarna håller fast vid skyltarna, jag menar, efter trettio år så kan man ju numret utantill, varför byta? Det är ungefär som om det i Sverige fortfarande skulle finnas bilar med skyltar med de gamla länsbokstäverna, A, B C till BD, om ni minns . . .

1973 var första året för Century som behändig mid-size. En helt ny bilmodell med andra ord. Bilen på bilderna är basversionen i kupéutförande och fick trots det långa tillnamnet Colonade. Kupéerna kom enbart i hardtop utförande, men det fanns också både sedan och herrgårdsvagn. Första modellåret kom Century i en rad olika utrustningsnivåer: Regal var finast och hade ett litet nätt opera-fönster längst bak i kupéutförande vilket var ett rådande bilmode vid den tiden, därefter välkromade Luxus som mellannivå och det sportigare alternativet hette förstås Gran Sport, det är ju Buick. I det väl tilltagna motorutrymmet så erbjöds olika varianter small block V8:or och även en liten mer samtida klen V6:a. 1973 var ju trots allt lite av ett brytningsår mellan de törstiga stora V8:orna och de nya svagare men mindre törstiga motorerna i oljekrisens skugga.

Bilen på bilden har i alla fall en V8:a, oljekrisen hann inte fullt ut nå den här bilen. Eftersom det är basnivån så är det mest troligt en V8:a på 5,7 liter men med endast två förgasare och då kom det bara ut 150 hk, hade den fyra förgasare så hade den presterat 175 hk. Bilen är inte i utställningsskick och den tycks inte vara renoverad utan den är välbevarad. Det är inte illa. Trots allt, den är inte felfri i lacken, stenskott finns i fronten, lite klarlacksläpp finns och man kan se lite antydningar till rost – huga. Vinyltaket är i oklanderligt skick. Det mesta av kromet är mycket upputsat och glänsande, bilen ska ju allt säljas. Dessutom sitter de fina original navkapslarna på plats och de är i mycket bra skick. Kanon. Utomordentligt bruksskick och därmed även lämpligt objekt som entusiastbil måste bli slutbetyget. Sååå, femtio lakan? Hmmm, borde finnas prutmån på det, kanske . . .

En känd förare av denna generation av Buick Century var polisdetektiven Kojak i den populära TV-serien från sjuttiotalet. Han åkte dock omkring i en årsmodell nyare bil, en 1974 Buick Century Regal 455, d v s han hade lite mer att gasa med, 250 hk, än denna bils 350 kubiktums motor. Bli en Kojak du också, en budget-Kojak – köp denna bil.

När man ska köpa bil vill man ju titta i bilbroschyrer och det måste vi göra innan vi bestämmer oss . . .

(upphovsrätten tillhör GM)

"Solida grejor", bra öppning redan på omslaget. Se så vackert allt var på sjuttiotalet. Glatt barn och glad flickvän. Allt blir bättre med en Buick Century.

Den gröna bilen högst upp är likadan som bilen på bilderna.
Personerna bakom bilen ser ut att tveka lite. Törs de inte gå fram till det glada fiskargänget, är inte deras bil tillräckligt fin?

Här får kupén komma i förgrunden. Passagerarna stormar kullen i vild lycka.

GS - sportvarianten, och med läckra fälgar också, det är klart som korvspad att det är lätt att plocka upp flickor med en sådan bil.
Flickan i bakgrunden ser avundsjukt på. Pojkvännen låtsas som ingenting,

Värstingversionen, lyxiga Regal. Bakre sidofönstret är annorlunda än bilen på bilderna.

Kombi . . .   förlåt, herrgårdsvagnar, ska det vara.

Klassisk amerikansk bilinredning. Här sitter du mjukt.

Mycket att välja på . . .

Buick slog rejält på trumman för sin nya modell. Så prisvärd så att det är en ren förlustaffär att inte köpa bilen.

Den mest intressanta featuren är nog Computer-Selected Chassis Springs, en ADB-maskin har egenhändigt
uträknat hur pass styv fjädringen ska vara, för varje bil.