tisdag 31 juli 2012

Buick Skylark på rep


Begreppet man-tager-vad-man-haver är alltid bra och speciellt då man ska meka med gamla bilar. Denna Buick Skylark på bild är uppallad för att undergå tvingande underhållsarbete. Riktigt vad som är på gång är lite svårtippat - kanske avgasrörsbyte? Kanske det inte ens är så brådskande för uppallat i detta läge har bilen varit i ett par veckor nu. Den här bilen har varit med på bloggen förr. Första gången så hade den stått vad som såg ut att vara långtidsparkerad en längre tid. Plötsligt en dag i vintras var den borta. Jag trodde att den var förlorad. Men icke, den var åter tagen i trafik och bara ute på en liten tur. Sedan dess har den rullat, tills nu.

(första inlägget och det andrainlägget från i vintras).

Buick Skylark Limited [årsmodell: 1980 – 1985 femte generationen], compact.
Limited var en högre utrustningsnivå.


Bilen är inte en av de första årsmodellerna, 1982 eller senare. Standardmotorn är då en bränsleinsprutad radfyra på 2,5 liter som kunde prestera 90 hk. Det gjorde också den förgasarmatade varianten av samma motor, men bränsleförbrukningen kanske blev bättre? Skicket på bilen? Döm själva. Jag tycker det är trevligt att bilen fortfarande rullar och att den då och då tas om hand av sin ägare.



Vi tittar i några bilbroschyruppslag också:
(upphovsrätten tillhör GM)




måndag 30 juli 2012

Cadillac Eldorado från mitten av åttiotalet



Detta är en riktig personal luxury car - smaka på det. Bilmodellen Eldorado tillhör ett segment med stora lyxiga kupéer. Där kanske Eldorado var den främsta bland Oldsmobile Toronado, Ford Thunderbird, Buick Riviera, Lincoln Mark Series och alla andra. Att kunna unna sig en så stor bil bara för sig själv med bara två dörrar och så lite lastutrymme måste ju vara höjden av lyx. Ingenting för barnfamiljer eller mindre bemedlade ungdomar.
Cadillac Eldorado Biarritz[årsmodeller: 1979 - 1985, nionde generationen], full-size.
Biarritz var den högsta utrustningsnivån.
Bilen på bilden är en sen årsmodell, årsmodell 1984 eller 1985. Under huven en V8:a förstås, och den var trots bränsleinsprutning bara på ynka 135 hk. Sorgligt. Motortekniken hade inte utvecklast så långt på den tiden. Bilen på bild är i ett rimligt bruksskick. Den har definitivt sett bättre tider, men håller fortfarande ihop och ger samman-taget, på avstånd, ett tämligen gott intryck. Kommer man närmare kan man se att det saknas en del delar runt om, speciellt karossens kanter ger ett nästan lite fransigt intryck. Lacken är fläckvis påmålad och förbättrad. Lite rost tittar fram här och där, men inget allvarligt. Vinyltaket längs bak ser snyggt ut, dock ser det ut som om det fattas några kromlister längs kanterna. Original aluminiumfälgar sitter på och däcken har en diskret vit ring, i alla fall däcken bak. Kromet behöver putsas på lite det också. Det finns att göra . . .


Utdrag ur 1984 års bilbroschyr för Cadillac Eldorado:
Extra mycket material och trevlig läsning.

(upphovsrätten tillhör GM)
Sober första sida på broschyren.  Ser snyggt ut på vilket soffbord som helst.

1984 var det dags för en cabriolet-versíon också, senast det begav sig var 1976.

Instegsmodellen.

Biarritz var bättre upp.





Tidningsannons - 1985 blev sista årsmodellen

lördag 28 juli 2012

Pontiac Bonneville från oljekrisens år



Många svenskar som är intresserade av amerikanare vill gärna ha en Bonneville, dock oftast inte den här. Bilen på bild är en GM-produkt från andra hälften av sjuttiotalet. Lätt nedkrympta och med betydligt mindre motorstyrka än föregångarna från det glada sextiotalet. Det förekom hela nio stycken motorvarianter för den sjätte generationens Bonneville. Ovanligt många, ett skäl till det var nya federala bestämmelser och inte minst den andra oljekrisen 1979 som tvingande till byte till mindre motorer. I början av produktionscykeln var standardmotorn en V8:a på 4,9 liter som presterade 135 hk - på slutet en V6:a på 3,8 liter som presterade sorgliga 110 hk. Då fick man inte ha bråttom.

Oljekrisen 1979 fick kunderna att klokt nog föredra mindre bilar. Det blev förödande för försäljningen av full-size sedaner som Bonneville. Iskalla bilar. Sista årsmodellen blev 1981. Bonneville fick förnyat förtroende som modellnamn och dök upp i en helt ny och betydligt mindre mid-size skepnad till 1982 års modell. Bonneville kom sedan att produceras oavbrutet ända till 2005.
Pontiac Bonneville Sedan [årsmodeller: 1977 - 1981, sjätte generationen], full-size.
Bonneville Sedan var den basutrustad instegsnivå.
Bonneville är ju som de flesta vet top-of-the-line modellen, högts upp på prestigestegen, och var så under alla år i produktion. Här finns det allra bästa som Pontiac kunde bjuda på. Högst upp på pallen stod Bonneville Brougham. Vad fanns där att tillgå i slutet av sjuttiotalet för Bonneville Sedan? Tja, man kunde välja på helvinylklädsel eller velour, fick med snygga hjulsidor, och för övrigt så fick man en stor bil. Men listan på extrautrustning var digert lång. Bilen på bild är av årsmodell 1979. Standardmotorn är den ovan nämnda V8:a på 4,9 liter, som option kunde man detta ödesdigra år även beställa en V8:a på 5,7 liter som avgav 180 hk, men var ack så törstig.


Bilen är i förhållandevis bra skick, kanske lite matt i lacken och det finns lite ytrost här och där, men det är inte så mycket att gnälla över. Mest intressant är motorhuven. Där sitter ju sådana där sprintar som man hittar på bilar med en mer sportigattityd. Sprintar som gör att motorhuven sitter på plats då det går undan. Men kan det ha gått undan med denna bil? Är det en slumrande dragracer vi betraktar? Frågorna förblir obesvarade. Notera också de tre borrhålen på motorhuvens vänstra framkant. Vad gör de där? Där ska ett Pontiac-emblem sitta. Trist nog har en av de fina original hjulsidorna trillat bort . . .



Passa på att ta en titt på flera Bonneville generationer - här.

Titta i bilbroschyren för Pontiac från 1979:
I slutet av sjuttiotalet så var Pontiacs bilbroschyrupplägg att dela ut en broschyr som täckte hela Pontiacs line-up kompletterat med en fladdrig broschyr för alla detaljer, tillval och annan text i liten stil. Möjligen att de satsade pengar på en egen broschyr ör Firebird. Lite tunt.

(upphovsrätten tillhör GM)
Bonneville ligger tvåa i kön på broschyrens omslag, första platsen intas av en Grand Prix.
Pontiacs hela läckra utbud inför oljekrisens år 1979.
Oljekrisen kom att gallra skoningslöst i modellbeståndet och bland motorerna. Hugaligen.

Brougham-versionen.



För att förstå vad man får eller inte får med så krävdes det nog ett eget analysarbete med penna och rutat papper.

fredag 27 juli 2012

Cadillac Sedan de Ville i ganska hyfsat skick



Det här är det närmaste man kan komma en standard Cadillac, om man nu överhuvudtaget kan kalla Cadillac för standard. Förvisso kallade de sig själva ibland för standard of the world. Cadillac är ju laddat med lyx, flärd och prestige, och inget annat. Dock är bilen på bilderna en Cadillac av de lite mer oansenliga och framför allt vanliga slaget. Sedan de Ville från den sjätte generationen hittar man lite överallt. Även i Sverige. Nu är de flesta exemplaren lite slitna och trötta och lätt matt i lacken. Bilen på bild är väl inte riktigt någon pärla heller, hyfsat skick, men det som fick ögat att fastna är det välkromade extra tillbehöret på bagageluckan - ett extra bagageräcke.
Cadillac Sedan de Ville [årsmodeller: 1985 - 1993, sjätte generationen], full-size.
Basutrustad instegsnivå för de som precis hade råd.
Hur tänker man då man beställer ett extra bagageräcke på en Cadillac? Har man förköpt sig på reseeffekter? Eller ärvt stora koffertar från sina förfäder? Vill man utöka lastförmågan? Knappast. Skulle det inte te sig lite ovärdigt att lasta väskor på bagageluckan på en Cadillac? Ja, det skulle det. Så varför finns det där då? Det var helt enkelt så att ett extra snyggt kromat bagageräcke på bakluckan var ett modetillbehör för tjugo år sedan på amerikanska bilar. Fanns på många andra bilmodeller också. För det mesta i vackert kromat utförande. Knappast något av alla dessa miljontals extra bagageräcken torde ha använts. De fanns där enbart för utsmyckning. Mycket amerikanskt. De bilar som kan ha användning för detta är möjligen små bilar, ofta sportbilar av Brittisk härkomst, eller lite tuffare jeepar.

Efter lite velande tror jag att det är en 89:a vi har framför oss. Den har 1989 års förlängning av karossen. De breda sidolisterna gör att det är mest troligt att det är en 89:a, kanske. Under huven har vi då en V8:a på 4,5 liter som gav 155 hk Där bak har något trillat bort precis intill den bakre stötfångaren och stötfångaren ser ju lite roststrimmig ut. Ta fram putstrasan.

Lite marknadsföringsmaterial att titta på:
(upphovsrätten tillhör GM)



Plötsligt så sålde fullängdsbilar igen.




En spis på åtta burkar och 4,5 liter ger rätt muller, prestanda? . . . njae.

Äntligen svullnade Cadillac upp igen, 3,5 fot längre.

torsdag 26 juli 2012

Alldaglig Oldsmobile Intrigue



Den till en början löftesrika Intrigue-modellen intog en position som import fighter i GM:s utbud, sida vid sida med Saturn. Vad hände? Tja, inte tillräckligt, för ingen av bilmärkena överlevde. Intrigue var en mellanklassmodell med Europeiskt stuk, i alla fall enligt GM själva. Den var en vital del i att ladda om varumärket Oldsmobile i mitten av nittiotalet. Modellen ersatte den hopplöst föråldrade Cutlass Supreme som överlevt sig själv. Tanken var att profilera Oldsmobile mot de förkättrade importbilarna till den nordamerikanska marknaden, främst de som kom från Asien. Satsningen gick fel, försäljningen togs sig inte tillräckligt så GM valde att lägga ned både Intrigue och Oldsmobile.

Oldsmobile Intrigue [årsmodeller: 1998 – 2002, enda generationen], mid-size.
Basutrustad instegsnivå.

Intrigue lämnade egentligen inte något större avtryck i bilhistorien, möjligtvis då att modellen blev den första som lades ned i samband med avvecklingen av bilmärket Oldsmobile. Sista bilen rullade av bandet 14 juni 2002. De allra sista 500 bilarna kom i en speciell farväl-version. Det blev många farväl för Oldsmobile under de kommande åren. Bilen på bilden är i normalt bruksskick. Den har lite rost på gång i vänster hjulhus bak. Den är lite repig här och där och olyckligtvis har den en lång tvärgående repa över hela motorhuven. Nåja, vad gör väl det. Bilen är mest troligt av årsmodell 1999. Första årsmodellen hade inget Oldsmobile-emblem alls. Det berodde på en medveten strategi från marknadsavdelningen att omdana varumärket. De ville framhålla de nya modellerna Intrigue och Aurora separat och inte bli så kopplade med den gamla tidens Oldsmobile. Klokt eller inte? Troligen inte. Till 1999 års modell kom ett litet diskret emblem på bakluckan så att folk skulle förstå vad de såg. Senare årsmodeller fick ett betydligt större Oldsmobile-emblem.


Under produktionen av årsmodell 1999 kom en ny V6:a på 3,5 liter som presterade 215 hk. Inte så illa. För att understryka det europeiska så fick hastighetsmätaren en skala som passade Autobahn, hela 220 km/h. Enligt fabriksuppgifter kunde Intrigue om det ville sig väl komma upp i 203 km/h. Det kanske inte räcker till riktigt på Autobahn, men mitt tips är att väldigt få Intrigue har kört omkring där. Oldsmobile var för GM till största delen ett inhemskt varumärke för den nordamerikanska marknaden.

Lite marknadsföringsmaterial har jag också fått ihop, låt oss avsluta med det:
(upphovsrätten tillhör GM)
Bild av webbsidan för Intrigue, just  innan Oldsmobile skulle läggas ned.
Websiddan för Intrigue för sista årsmodellen 2002. Farväl du arme olyckliga bilmodell . . .
Samtida tidningsannons




onsdag 25 juli 2012

Gnistrande vit Pontiac Firebird



En tidig åttiotalare i fint skick. Vit lack kan ju vara lite besvärligt då rosten kommer smygande, rost och roststrimmor syns direkt, men inte här. Rostfri och fläckfri. Det ser ut som om det är basmodellen och att årsmodellen är i intervallet 1982 - 1984, innan 1985 års ansiktslyftning. Där bak en tilltalande vinge i mattsvart färg, snyggt. Vingen pekar på att bilen är av 1984 års modell eftersom även basmodellen kunde utrustas med bakvinge just detta år. Vi säger 1984. Radioantennen sitter stadigt förankrad på högra framskärmen, sparar ju antennkabel till radioapparaten med kassettspelare, kanske där också finnes en booster i kupén? Överhuvudtaget ett fint och välbevarat exemplar. Men det finns en sak som kraftigt bryter av. Hjulen! Hjulsidorna ser ju att komma från Biltema. Har den verkligen stålfälgar? Kan knappt tro mina ögon. Byte till original aluminiumfälgar anbefalles så snart omständigheterna tillåter.
Pontiac Firebird [årsmodeller: 1982 – 1992, tredje generationen], muscle car.
Basutrustad snikvariant.
Tredje generationens Firebird konstruerades efter två förödande oljekriser och de federala myndigheternas nya trafiksäkerhetsbestämmelser. Bränsleekonomi och lågt luftmotstånd blev nyckelfaktorer i konstruktionen. Det resulterade i en uppsättning motorer som kanske inte kännetecknas av prestanda direkt. Motortekniken var inte tillräckligt utvecklad och bränslepriset var högt. Det fanns inget annat att göra än att erbjuda mindre och kraftlösare motorer. Längst ned i botten hittar vi en fyracylindrig motor på 2,5 liter och som gav ifrån sig 90 hk. Därefter en V6:a på 2,8 liter med förgasare som presterade 120 hk. Till sist två V8:or på generösa 5,0 liter, men förgasarförsedd gav den 145 hk och med bränsleinsprutning lite bättre, 165 hk. Det tog sig under de senare åren efterhand som motortekniken anpassade sig till nya krav.



Urval ur 1984 års broschyr:
(upphovsrätten tillhör GM)