Chrysler Concorde en lätt sliten skönhet

I början av nittiotalet var Chryslers design hopplöst efter deras argaste konkurrenter. Föråldrat och dant. Alla bilar såg ut som lådor och såg faktiskt ut som kopior på och varianter av Volvo 740 från åttiotalet. Företaget hade mest varit upptaget med att överleva genom att fusionera och storsatsa på SUV:ar, så personbilsuppstället var i något eftersatt skick. Nåja, Chrysler är ett bilföretag som inte är rädd att kasta all gammal design överbord och börja om på vitt papper. Till skillnad från andra biltillverkare som ser till att behålla varumärkestärkande designelement i decennier. Mercedes med dess stjärna och framljusuppsättning, BMW med njurarna, Buick med sina venti ports, med flera tillhör de senare. Jag vet inte vad som är bäst. Igenkännande är viktigt men också nyskapande i bilvärlden.

Chrysler Concorde [årsmodell 1993- 1997, första generationen], full-size.

Det fanns bara en namnlös utrustningsversion först.

Boxar bort, svepande linjer fram och den nya designen döptes till cab-forward. Cab-forward är egentligen inget nytt begrepp. Det har ju funnits för lokomotiv och för lastbilar långt tidigare. Cab-forward i Chryslers tappning innebar att hjulbasen förlängdes, vindrutan sköts fram och mer utrymme skapades för kupén, allt insvept i vackra långa linjer. Cab-forward var en succe och försäljningen sköt fart. Konkurrenterna blev tagna på sängen, precis vad Chrysler ville. Cab-forward hängde sig kvar ända till 2005 då den sista resten av designen försvann i rök och damm då nya 300C dök upp.

Först ut i denna nya sköna design blev tre modeller, lyxiga Chrysler Concorde, sportiga och export inriktade Eagle Vision som kom att heta Chrysler i förnamn i Sverige och budgetmodellen Chrysler eller Dodge Intrepid, förnamnet berodde på marknaden. Bilen på bild är av årsmodell 1993 eller 1994 och det är ju förstås Chrysler loggan som avslöjar detta. Fortfarande sitter det strikta Chrysler pentagrammet på plats i fören. Ser snyggt ut. Nästa årsmodell så kom den nuvarande retro loggan. Inte lika snygg.

Under huven en V6:a på 3,3 liter som avgav sävliga 160 hk. Det blev bättre med motorerna längre fram. De första åren kom modellen bara i en version och den var förstås välutrustad. Bilen på bild är till synes ett välbevarat exemplar om än en aning sliten. Fina däck på välvårdade fälgar med eleganta vita ringar. Men det som drar ned intrycket är att ytrosten är på stark frammarsch runt om. Verkligen synd. Lite avskavd i hörnen och lite bucklig är den också. Men fortfarande utstrålar den lyx och värdighet. Bra så.

Detta är Cab-forward, i alla fall enligt Chrysler:

Framskjuten sluttande vindruta och hjulen ut i hörnen för att skapa mer utrymme.

Dock blev det lite trångt i motorutrymmet.

Även breda bakar får garanterat plats.

 . . . och så lite mer marknadsföringsmaterial till sist:

(upphovsrätten till broschyrmaterialet tillhör Chrysler)

Regnet bara öser ned Chrysler Intrepid

Alla bilar ser bättre ut i regn, det gäller även för denna Chrysler Intrepid, eller Dodge Intrepid som de hette söder om gränsen, i USA. Syskonmodellen Vision hittade till Sverige och såldes under bilmärket Chrysler, på den nordamerikanska kontinenten hette bilmärket Eagle. Intrepid hittade aldrig utanför nordamerika och den var den mer billiga varianten av de två. För ursprunglingen är den ju bara en simpel Dodge. Bilen på bild är en tidig Intrepid eftersom den har de äldre Chrysler loggan på emblemet, den vackra och nätta Chrysler Pentagrammet. (Den nya loggan klistrades på från 1994 årsmodell och framåt.) Dessutom är det den mer välutrustade ES-varianten, med den för den tiden nya 3,5 liters V6:an med totalt 24 ventiler - det gav föraren 214 sprakande hästar att gas med. En sann Intrepid-fantast torde bli upphetsad för mindre, om det nu finns sådan entuisaster . . .

Chrysler Intrepid [årsmodell 1993 – 1997, första generationen], full-size.

Detta är den mer välutrustade ES-versionen.

Nu är det ju svårt att se det vackra Pentagrammet i fören eftersom ägare har satt fast en smutsavvisande plastvinge på fronten. Ett inte alltför ovanligt tillbehör i Kanada. Vingen skyddar inte bara mot smuts och flygfän utan också mot stenskott och vägsalt. Ser sportigt ut. Problemet är bara att det efter en tid, så där 15 - 20 år, börjar rosta ganska rikligt runt fästpunkterna. I längden blir det inte alls bra. Det finns också små blanka pentagram emblem på sidorna, precis framför främre bildörrarnas nedre högra hörn. Prydligt. Original fälgarna på hela 16” sitter på och kanske inte ser ut att vara i toppskick, men är kompletta, alla små centrumlock är på plats.

Bilen ser ju riktigt fin ut där i regnet, men jag har sett den i torrt tillstånd också och då är det inte lika muntert. Rosten är fortfarande under kontroll och inte allt för skrämmande. Men fram för allt är det taket som har stora fläckar av för stark sol och är mycket matt. Taket drar ned intrycket betydligt.  Inte snyggt alls.

Interpid och dess två syskonmodeller Vision och Concorde i Chrysler-koncernen var designade i ett nytt format kallat cab-forward, ett broschyruppslag från modell året 1997 får förklara vad det är:

Upphovsrätten tillhör Chrysler.

En röd, en vit, båda Chrysler LHS

New Yorker hade varit toppmodellen i Chryslers modellutbud så länge som någon kunde minnas. Ibland blev det lite förvirrat då två olika modeller samtidigt bar namnet New Yorker, men vad gjorde väl det. Mer märkligt är att det inarbetade modellnamnet New Yorker på slutet nesligt degraderades ett snäpp och modellnamnet LHS blev top-of-the-line istället. Hur kunde det hända?

Till modellåret 1993 gjord Chrysler en kraftig uppryckning i det eftersatta personbilsprogrammet och tre nya modeller kom ut på marknaden: Chrysler Concorde, Eagle Vision och Dodge Intrepid, och det blev en stor succé. Modellerna banade vägen för den senare framgångsrika 300M modellen, fast det är en annan historia. De tre nya modellerna med sin nya futuristiska design, av Chrysler kallad cab forward, kanske inte tilltalade alla gamla trogna kunder så Chrysler beslöt sig för att dra lite i plattformen och lanserade ett år senare de förlängda LHS och nya New Yorker. De var designade i en betydligt mer konservativ anda i klassiskt fyra dörrars sedanstuk. Troligen var New Yorker vid det här laget förbrukat som modellnamn, i alla fall om marknadsfolket fick bestämma, och New Yorker representerade mer de kraftigt fyrkantiga och föråldrade modellerna från slutet av åttitotalet. Det som nu Chrysler tog ett stort steg ifrån i och med cab forward. Jag tror att det är i det skenet man ska betrakta New Yorkers degradering och avslutande 1996. LHS blev toppmodellen istället.

Chrysler LHS [årsmodell 1994 – 1997, första generationen], full-size.

LHS blev Chryslers toppmodell till slut.

De andra bilarna fick ju heta Concorde, Vision och Intrepid - varför fick den nya toppmodellen heta LHS? Ja, säg det. LHS är ju ett beklämande dåligt modellnamn. Fantasilöst. LH kan härledas till det interna namnet på teknikplattformen som första generationens cab forward bilar producerades med. Den kallades LH. Vad S står för vet ingen. LHS, suck . . . Alla cab forward bilar blev inte klockrena försäljningsframgångar. Vision fick stryka på foten först, mycket beroende på att bilmärket Eagle misshandlades av Chrysler. Intrepid sålde mycket bra, och Concorde och LHS får väl bedömas ha gjort en halvhyfsad insats. Alla utom Vision fick därför förnyat förtroende i en andra generation.

LHS var ju toppmodellen och det mesta var därför redan standard på bilen. Där fanns: läderklädsel, läder på ratten, ABS och antisladdsystem, kromat utblås där bak och aluminiumfälgar. Skillnaden mot New Yorker var inte så stor. Den senare hade inte samma standardutrustning, men allt som fanns i LHS fanns som tillval. New Yorker var till skillnad mot LHS sexsitsig med växelspak på rattstången och mjukare fjädring. I Chryslers värld gjorde det LHS mer europeiska, ja rakt av lite tyskt Mercedesliknande, och New Yorker blev helylle amerikansk.

Längsmonterad mellan framhjulen fanns en modern V6:a på 3,5 liter med 24 ventiler som presterade 214 hk och ett vrid på 300 Nm jämnt. Det är ju inte helt fel. Bilarna på bilderna är från årsmodell 1995 eller senare eftersom de har Chrysler nya logga på plats mitt i grillen. Båda är i godtagbart bruksskick. Den vita bilen ser ut att vara i bättre skick än den röda. Framför allt har den röda en plåtfälg monterat vänster bak och däcket behöver pumpas. Det som riktigt dra ned intrycket på den röda bilen är att bakluckan har fått sig en redig kyss och är intryckt. Kanske någon har varit arg och låtit det gå ut över den oskyldiga bilen? Eller också är det en lyktstople som bekantat sig lite väl närgånget.

Chrysler Intrepid med nya loggan

Första generationens Intrepid kom som en befrielse i sällskap med Eagle Vision och Chrysler Concorde. Chrysler hade haft en tidvis besvärlig resa genom åttiotalet. De var bra nära konkurs där ett tag och underkastades en hårdhänt omstrukturering under den legendariska Lee Ioccas ledning. Då vinden vände förmåddes Renault att sälja av AMC till Chrysler och plötsligt satt man med trumf på hand: SUV i form av Jeep och Chryslers egenutvecklade vans. Marknaden för dessa tog fart, men det ordinarie personbilprogrammet blev kraftigt eftersatt. Sorgligt eftersatt.

AMC gav inte bara Jeep till Chrysler utan de vitaliserade företaget med nya moderna arbetsformer (som till exempel att jobba i kompetensöverskridande team) och nya modelluppslag. Modelluppslag som kunde spåras tillbaka till Renault, även om amerikanarna inte vill erkänna det. Chrysler myntade ett designgrepp kallat cab forward. Ett genidrag visade det sig. Cab forward innebar att jämfört med de fyrkantiga åttiotalsmodellerna som följde den gamla klassiska treboxprincipen (distinkta motorutrymmen, och passagerarutrymmen samt avskilt bagageutrymmen), så trycktes hjulen mer ut i hörnen, karossen gavs också heltäckande svepande linjer som gjorde bilen till en enhet och försedd med en bred lågt vinklad vindruta. Designen blev mycket lyckad och tog konkurrenterna på sängen.

Chrysler Intrepid [årsmodell 1993 – 1997, första generationen], full-size.

Detta är den namnlösa basversionen.

Intrepid var en Dodge i USA och Vision var en Chrysler i Europa, där den även såldes i Sverige. Intrepid var budgetmodellen av de tre, Vision lite mer sportigare och exportorienterad och Concorde var toppmodellen. Ett år senare kom den något mer tamare Chrysler LHS som designmässigt var mer konservativ. Den äldre delen av kundstocken behövde kanske få känna igen sig . . .

Bilen på bild är basvarianten och det fanns även en något mer välutrustade variant kallad ES. Basvarianten innebar trumbromsar bak, fast monterad radioantenn och standardmotorn är en stötstångsförsedd V6:a på 3,3 liter med en effekten på 161 hk. Resan 0 till 100 km/h gjordes på över 11 sekunder. Sävligt. Det är ingen racer vi tittar på även om den ser snabb ut. Bilen är av en årsmodell senare än 1994 eftersom den har Chryslers nygamla logotyp i nosen och inte det vackra pentagrammet som fanns där tidigare. Bilen är i godtagbart bruksskick. Original fälgarna hänger med. Rosten växer till sig i skärmkanterna, ja, det är ju så det brukar gå till slut.

Bilbroschyr för 1995 år modell:

Det kan ju vara intressant att titta lite i försäljningsbroschyren och se hur Chrysler säljer sitt designkoncept cab forward. Även om den nu, 1995, inte hade samma nyhetsvärde.

(upphovsrätten tillhör Chrysler)

Härlig 90-tals känsla i kabinen! Jag undrar just vad som dyker upp i "Message Board".

Fyrkantiga Chrysler Dynasty

Dynasty är frukten av den down-sizing som Chrysler gjorde i mitten av åttiotalet. Toppmodellen New Yorker delade upp sig i en stor full-size kallad Fifth Avenue och i en mindre New Yorker modell baserad på en modern plattform (framhjulsdrift), samt också en modell döpt till Imperial. Dynasty var budgetmodellen på denna nya plattform och hette Dodge i USA, i Kanada fick den heta Chrysler. Ibland blir det lite dribbel med varumärkena för att passa olika marknader. Dynasty har åttiotalets fyrkantiga design och om man kisar (kraftfullt) med ögona så ser den nästa ut som en hederlig Volvo 740 från 1985. Den rena fyrkantsdesignen var dock att betrakta som omodern när bilen lanserades, och den åldrades fort under produktionstiden.

Chrysler Dynasty LE [årsmodell: 1988 - 1993, enda generationen], mid-size.

LE var en högre utrustningsvariant.

Chrysler försökte spinna på temat konservativ, värdebeständig, ombonad och amerikansk, men det höll inte i längden mot konkurrenternas mer moderna utseende, som till exempel den tidens Ford Taurus (första och andra generationen). Dynasty hade en rak fyra för basmodellen, men bilen på bild har utrustningsnivån LE och då vankas det minsann en V6:a, antingen på 3,0 eller från 1990 3,2 liter på 141 hk respektive 147 hk.

Bilen ger lite av ett blandat intryck och får väl ändock anses vara i godtagbart bruksskick. Lite avskavd i hörnen, någon liten buckla, en hjulsida har tappat cenrumlocket, bakhjulen har fortfarande vita ringar på yttersidorna, men inte fram, och lite ytrost. Bra så. Om man vid åttitotalets övergång till nittiotalet kände att man inte var en trendsetter inom bildesign utan ville bara ha en billig bruksbil torde nog Dynasty har varit ett bra val.

Till sist lite marknadsföringsmaterial:

(Upphovsrätten tillhör Chrysler.)

Från en bilbroschyr

Chrysler Fifth Avenue

Men borde det inte vara Chrysler New Yorker Fifth Avenue? Fifth Avenue är ju som de flesta sakkunniga bilkännare vet ett exklusivt utrustningspaket för toppmodellen New Yorker, men Fifth Avenue var faktiskt en egen modell under en tid på åttiotalet. Överhuvudtaget blev det lite rörigt i toppen för Chryslers modellutbud där ett tag. För modell året 1983 hade två helt olika bilmodeller namnet New Yorker. Vilket kan tyckas vara rena tokeriet. Chrysler hade lite för bråttom att trimma modellutbudet. Vilket innebar byte av basplattformar och en nödvändig downsizing av storleken på bilarna. Det blev ett skifte från konceptet stor bil, motorer med stor slagvolym, trumbromsar bak och bakhjulsdrift till modernare framhjulsdrivna bilar med mindre men modernare motorer. Modellen New Yorker kom därefter i nedbantat skick och producerades i några generationer till, sista årsmodellen blev 1996.

Chrysler Fifth Avenue [årsmodell: 1984 – 1989, enda generationen], full-size.

Modellen Fifth Avenue fortsatte med den tidigare New Yorker plattformen i gamla hjulspår och blev därför den sista sedanen tillverkad av Chrysler med stor V8:a fram och med bakhjulsdrift. Nu har förvisso bakhjulsdrifts tagits till heders igen av Chrysler, men det är en annan historia. Fifth Avenue hade en V8:a med en generös slagvolym på 5,2 liter som standardutrustades med två förgasare och då blev det 150 hk, om det fanns fyra förgasare blev det 170 hk. Oavsett antalet förgasare, accelerationen var inte blixtrande. Kunderna gillade tydligen fortfarande gamla hederliga full-size sedaner och de första åren såldes årligen över 100.000 bilar. Inte illa.

Den gick att hyra också.

Bilen på bild är av årsmodell 1986 eller 1987. Längst fram på den massiva kylaren ståtar den vackert glittrande Chrysler pentagrammet i kristall, eller kanske glas. Bilen har smakfull tvåtons lack som avslutas med ett sobert Landau vinyltak i matchande diskret nyans. Gälarna på framskärmarnas sidor är väl tilltagna och utstrålar, ja vadå? Det är ju ingen sportbil direkt. Ser lite konstigt ut. Dock generöst med krom runt om, precis som det ska vara. De tilltalande original aluminiumfälgarna sitter på, välskötta är de också. En synnerligen vacker företrädare för den klassiska stora amerikanska sedanen. Skicket på bilen får bedömmas vara mycket gott. Det enda som drar ned intrycket, och det ganska ordentligt, är det omfattande rostangreppet på den bakre stötfångaren.Aj-aj.  Fast det går nog att åtgärda.

En ful broschyr för en ståtlig bil:

En så här fin bilmodell har förstås lämnat rikligt med spår efter sig i form av bilbroschyrer. Låt oss bläddra i 1987 års broschyr, en av de sämre bilbrochyrer som designats fram, urusel layout, titta själv.

(upphovsrätten tillhör Chrysler)

Det har förekommit bättre första sidor på bilbroschyrer än detta. Bilen liksom står och trycker i skuggan. Gör om!

Broschyrens layout ger också ett udda intryck. Typnsitten passar inte tillsammans och typsnittet för rubriker kommer från någon annan tid, långt tillbaka. Kanske utkastet är gjord på en tidig Mac?

Här finns plötsligt ingen text alls - kanske lika bra det . . .

Plyschen var som tjockast i mitten av åttiotalet, har du väl satt dig vill du inte kliva ur . . . 

Hårt bildbehandlad bilbild.

Kassettbandspelare med inbyggd equalizer - åttiotalets dunderljudmaskin som gjord för ditt bästa blandband (C-60).

Tidningsannons. Reklamtexten försöker förklara att om du ska krocka så ska du krocka med den här bilen.

Guldkantad Chrysler Intrepid

Den stora majoriteten av bilägare pyntar ju inte sina bilar så mycket, kanske en liten ljusförsedd plastgran till jul, om ens det. Några få hängivna ägare tar i mycket mer. ”Go for gold” verkar vara mottot för ägaren till den här bilen. Det kanske inte är så tokigt tänkt så här inför kommande olympiska tider . . .

Men ibland blir det ju bara för mycket, bortom all måttlighet och god smak. Titta på bilderna. Framifrån ser det ganska måttligt ut bara två guldstripes på frontskyddet av plast, vackert matchande det pråliga Chrysler emblemet och man kan också se de guldfärgade lättmetallsfälgarna. Precis så att ögat fastnar och man börjar ana att detta är något extra.

Chrysler Intrepid SE [årsmodell: 1998 – 2004, andra och sista generationen] full-size.

SE var basnivån.

Bakifrån glimmar det mer. Original guldfärgade emblem och ett extra par guldaktiga Chrysler emblem på bakljusen. Även låset för bakluckan är vacketr guldglimmande och runt låset finns en prydlig liten lagerkrans, även den i guld förstås. Registreringsskyltens skruvar täcks i sin tur av små guldfärgade pluppar. En vacker helgående röd ljusramp pryder akterkastellet och intrycket förstärks också med ett antal matchande röda reflexmärken runt om registreringsskylten.

 

Tar man ett par steg närmare så ser man att på sidorna finns det original guldfärgade Chrysler emblem. Fint. Ägarens initialer D J D i guld är fastklistrade precis ovan för handtaget. Ingen kan undgå den tvålinjiga guldstripen som går längs efter sidorna och den riktigt uppmärksamme ser att även backspeglarna är inramade med guld stripe. Genom främre vindrutorna kan man skönja ett hemmagjort tillbehör i form av tyginklädda hyllor som hänger på inre dörrkanten. Lite förbryllande, de måste ju sticka ut och skava mot axlarna, och vad ska man ha dem till?

Sammantaget: utstrålar inte denna bil sann ägarstolthet?

Sista generationens Intrepid var släkt med Chrysler Concorde och 300M, men var en mer plånboksvänlig modell. Basmodellen SE hade en V6:a på 2,7 liter som presterade 200 hk. Det räckte nog en stund. Chrysler Intrepid var en Dodge i USA.