Pontiac Firebird gasar vidare

 . . .  in i evigheten. På bilderna sista generationen Firebird och dessutom en Trans Am. Muskulöst formspråk i designen, svällande bulliga former som uttrycker styrka och snabbhet. På huven en generös tilltagen hood scoop som ytterligare förstärker det kraftfulla intrycket. Bilen ser rent ut av att kunna vara en lillebror till Läderlappens Batmobile. Säga vad man vill om Pontiac Firebird - den föll med flaggan i topp.

Pontiac Firebird Trans Am [årsmodell: 1993 – 2002, fjärde och sista generationen], sports car.
Trans Am var toppversionen. Utrustad med WS-6 prestanda paket. 

Firebird gick länge hand i hand med Chevrolets motsvarighet Camaro. De är ganska lika faktiskt, men Camaro hade strålkastarna framme och Firebird dolde dem blygsamt under luckor. Ja, jo, det fanns andra skillnader också . . . Firebird hade på slutet svårt att försvara tidigare försäljningsvolymer och den lades ned 2002. Troligen saknad av många. Camaro lever dock och har hälsan men bilmärket Pontiac blev något snopet avvecklat i all hast år 2010.

En bil värdig självaste Läderlappen.

Vad finns där under hood scopen? Är den lika kraftfull som den ser ut? Jajamensan. Trans Am kan mullra ihop 320 hk fördelat på åtta cylindrar om en total slagvolym på 5,7 liter. Med gasen i botten kunde den spänsta upp i 100 km/h på ungefär fem sekunder, inte alls illa, mycket rappt må jag säga. Men så har bilen det speciella prestanda paketet WS-6 som förutom ökade motorstyrkan också styvade upp fjädringen samt fetare fälgar. Bilen på bilderna är i fint skick och tycks vårdas väl, mycket bra bruksskick får bli omdömet. Den har 1998 års facelift så det är en av de sista årsmodellerna som du just nu beundrar.

Härligt formspråk och WS-6 paketet ger prestanda.

Utdrag ur bilbroschyr:

Det bästa sättet att ta farväl av Firebird är väl att ta en titt i den sista bilbroschyren och sucka lite.

(Upphovsrätten tillhör GM)

Japp, sista årsmodellen kom ut i en speciell Collector's Edition, fattas bara . . .

325 kusar erbjudes under hooden.

Vinglös Pontiac Firebird Trans Am GTA

Juvelen i Firebird-kronan var Trans Am. Trans Am är ju en legendarisk versionsbeteckning och själva namnet Trans Am kommer från Trans American Sedan Championship. Det är en förstås en biltävling. Trans Am dök upp redan i första generationen som ett prestandapaket som kunde köpas till. Till nästa generation blev det en egen version som snabbt blev populär och välkänd. Trans Am blev till ett begrepp. Naturligtvis fortsatte Pontiac med Trans Am även för den tredje generationen. Fattas bara, men de kunde förstås inte låta bli att pilla lite och lade till förkortningen GTA så att det skulle bli ännu bättre. Vad står då GTA för? Jo, Gran Turismo Americano, lite italienskt klingande så där. Stiligt. Blev det bättre - njae . . .  Dock blev det lite för långt och så småningom trillade GTA bort, men Trans Am bestod ända in i det sista, till 2002 då Firebird upphörde som bilmodell. Pontiac lades nesligt ned som bilmärke år 2010.

Bilen på bild är förstås en Trans Am GTA. GTA kom till modellåret 1987 och den vanligaste motorn under huven är då en 5,7 liters V8:a på 225 hk, i alla fall till en början. Firebird kom med många olika motorer och varianter. Det är nästan omöjligt att veta vad som finns där ruvande under huven. Till det kom ett otal prestandapaket och trimningar på eftermarknaden för att säkra körglädjen. En sak är dock säker, är det en Trans Am så finns det slagvolym.

Pontiac Firebird Trans Am GTA[årsmodell: 1982 - 1992, tredje generationen], sports car.

Trans Am GTA var toppversionen.

Bilen har inte 1991 års facelift varför den är av årsmodell 1987 - 1990. Närmare än så törs jag inte gissa. Det som dock förbryllar mig är två saker: avsaknaden av bakvinge och fälgarna. De flesta Trans Am som jag har sett, kanske alla, har alltid en sportig bakvinge för att förhöja intrycket. Det har inte den här bilen. Det är bra underligt att den inte har en vinge. Kanske man kunde välja bort det? Den har inte heller de speciella GTA-fälgarna av någon anledning. De ser inte ens ut att vara Pontiac-fälgar.

Bilen är nog inte en bruksbil längre. Den ser lite för välvårdad ut för det. Fast skicket är en bit från utställningsskick. Den ser fin ut på håll, men rosten kommer bubblande längs kanterna. Tyvärr. Fin inredning och läderklädda säten i ljust skinn. Mycket trevligt. Jag såg då ägaren låste framdörren och lufsade iväg nedför gatan, kliande sig i huvudet. Han verkar lite disträ för passagerardörren är inte stängd. Den var öppen. En Trans Am GTA måste man alltid låsa och haspa ordentligt så att ingen lånar den tillfälligt för en så kallad joy ride. Aja-baja!

Inlägget avslutas med lite marknadsföringsmaterial:

(upphovsrätten tillhör Pontiac)

Lanseringsannons för Trans Am GTA.
"5,7 dundrande liter . . ." - bra slogan.

Ur en bilbroschyr. Jajamensan, bilbroschyrernas favorit bakgrund finns där.
En luftfarkost! I detta fall ett jetplan som ser ut som en F-100 SuperSabre.
(Ett amerikanskt jaktflygplan som var modernt en så där 20 år tidigare.)

Snygg skyline i bakgrunden, men plötsligt till höger finns där en stor industriell gasfackla . . .

Födelsedagskalas! Garanterat ballong- och clownfritt.

Gnistrande vit Pontiac Firebird

En tidig åttiotalare i fint skick. Vit lack kan ju vara lite besvärligt då rosten kommer smygande, rost och roststrimmor syns direkt, men inte här. Rostfri och fläckfri. Det ser ut som om det är basmodellen och att årsmodellen är i intervallet 1982 - 1984, innan 1985 års ansiktslyftning. Där bak en tilltalande vinge i mattsvart färg, snyggt. Vingen pekar på att bilen är av 1984 års modell eftersom även basmodellen kunde utrustas med bakvinge just detta år. Vi säger 1984. Radioantennen sitter stadigt förankrad på högra framskärmen, sparar ju antennkabel till radioapparaten med kassettspelare, kanske där också finnes en booster i kupén? Överhuvudtaget ett fint och välbevarat exemplar. Men det finns en sak som kraftigt bryter av. Hjulen! Hjulsidorna ser ju att komma från Biltema. Har den verkligen stålfälgar? Kan knappt tro mina ögon. Byte till original aluminiumfälgar anbefalles så snart omständigheterna tillåter.

Pontiac Firebird [årsmodeller: 1982 – 1992, tredje generationen], muscle car.

Basutrustad snikvariant.

Tredje generationens Firebird konstruerades efter två förödande oljekriser och de federala myndigheternas nya trafiksäkerhetsbestämmelser. Bränsleekonomi och lågt luftmotstånd blev nyckelfaktorer i konstruktionen. Det resulterade i en uppsättning motorer som kanske inte kännetecknas av prestanda direkt. Motortekniken var inte tillräckligt utvecklad och bränslepriset var högt. Det fanns inget annat att göra än att erbjuda mindre och kraftlösare motorer. Längst ned i botten hittar vi en fyracylindrig motor på 2,5 liter och som gav ifrån sig 90 hk. Därefter en V6:a på 2,8 liter med förgasare som presterade 120 hk. Till sist två V8:or på generösa 5,0 liter, men förgasarförsedd gav den 145 hk och med bränsleinsprutning lite bättre, 165 hk. Det tog sig under de senare åren efterhand som motortekniken anpassade sig till nya krav.

Urval ur 1984 års broschyr:

(upphovsrätten tillhör GM)

Pontiac Firebird Trans Am gammal & grå

Där står den, en Trans Am, i det skarpa morgonljuset.

Pontiac Firebird Trans Am [årsmodell: 1982 – 1992, tredje generationen sedan 1967], klass: muscle car.

Ibland är det så att vissa bilar inte borde få förändras alls, de borde istället stoppas in i en tidskapsel och bevaras för oändligheten. Den här bilen är en sådan bil. Vilket fullständigt underbart patinerat skick. Sliten och nött, ungefär på samma sätt som klippor slipas av vatten, vind och sol. Lacken är sliten, klädseln är trådsliten, allt är förslitet. Vackra roststrimmor och rostrosor, till och med rosthålen är vackra . . . kanske inte, där gick jag lite för långt. Nåja, bilen är faktiskt lite speciell och det måste vara en speciell ägare som lyckas hålla den rullande i detta skick.

Trans Am var högprestanda versionen av Firebird. Tyvärr gjordes konstruktionen av den tredje generationens strax efter den andra oljekrisen 1979 varför de första årsmodellernas motorer kanske inte riktigt kännetecknas av effekt och vridmoment, men istället med snålare bränsleförbrukning. Bilen på bilderna är från några år in i produktionscykeln, gissningsvis årsmodell 1983 eller 1984 av fälgarna att döma. Den har inte 1985 års ansiktslyftning. Då i mitten av åttiotalet hade det börjat repa sig en smula och Trans Am kom i standardutförande med en V8:a på 5,0 liter, på antingen 150 hk eller möjligen på 190 hk. Det fanns överhuvudtaget många olika motorvarianter för Firebird, hela nio stycken, och effekten kunde också variera mellan årsmodellerna. Dessutom fanns det olika spännande paket som kunde beställas vid köpet, paket med mer komfort, mer flärd eller än mer prestanda. Efter köpet öppnade sig hela eftermarknadens utbud men ännu mer möjligheter att få ut det mesta ur sin Firebird Trans Am.


Titta gärna på flera Firebirds - de hittar du här!.

Låt oss fly in i försäljningsbroschyrens löftesrika värld. Härlig åttiotalskänsla i dessa bilder.

En bilfront med attityd.

Vattenplanande Trans AM, tål väta.

Garanterad brudmagnet.

Även snikversionen fick lite reklamtext i slutet. Motorn var på 2,5 liter och med fyra sprakande cylindrar.

Stora bilden visar de läckra Recardo-stolarna som alla ville ha, men de var extra utrustning minsann, lilla bild 6 visar standardstolarna.
Instrumenten ger gedigen cockpitkänsla - klart starta.

(upphovsrätten till broschyruppslagen tillhör GM)

Pontiac Firebird

Pontiac Firebird [årsmodell 1993 – 2002, fjärde och sista generationen] definierad som bakhjulsdriven sports car. Legendarisk bilmodell som producerades mellan 1967 och 2002, i början som en pony car och i slutet producerad i god samklang med Chevrolet Camaro, kanske i lite väl god samklang för bilarna var ganska lika. Chevrolet Camaro gjorde dock come back senare med retrofuturistisk design. Det gjorde aldrig Firebird. GM lade ned bilmärket Pontiac i oktober 2010. Genom att avveckla Pontiac, Saturn, Hummer och avyttra SAAB lyckades GM undvika konkurs och få nya friska krediter. Inhemska Pontiac sålde inte alls så dåligt och hade på slutet fortfarande ett hyfsat modellutbud, men varumärket bedömdes inte vara tillräckligt internationellt gångbart. Buick, Cadillac, Chevrolet och GMC fick vara kvar. Nu är GM på grön kvist igen.

Firebird kom i tre utrustningsvarianter, en namnlös bas- och instegsvariant, det trivsamma mellansteget Formula och den alltid lika åtråvärda toppvarianten Trans Am. För säkerhetsskull fanns det ett par prestanda utrustningspaket Firehawk och SLP för att ytterligare förbättra den egna bilupplevelsen. Under motorhuven fanns fyra motoralternativ: klenast var en V6:a på 3,4 liter som avgav försiktiga 160 hk, bättre upp blev det med den V6:a på 3,8 liter som kom senare, 1995, och den var på frustande 200 hk, den första V8:an på 5,7 liter var på 275 hk i standard utförande, den nya V8:an på 5,7 liter gav som mest 330 hk. Vissa utrustningsvarianter fick en särskild ram air motorhuv med extra mycket luftintag på. Då gick det undan, 0 – 100 km/h på 6,7 sekunder.

Bilen på bilderna är snik varianten  under huven mest troligt en V6:a. Kanske inte blixtsnabb, men den ser snabb ut. Dubbla feta utblås bak gör mig misstänksam på att det kanske ändå ruvar en V8.a under huven? å andra sidan är motorhuven i standard utförande , hade inte V8:orna två par avgasrör, inalles fyra utblås? . . .   så där kan man grubbla sig tokig. Vi får släppa det. Bilen ser dock snygg ut. Registreringsskylten bak hänger på sniskan, men det låtsas vi inte om. Det som drar ned intrycket är rostskadan i vänster balk framför bakhjulet. Här har ägaren slipat ned till metallen men inte direkt skyddat med rostskyddsfärg och primer och lack. Vad händer? Jo, rosten angriper igen och nu med full kraft. Ta fram penseln och pensla på!


En talande bild från försäljningsbroschyren:   (upphovsrätten tillhör Pontiac)

. . . och nu blir det reklamfilm: muller, mörker, rök och dimma, samt gaspådrag under 53 sekunder . . .