måndag 30 april 2012

Buick Park Avenue med fyra fel


Buick Park Avenue [årsmodell: årsmodell: 1997 – 2005, andra och sista generationen], klass: full-size.
Finn-fem-fel är ju ett vanligt tidsfördriv i tidningar, för den här bilen gäller finn-fyra-fel. Det finns två fel på varje sida. Ja, det är hjulen, eller rättare sagt fälgarna. Det sitter ju Chevrolet-fälgar på en prestigeladdad Buick, och dessutom toppmodellen Park Avenue. Man blir ju lite tagen . . . Det ser inte bra ut, säkert praktiskt och ägaren kanske fick dem billigt, eller de kanske låg där överblivna i garaget. De gör säkert god nytta på Buicken, men ändå, det måste ju vara någon måtta. Park Avenue kom förstås med aluminiumfälgar som standard och mycket annat var standard också efter som detta var den mest påkostade modellen.


Park Avenue är bland annat en gata på Manhattan i New York. Hos Buick så användes namnet först för ett extra utrustningspaket till den dåvarande toppmodellen Buick Electra och till sist befordrades den till att bli en egen modell. Det varade ett tag, men den ersattes senare av den mer moderna Buick Lucerne. Modernare och kanske mer internationellt gångbart modellnamn samt betydligt modernare linjer. Park Avenue var Buicks sista bilmodell som såg ut som en klassisk amerikansk full-size sedan. Designad med stor motorhuv, rymlig kupé och stort bagageutrymme. Helst med V8:a, med det hade inte Park Avenue. Där fick man allt nöja sig med en V6:a på 3,8 liter med resonliga 205 hk. Marknaden för dessa stora amerikanare hade varit krympande länge och kunderna köpte hellre bilar som såg mer moderna ut. Stora klassiska sedaner var inte längre lika konkurrenskraftiga. Det var bara Ford som fortsatte att uthärda med modeller i det segmentet.
Ett av fyra fel med den här bilen.
Bilkännare vet ju att Buicks toppmodell länge hade fyra vent ports på sidorna och övriga modeller tre. Park Avenue hade inga, till en början, först med årsmodell 1994 så fick den sina vent ports. Istället fick den fina motorhuvsprydnaden med de tre Buick-sköldarna stryka på foten. Det var ju lite surt. Park Avenue var faktiskt den sista modellen som pryddes med denna eleganta motorhuvsprydnad. Prestanda versionen av Park Avenue kallad Ultra hade dock vent ports hela tiden. Den var turbomatad och måste nog betraktas lite av en s k sleeper. 



Bilen på bilderna har lite skavanker och rosten har börjat titta fram, speciellt på bakskärmarnas kanter. Det börjar slutta utför och inte hjälper Cheva-fälgarna upp det samlade intrycket heller.

söndag 29 april 2012

Världens bästa bilannons

Hur kan världens för närvarande bästa bil annons se ut? Svaret är på bilden nedan. Vi har väl alla kliat oss i huvudet så att mjällen virvlat omkring över bilannons formuleringar. Till exempel strofer som ”fin, måste ses” eller ”rost finnes, s o v, bvsa, drag” eller lite mer tragiskt ”bes 2:or, rost ,nya däck, måste bort”. Det var på den tiden det var viktigt att hålla sig till en rad, möjligen två rader, för att få ned priset på annonsen i den lokala nyhetstidningen. Enbart ett införande förstås, man var ju optimist, och helst skulle annonsen in på lördagen. Det var några decennier sedan och sedan dess har mycket hänt.

En bilannons från 25 april gjord av Joe Strachila och Kyle Miller, fanns på http://seattle.craigslist.org.
  
I denna nya moderna tid blir en bilannons världsnyheter. Den är förstås från USA där de törs skryta lite mer än vad kanske svenskar törs göra. Joe Strachila bara kände att bilen bara måste bort. Denna gång tog Joe hjälp av sin vän Kyle Miller som jobbar med marknadsföring och design. Varför inte göra en annons på samma sätt som reklambyråer gör? Med glimten i bådas ögon skred det till verket. De kraftsamlade och tog i allt vad de kunde. Det blev bra. Det blev kul. Men duon tog i allt för mycket, annonsen uppmärksammades av media över stora delar av världen. Även den svenska tidningen DN uppmärksammade annonsen. Det blev ju faktiskt en riktigt kul annons.

Det sägs att bilen går att köra, bara motorns varvtal befinner sig under 3.000 varv och den verkar fortfarande vara till salu. 700$ och den blir din. Det kanske finns lite prutmån också? En utförligare intervju med säljaren Joe och hans vän Kyle finns här.

Pontiac Grand Am SE i närbild.
Bilen Joe försöker sälja är en Pontiac Gran Am. Den är av årsmodell 1995 och tillhör fjärde generationens Grand Am (årsmodellerna 1992 till 1998). Bilen på bilderna är från i vintras och visar en röd och fin Pontiac Grand Am SE. Den är av årsmodell 1995 eller äldre. SE var en utrustningsnivå under GT. Skillnaden var att GT fick ett lite mer sportigare utseende, mycket mer än så var det inte. Bilen på bilderna har precis som Joes bil ABS-bromsar och en V6:a under huven. Vilket faktiskt var ett tillval även för GT. V6:an var på 3,1 liter och levererade 155 hk (från 1994). Grand Am är en mindre bil och ganska lätt så det räckte nog till då den var ny. Grand Am var också vid den tiden Pontiacs bäst säljande modell. Pontiac sista årsmodell blev 2010. Bilmärket lades ned i samband med GM:s finansiella svårigheter 2008 och 2009. 


fredag 27 april 2012

Ford LTD Crown Victoria 80-tal i kubik



Ford LTD Crown Victoria [årsmodell: 1983 – 1991, andra och sista generationen], klass: full-size.

Det finns ingenting mer fyrkantigt än en Ford LTD Crown Victoria från åttiotalet, möjligen då Rubriks kub, om det nu är någon som minns den? Nästan allt är fyrkantigt, förutom hjulen förstås, bakljusen, bakluckan, stötfångar och tillhörande bumper guards i gummi, grillens kantiga utsmyckning, framljusen, backspeglar. Det är ingen hejd på fyrkanteriet. Å andra sidan var det högsta mode i bilvärlden i början på åttiotalet, titta bara på den svenska Volvo 760. Det finns dock två saker som stör harmonin och störningarna finns på bilens framsida. Där framme sitter den blå Ford-ovalen till höger på grillen, inte centrerad mitt i, och registreringsskylten är placerad på vänstra sidan i bilens färdriktning, inte mitt i.


Bilens är en tidigare årsmodell, före 1988 års ansiktslyftning. Bilen har ett trevligt kvarts vinyltak, kallat Landau vinyl roof, och dessutom en targa liknande kromad båge på b-stolpen där vinyltaket övergår i plåttak. Amerikanarna var som tokiga i kvarts eller heltak på den tiden. Kvartstaket tyder på att detta är standardversionen och inte den billigare S varianten. LTD var en toppmodell och var därför också välutrustad från grunden, i alla fall med åttiotals mått mätt. Vad sägs om: servostyrning, mjuk plysch att sitta på, armstöd, pråliga lhjulsidor (kunde också fås som låsbara)  och radio. Under huven, mellan framhjulen, fanns en V8:a längsmonterad. Den var på 5,0 liter och gav sisådär 130 hk, om allt var som det skulle.


Det ska sitta en kylarutsmyckning längst fram på motorhuven i form av en Fordornament, men den tycks vara för evigt förlorad. Vad synd. Annars ser bilen ut att vara i mycket fint skick. Lite smutsig på framdörren efter vinterns uppoljning av dörrlåset, men annars förvånansvärt bra lack, runt om. Ingen rost att tala om alls. Allt krom blänker och ser putsat ut, och det är inte lite krom att putsa på den här bilen. Blotta tanken på allt putsarbete gör mig svettig. Även vinyltaket är i oklanderligt skick. Det verkar som om någon verkligen tar hand om och älskar den här bilen. Underbart. Sammantaget måste omdömet bli inget mindre än strålande bruksskick. För det är en bruksbil, tror jag. Bilen verkar brukas flitigt och är en gäst i grannskapet då och då under helgerna, med tanke på att bilen är registrerad i Manitoba så verkar det som om bilen får göra långa resor ibland. Strålande, bilar är till för att köras.



Missa inte broschyren: "get it togehter - buckle up"

Grundkonstruktionen av bilen var gammal redan då den kom för första generationen 1979, V8:a fram, drivning bak och separat ram. Ford gjorde inte mycket åt plattformen under alla dessa år. Den övertogs av den direkt efterföljaren Ford Crown Victoria och producerades med samma grundkoncept i ytterligare tio år. Ganska otroligt egentligen. Bilmodellen var dock lönsam och hittade sina köpare. Låt oss kastas oss över försäljningsbroschyren och ta del av allt det underbara som en Ford LTD Crown Victoria har att bjuda på:  (Upphovsrätten tillhör Ford.)

Här drar man på med allt för att sälja Ford full-size sedan. Gott om utrymme för sex passagerare, och man kan luta sig bekvämt bakåt också, var och en för sig.
Separat ram används ogenerat som ett argument för att köpa bilen.
Gudskelov så är bladfjädrarna bak borta. Man kan också studera ramens fästpunkter.
Ett intressant tillbehör är  ventilsidofönstret fram, precis som på äldre tiders bilar, långt före luftkonditioneringen.

tisdag 24 april 2012

Cadillac Seville med extra spänst


Cadillac Seville Touring Sedan[årsmodell: 1986 – 1991, tredje generationen, sedan 1974], klass: mid-size.

När de flesta tänker på Cadillac så tänker alla förstås på lyxbil och stor lyxbil, minst fem meter. Men det var inte alla Cadillac som var stora, en del var små. Seville på bilderna är en liten Cadillac. Inte bara att den är liten, den ser liten ut, i alla fall jämfört med de moderna bilarna runt omkring. Nedkrympt liksom. Skälet till det är att den har den stora bilens linjer, fast i mindre format och framför allt den har s k tre-box-design. En box för motorutrymmet, en för passagerarna och en för bagageutrymmet. Kantigheten mildrar inte heller miniatyr intrycket. Moderna mindre bilar har en mer sammanhållen ihopflytande design vilket gör att de verkar större och de är också högre, mulligare och bulligare.

Tittar man på bakluckan på bilen under Seville emblemet så ser man en liten skylt med texten ”Touring Suspension”. Det är för amerikanska bilar vanlig beteckning då biltillverkaren styvat upp fjädringen till europeisk hårdhet och spänst. Men det var inte bara det som följde med Touring Suspension utan också större hjul på 15”, krängningshämmare, direktare styrning samt ett pråligt Cadillac emblem i grillen. Bilen på bilden är av årsmodell 1988 eller senare och grillen pekar på 1989. Bilen var faktisk så liten att V8.an fick sättas på tvären. För årsmodell 1989 var den på 4,9 liter och gav sprakande 180 hk. Inte så illa.


Det gick dock illa för försäljningsförhoppningarna. De infriades inte. Det var inte tillräckligt många som ville köpa den lilla Cadillacen. Ska det kostas på så kan bilen gott få vara stor. Kanske det. Bilen på bilderna är i alla fall i hyfsat fint skick. Vi låtsas inte om att listen på höger dörr har trillat bort och vi ser också mellan fingrarna på rosten som börjat knapra på bakluckan. En tur genom biltvätten på bilmacken skulle dock göra susen för glansen. Jag tycker det verkar vara en riktigt liten kanonbil. 

måndag 23 april 2012

Buick Century lite härjad



Buick Century Custom [årsmodell: 1982 – 1996, femte generationen] klass: mid-size.

Fram ifrån ser den här bilen ut som en sönderslagen boxare. Bilen är dock inte en tungviktare utan en s k mid-size och är av senare årsmodell, mellan 1991 och 1993, och det är dessutom snikversionen, Custom. Ja, bilen är i slitet, rakt av förslitet, skick. Högra hörnet fram har varit med om en olycka och har reparerats nödtorftigt med tejp. Inte heller det vänstra hörnet har lämnats orört, där har blinkersglaset trillat bort. Det är väl inte att undra på att den vackra kylarprydnaden med de tre Buicksköldarna är förlorade de med. Där bak så har ljusrampen fått sig en kyss och också förstärkts med tejp. Det finns rost också. Den gnager friskt på bakluckans kanter. Överhuvudtaget så syns rostangreppen väl på den vita lacken, och det ser dessutom som om alger fått fäste på dörrsidorna.

Vit lack är sannerligen inte lyckat i kombination med rost. Jag tycker det är någonting som första köparen bör tänka på – välj inte vit lack, det ser så fult ut då bilen blir gammal och rosten kommer. Men visst, det är ju oftast inte första köparens bekymmer då. Alla roststrimmorna längs sidorna ger bilen ett gulaktigt skimmer. På plussidan konstateras att trots allt så finns det lackytor som fortfarande glänser, på motorhuven och på taket. Dessutom så sitter original hjulsidorna på plats och muntrar upp totalbilden. Sammantaget blir omdömet förslitet bruksskick.


Century kom i tre karossvarianter, sedan, kupé och kombi, oavsett utrustningsnivå så var luftkonditionering alltid standard. Vad som finns under huven i form av motor är lite mer svårtippat. Bilen är basversionen och standardmotorn var då en rak fyra på 2,5 liter på 110 hk som ersattes 1993 av en rak fyra på 2,2 liter och 115 hk. Om det skulle vara så lyckligt att det finns en V6:a där under så var den på 3,3 liter och 160 hk. Det var betydligt bättre minsann.

 . . .och så en promotion bild:
(Upphovsrätten tillhör GM.)

fredag 20 april 2012

Chevrolet Caprice klassiskt 80-tal


Radioantennen är av avkortad modell.
Chevrolet Caprice Classic [årsmodell: 1977 – 1990, tredje generationen, sedan 1966] , klass: full-size.

Här har vi en klassisk standard Cheva från forna tider, en sådär trettio år sedan, en Caprice Classic. Vanlig här, vanlig där och inte alls ovanlig i Sverige heller för den delen. Caprice producerades under lång tid och fick två större face lift, 1980 och 1986. Bilen på bilderna har fått sig 1980 års ansiktslyftning och vid ett närmare betraktande konstateras att grillen är från 1981 eller senare, och den främre stötfångarens utformning pekar på att bilen inte kan vara senare än 1984 års modell, årsmodellen är därför någonstans mellan 1981 och 1984, mer precision än så blir det inte. De breda kromlisterna i nedre kanterna längs sidorna har ramlat bort eller möjligen pantsatts. Lite ytrost här och där, men inget allvarligt angrepp, ännu. Något matt i lacken kanske, men inte alls illa för en så pass gammal bil. Utmärkt bruksskick med tanke på åldern får bli omdömet.

Det som är ovanligt med den här bilen är alla lastanordningar som är fästade på bagagelucka och taket. Ägaren motto tycks vara: finns det inte eftermarknadsutrustning så gör jag den själv, och det har han gjort också. Händig karl. Ägaren är en äldre man med vitt skägg av tomteformat. Han bedriver näringsverksamhet i form av reparation och försäljning av begagnade cyklar, snäppet just över rent cykelskrot. Han transportera nämligen cyklar på bilen då det krävs. Praktiskt. Om affärerna går bra eller dåligt får andra bedöma, bilen är i alla fall fin.

Bil med cykelställ.
 Chevrolet Caprice Classic fick tillnamnet Classic redan från början annars brukar det vara ett trick att förlänga försäljningen för populära bilmodeller som har börjat åldrats lite väl mycket. Volvo hade ju till exempel 240 Classic. Caprice kom i sedan, i två slags kupémodeller och som herrgårdsvagn i sex eller åtta passagerarutförande. Totalt kunde det förekomma åtta olika motorer, varav en diesel, beroende på årsmodell och version. Standardmotorn när bilen på bilden var ny var en V6:a på 3,8 liter som presterade 110 hk, förgasarmatad förstås.

Till sist, en djupdykning in i försäljningsbroschyren från 1982:
Broschyren fick allt delas med den enklare modellen Impala,men i detta inlägg blir det bara uppslag om Caprice.
Praktfull och med extra små sidolampor allra längst fram på nederkanten (extra tillval).
Brokig instrumentpanel. Växelspaken dock det mest iögonfallande inslaget. Rediga doningar.
Tittut i kajutan. Mjuk plysch att behagligt sjunka ned i.
3) CCC-elektroniken styrde förgasarna så att man fick ut det mesta ur varje bensindroppe.
(upphovsrätten tillhör GM)

torsdag 19 april 2012

Pontiac Firebird Trans Am gammal & grå


Där står den, en Trans Am, i det skarpa morgonljuset.
Pontiac Firebird Trans Am [årsmodell: 1982 – 1992, tredje generationen sedan 1967], klass: muscle car.

Ibland är det så att vissa bilar inte borde få förändras alls, de borde istället stoppas in i en tidskapsel och bevaras för oändligheten. Den här bilen är en sådan bil. Vilket fullständigt underbart patinerat skick. Sliten och nött, ungefär på samma sätt som klippor slipas av vatten, vind och sol. Lacken är sliten, klädseln är trådsliten, allt är förslitet. Vackra roststrimmor och rostrosor, till och med rosthålen är vackra . . . kanske inte, där gick jag lite för långt. Nåja, bilen är faktiskt lite speciell och det måste vara en speciell ägare som lyckas hålla den rullande i detta skick.


Trans Am var högprestanda versionen av Firebird. Tyvärr gjordes konstruktionen av den tredje generationens strax efter den andra oljekrisen 1979 varför de första årsmodellernas motorer kanske inte riktigt kännetecknas av effekt och vridmoment, men istället med snålare bränsleförbrukning. Bilen på bilderna är från några år in i produktionscykeln, gissningsvis årsmodell 1983 eller 1984 av fälgarna att döma. Den har inte 1985 års ansiktslyftning. Då i mitten av åttiotalet hade det börjat repa sig en smula och Trans Am kom i standardutförande med en V8:a på 5,0 liter, på antingen 150 hk eller möjligen på 190 hk. Det fanns överhuvudtaget många olika motorvarianter för Firebird, hela nio stycken, och effekten kunde också variera mellan årsmodellerna. Dessutom fanns det olika spännande paket som kunde beställas vid köpet, paket med mer komfort, mer flärd eller än mer prestanda. Efter köpet öppnade sig hela eftermarknadens utbud men ännu mer möjligheter att få ut det mesta ur sin Firebird Trans Am.


Titta gärna på flera Firebirds - de hittar du här!.

Låt oss fly in i försäljningsbroschyrens löftesrika värld. Härlig åttiotalskänsla i dessa bilder.
En bilfront med attityd.
Vattenplanande Trans AM, tål väta.
Garanterad brudmagnet.
Även snikversionen fick lite reklamtext i slutet. Motorn var på 2,5 liter och med fyra sprakande cylindrar.
Stora bilden visar de läckra Recardo-stolarna som alla ville ha, men de var extra utrustning minsann, lilla bild 6 visar standardstolarna.
Instrumenten ger gedigen cockpitkänsla - klart starta.

(upphovsrätten till broschyruppslagen tillhör GM)

onsdag 18 april 2012

Oldsmobile 98 en gång praktfull


Direkt uppmaning: snälla, centrera registreringsskylten och häng den rak.
Oldsmobile Ninety Eight Regency Brougham [årsmodell: 1985 – 1990, tionde generationen, sedan 1940], klass: full-size.

Här står parkerad en praktfull bil, Oldsmobiles absoluta toppmodell i slutet av åttiotalet, den prestigeladdade 98 Regency Brougham. Namnet är ju så långt så att man måste ta ett andetag mitt i för att kunna uttala det. Välutrustad för sin tid men det var länge sedan nu och det måste lite motvilligt medges att det mesta av prakten tycks ha försvunnit. De bakre kromade stötfångarna är sorgligt genomrostade, och det finns rost både här och där. Rikligt med bucklor och skeva lister. Radioantennen ser ut att ha fastnat på halvstång. Å andra sidan är lacken fortfarande blänkande och original hjulsidorna ser ut att vara intakta och sitta fast där de ska. Sammantaget får omdömet bli tvivelaktigt bruksskick, men komplett renoveringsobjekt . . . fast det är nog för tidigt att tala om renoveringsobjekt för dessa årgångar. Det vore dock kul om den kunde bevaras.


I mitten av åttiotalet var Oldsmobile fortfarande vitalt och sålde mycket bra. De kom in som god tvåa efter Chevrolet i försäljningstoppen 1985 med 1.165.649 bilar sålda totalt. I slutet av åttiotalet hade den siffran halveras och det började slutta utför. Den tionde generationen var den första som var framhjulsdriven och omfånget var nedbantat jämfört med tidigare generationer. Det trista var att det inte längre erbjöds några V8:or, bara en samling småtrötta V6:or, bensinare eller rykande diesel.

Bilen på bilden är av senare årsmodell, 1989 eller 1990 och det är strålkastarna och grillen som indikerar det. Standardmotorn för de årsmodellerna var en V6:a på 3,8 liter som var på så där cirka 160 hk.

Vi måste bara titta lite i försäljningsbroschyren:
(upphovsrätten tillhör GM)

Det bästa Oldsmobile kunde erbjuda.
Läckra "features", jajamensan, kolla in de elektroniska instrumenten, ratten kan vippa upp och ned. Vilka stora fluffiga fåtöljer till bilstolar och se så många väskor som får plats (utanför bilen). Form, funktion, snillrikt!
Bilinteriörerna var mer onekligen mer ombonade på åttiotalet, salongs- och nästan bordellkänsla.

tisdag 17 april 2012

Chrysler Concorde slank & vacker design


Chryslerpentagrammet sitter på plats i fronten. Precis som det ska vara.
Chrysler Concorde [årsmodell: 1993 – 1997, första generationen] klass: full-size.

En gång i tiden fanns det tre vackra systrar, Chrysler Concorde, Chrysler Intrepid (Dodge i USA) och Eagle Vision (Chrysler i Sverige), rättare bestämt i början av nittiotalet. De var skapta och stöpta i det nya cab forward designformatet som innebar att jämfört med tidigare så var hjulen mer uttryckta i hörnen, lång låg och svepande vindruta, mindre överhäng och mer kupé utrymme. Om man jämför med Chryslers tidigare rådande bildesign så var detta verkligen ett hopp in i framtiden. Chrysler fick därmed ett rykte om sig att vara ledande i design på den amerikanska marknaden. Vågad design sålde tydligen. Det lämnade Ford ingen ro och de gjorde i sin tur därför en djärv designsatsning på Ford Taurus, men det är en annan historia.

Chrysler fortsatte med cab forward för den nästkommande generationen av Concorde och Intrepid (Vision föll ifrån på grund av dålig försäljning), men då svällde formerna högst betydligt, likt muffins och det blev inte så lyckat, tycker jag. Den första generationen var betydligt renare, slankare och vackrare i designen. En fjärde full-size modell var Chrysler LHS. I mid-size segmentet fick Chrysler Cirrus, Dodge Stratus och Plymouth Breeze också cab forward inspirerad design ( . . . hmm, namntemat verkade vara taget från SMHI).

Solen värmer upp det vackra akterpartiet.

Concorde hade närmare släktskap med Vison än med den billigare Intrepid. Vison var också avsedd för export och fick ett lite sportigare attityd och mer internationell anpassad utrustning. Concorde i sin tur kläddes på med mer extra vagant utrustning som standard, t ex läderklädsel, elsäten, dekorativa träbitar i plast, läslampor för passagerarna, och snygga aluminium fälgar. Påkostad utstrålning. Den högre utrustningsnivån LXi fick ännu lite mer utrustning.

Vackra svepande linjer - cab forward.
 Bilen på bilderna är välskött, men trots allt, nästan tjugo års användande har börjat sätta sin spår så smått. Det är främst rosten som börjar komma smygande längst kanterna, speciellt högersidans dörrkanter, tyvärr. Trist, för bilen glänser fortfarande i lacken och är hyfsat skråm- och buckelfri. Original aluminiumfälgar sitter på och de är lite ruggade i kanterna efter alltför mycket närkontakt mer trottoarer. Bilen är av en tidig årsmodell, 1994 eller tidigare. Det kan man se på att Chryslers gamla logotyp, pentagrammet fortfarande sitter på sin plats på kylargrillen. Motormässigt finns mest troligt standardmotorn mellan framhjulen, en V6:a på 3,3 liter på måttliga 161 hk. Men bilen skred ändå fram värdigt.

Ett uppslag ur försäljningsbrochyren:
Upphovsrätten tillhör Chrysler.


måndag 16 april 2012

Mercury Mauruder stor, läcker och snabb

Muscle full-size sedan med rätt att bränna gummi.
Mercury Mauruder [årsmodell: 2003 – 2004, tredje generationen] klass: full-size.

Dessvärre blev den här bilmodellen ett redigt magplask, första årsmodellen sålde drygt 7.000 och andra året enbart cirka 3.000 bilar. Djup besvikelse. Allt verkade ju så bra på pappret, erbjuda marknaden Mercurys storsäljare Grand Marquis i sportversion, precis som den framgångsrika Chevrolet Impala SS. Problemet var bara att det var cirka tio år för sent. Marknaden var så gott som obefintlig för en muskulös och sportinriktad full-size sedan av amerikanskt snitt. Den tiden var förbi.

Under huven fanns en V8:a på 4,6 liter med dubbla överliggande kamaxlar som vippade 32 ventiler och då levererade den hela 302 hk samt ett mäktigt vridmoment på 431 Nm. 0 - 100 km/h raskades undan på 7 sekunder blankt. Nästan raketacceleration. Mäktigt med tanke på den massa som sattes i rörelse. Exteriört så är det sparsamt med krom, men desto mer av det svarta. Utsökt. Bilen på bilderna har de stora original 18” fälgarna och de är i prydligt skick. Inuti så synes inga bench seats utan där finns sittriktiga och bekväma individuella säten, s k bucket seats, läderklädda så klart, växelspaken monterad på konsol mellan stolarna, inte på rattstången. Det finns inte heller några tramsiga träbitar av plast utan interiörlisterna är av borstat äkta aluminium, snyggt. Den utrustades också med antislirsystem som hjälpte till att få ned vridmomentet i asfalten och förstås hårdare fjädring. Allt för att skapa körglädje.

Jämra buskar att vara i vägen . . .
 Glad blir man också då man ser det fina skicket på denna sällsynta bil. Inga synliga skavanker. Utomordentligt gott bruksskick blir omdömet. Den enda lilla petiga anmärkningen blir att framdäcken ser en aningen snedslitna ut, hjulinställning borde göras omgående. Tyvärr är bilen lite väl omsorgsfullt parkerad så att det var svårt att få en bra bild av den bakifrån, Fick kämpa med buskarna. Fast jag var lycklig ändå – det är inte varje dag en Mauruder dyker upp framför fotolinsen. Synd bara att modellen inte lyckades uppnå försäljningsmålen.

Några djärva annonser:
(upphovsrätten tillhör Ford)
Stealth-teknik tycks ha varit extra utrustning.

Med bakhjulsdrift går det enkelt att bränna gummi, men slå av antislirsystemet först.

Vad är detta? Igensatt luftfilter, välvaderat brockband eller möjligen en homorojdkudde?