Välputsad Lincoln Town Car

Bilen glänser och glimmar som ett smycke från Cartier, men så är det ju Cartier-versionen av Lincolns praktfulla lyxsedan Town Car. En bil som inte är blyg av sig. Cartier kan man ju undra över, är inte de i bling-bling branschen? Namn och beteckningar i bilmodellsvärlden är fascinerande, till vissa delar svårförståeligt och för det mesta lite ologiskt. Andra generationens Town Car kom i tre utrustningsnivåer kalllade Executive för basnivån, Signature var mellanläget och den mest påkostade var Cartier. Man behöver inte vara något marknadsnille eller djupt bevandrad i demografi för att förstå att den här typen av bilmodeller rimligtvis främst vänder sig till ekonomiskt framgångsrika män. Executive passar ju bra då, för köparen måste nog ha varit ganska exekutiv för att ha råd med att inköpa en ny Lincoln. Därefter Signature. Jaha, kan kanske vara tilltalande då köparen antagligen satt sin signatur på många vinstbringande kontrakt för att ha råd med bilen. Det får gå an. Men Cartier? smycken och krams, vad är detta? det bryter ju av ordentligt, snudd på fjolligt. Logiken saknas. Bättre namn vore Royal, Statesman, President, eller vad som helst. En alfahanne som kör omkring med en Cartier blir ju inte riktigt bra.

Lincoln Town Car Cartier Design Series [årsmodell: 1990 - 1997, andra generationen] full-size.

Cartier var toppnivån.

 Jo, jag vet. Att kalla toppversionen Cartier är förstås så kallad co-branding eller på ren svenska varumärkes-snyltning. Lincoln fick säkert betala en liten slant för att utnyttja namnet Cartier och på så sätt markera det lyxiga med Town Car, och Cartier? De sålde antagligen inte mindre av att förknippas med en lyxbil. Bra för båda. Men håll med om att det bryter av lite rent namnmässigt?

Namnet Cartier syns allt i det lilla operafönstret.

Bilen på bilderna är en Town Car efter ansiktlyftningen så den är från årsmodell 1995 eller senare. Redan de lite mer konventionellt namngivna Executive och Signature var förstås välutrustade och det kanske inte var så mycket mer man kunde ladda på. Dock tillkom elsäten med minne både fram och bak. Särskilda aluminiumfälgar och lite mer tryck i ljudanläggningen. Dessutom exklusivare (och antagligen mer svårskött) läder och förstås Cartiers vackra logotyp omsorgsfullt inbroderat i ryggstödet. Det var mycket lyx, men tekniskt mer musealt; drivning bak, separat kaross, och en stor V8:a med moderat effektuttag. Ett klassiskt recept på en full-size sedan.

Kan en äktsvensk motorkille (raggare) köra omkring i en Cartier? Ja, jag tror att samhällsutvecklingen nått så långt.

Ur en bilbroschyr hittade jag detta utvik:

(upphovsrätten tillhör Ford)