LeSabre
hade faktiskt moderniserats löpande under åren och sista generation var en
modern bil och var förstås framhjulsdriven. Den hade en relativt bränslesnål
och modern V6:a. Väghållningen var hyfsad och inte allt för gungig. Fortfarande
så hade den stora dimensioner och den såg stor ut. Dessutom,
viktigaste av allt, den kunde utrustas så att tre passagerare kunde sitta fram.
Inte med helsoffa som förr men med breda s k benchseats. Vidare hade den tydliga
sedandrag i formgivningen med distinkt stort bagageutrymme, rymlig och luftig
kupé för passagerarna och ett väl tilltaget motorutrymme. Allt detta gjorde att
den var en amerikansk full-size sedan, en av de sista från Buick.
 |
Buick LeSabre Limited
[årsmodell. 2000 – 2005, åttonde och sista generationen sedan 1959] full-size.
Limited var den högsta
utrustningsnivån och Custom var basnivån.
|
Tydligen
hittade den sina köpare. Demografiskt fanns dessa köpare främst i de övre
ålderskategorierna, pensionärer på ren svenska. De kände igen sig i LeSabre, så
hade ju bilar alltid sett ut. Bilen var stor och rymlig och bekväm. Allt som
behövdes fick plats i bakluckan. Lagom bränslesnål motor och med lagom effekt,
så att det inte gick för fort. En stor bil upplevdes också som säker ifall det
skulle gå riktigt illa. Perfekt med andra ord. Problemet var bara att
kundkategorin åldrades bort och tillväxten var svag, ett fenomen som drabbade
hela sedan segementet. Buick slutade både i tid och i topp med sina sedan
modeller Park Avenue och LeSabre. Båda ersattes av den betydligt mer samtida BuickLucerne.
Att
kunder åldras och dör är ju logiskt, men varför blev tillväxten så svag? Dessa
sedaner hade ju funnits i decennier med stadigt flöde av kunder på väg genom
livet. En kanske något udda teori är att fyrtiotalisterna helt enkelt hade
svårt att ta till sig sina föräldrars typ av bilar, de klassiska sedanerna, och
att när det var deras tur nu på ålderns höst så ratade de dessa modeller i
enlighet med deras lätt upproriska karaktär. Fast det tror jag inte riktigt på,
men tanken är intressant. Snarare var det så att även bilmarknaden utvecklades och
blev betydligt mer diversifierade med flera tillverkare, inte minst från
fjärran Asien. Nya segment tillkom som exempelvis SUV och inte minst en stark
tillväxt lokalt för pick-uper, trucks.
Bilen
på bilderna är inte så gammal, en så där tio år, och ser fortfarande fin ut. Lite
repor förstås, inget anmärkningsvärt. Tyvärr har lacken börjat bubbla friskt
under bensinlocket och det är ju trist. Under huven ruvar en potent V6:a på 3,1 liter och den kunde
minsann prestera hela 205 hk. Det är inte så pjåkigt. Sista generationen LeSabre
påminner exteriört mycket om den föregående generationen. Det är svårt
att på håll eller med ett snabbt ögonkast se skillnaderna, speciellt bakifrån. Men det är två olika
generationer. Sista generationen LeSabre fick en helt ny tekniskplattform. För
jämförelse skull så visas också ett par bilder på företrädaren (se bilderna
nedan). Det är en Buick LeSabre Custom, det vill säga basvarianten. Årsmodellen
är 1997 eller senare, och de är så lika.
Man
kan ju undra varför de är så lika. Ofta brukar det ju vara tvärtom att
påföljande generation utseendemässigt skiljer sig åt från föregångarna så att
de ser lite ålderdomliga ut i jämförelse. Kanske var det så att Buick i sin
vishet visste vilken kundkategori man vände sig till och att man beslöt sig för
att hålla fast vid den, i alla fall ett tag. Även om det säkert kändes
frestande för Buick att försöka modernisera för att vinna nya kundkategorier.
En annons för Buick LeSabre årsmodell 1997:
(upphovsrätten tillhör GM)
 |
| Vid det här laget var nog kundgruppen 25 år äldre än de på bild. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar