Chevrolet Camaro - inte alltid snabbast

Chevrolet Camaro [årsmodell. 1993 – 2002, fjärde generationen sedan 1966], sports car, men den föddes som en ponnybil och som ett direkt svar på Fords omåttliga succé Mustang. Det var länge sedan nu. Ponnybilarna slaktades ut efterhand. Camaro var en framgångsrik bilmodell på den tiden och den försvarade genomgående sin position väl genom åren. Marknaden för amerikanska klassiska sport kupéer krympte dock under nittiotalet och GM lade ned modellen 2002, men bara tillfälligt. År 2009 kom en ny Camaro med tilltalande retrofuturistisk design och den produceras än idag. En nära släkting till den fjärde generationens Camaro var den billigare Pontiac Firebird.

Den fjärde generationen producerades, för att vara en Chevrolet-modell, under förhållandevis lång tid och det gav upphov till en rad olika motoralternativ och utseende förändringar. Camaro kom i två utrustningsnivåer: en nanmnlös basvariant och Z28. Den största skillnaden var att Z28 hade en kraftfull mullrande V8:a under huven som ingalunda skämdes för sig, basmodellen fick nöja sig med svagare sexcylindriga motorer, ack ja. Det fanns också (oftast) två utrustningspaket: ving- och spoilerpaketet RS (Ralley Sport) och prestandapaketet SS (Super Sport = bra med sprutt) som kunde muntra upp ytterligare.

Under motorhuven, vad fanns där? Basmotorn var först en 3,4 liters V6:a på 160 hk. Z28 utrustades till en början med en V8:a på 5,7 liter som avgav 275 hk. Modellåret 1996 blev det än bättre, basmodellen fick en ny V6:a på 3,8 liter på 200 hk, då gled bilen iväg på 8,6 sekunder från 0 till 100 km/h. Inte så mycket sport där inte. Modellåret 1998 uppgraderad V8:an till 305 hk, och köptes SS-paketet till så presterade den 320 hk. 0 till 100 km/h gick svindlande snabbt, 5,5 sekunder. Det är sport det!

Bilen på bilden är tyvärr den saktmodiga basmodellen. Avgasröret är en sorglig syn, liten oansenlig dimension och den tycks böja sig lätt av skam. Den har 1998 års omfattande facelift varför den är en senare årsmodell av Camaro. Röd och fin. Oklanderligt skick, välvårdad och ompysslad. Vi får glädja oss åt det utmärkta skicket och fortsätta drömma om att få betrakta en riktigt blixtsnabb Z28.


Utklippt ur försäljningsbroschyren:   (upphovsrätten tillhör GM)

Pontiac Firebird

Pontiac Firebird [årsmodell 1993 – 2002, fjärde och sista generationen] definierad som bakhjulsdriven sports car. Legendarisk bilmodell som producerades mellan 1967 och 2002, i början som en pony car och i slutet producerad i god samklang med Chevrolet Camaro, kanske i lite väl god samklang för bilarna var ganska lika. Chevrolet Camaro gjorde dock come back senare med retrofuturistisk design. Det gjorde aldrig Firebird. GM lade ned bilmärket Pontiac i oktober 2010. Genom att avveckla Pontiac, Saturn, Hummer och avyttra SAAB lyckades GM undvika konkurs och få nya friska krediter. Inhemska Pontiac sålde inte alls så dåligt och hade på slutet fortfarande ett hyfsat modellutbud, men varumärket bedömdes inte vara tillräckligt internationellt gångbart. Buick, Cadillac, Chevrolet och GMC fick vara kvar. Nu är GM på grön kvist igen.

Firebird kom i tre utrustningsvarianter, en namnlös bas- och instegsvariant, det trivsamma mellansteget Formula och den alltid lika åtråvärda toppvarianten Trans Am. För säkerhetsskull fanns det ett par prestanda utrustningspaket Firehawk och SLP för att ytterligare förbättra den egna bilupplevelsen. Under motorhuven fanns fyra motoralternativ: klenast var en V6:a på 3,4 liter som avgav försiktiga 160 hk, bättre upp blev det med den V6:a på 3,8 liter som kom senare, 1995, och den var på frustande 200 hk, den första V8:an på 5,7 liter var på 275 hk i standard utförande, den nya V8:an på 5,7 liter gav som mest 330 hk. Vissa utrustningsvarianter fick en särskild ram air motorhuv med extra mycket luftintag på. Då gick det undan, 0 – 100 km/h på 6,7 sekunder.

Bilen på bilderna är snik varianten  under huven mest troligt en V6:a. Kanske inte blixtsnabb, men den ser snabb ut. Dubbla feta utblås bak gör mig misstänksam på att det kanske ändå ruvar en V8.a under huven? å andra sidan är motorhuven i standard utförande , hade inte V8:orna två par avgasrör, inalles fyra utblås? . . .   så där kan man grubbla sig tokig. Vi får släppa det. Bilen ser dock snygg ut. Registreringsskylten bak hänger på sniskan, men det låtsas vi inte om. Det som drar ned intrycket är rostskadan i vänster balk framför bakhjulet. Här har ägaren slipat ned till metallen men inte direkt skyddat med rostskyddsfärg och primer och lack. Vad händer? Jo, rosten angriper igen och nu med full kraft. Ta fram penseln och pensla på!


En talande bild från försäljningsbroschyren:   (upphovsrätten tillhör Pontiac)

. . . och nu blir det reklamfilm: muller, mörker, rök och dimma, samt gaspådrag under 53 sekunder . . .

Eagle Talon - sista modellen

Örnmärket mitt i trynet - Eagle.

Eagle Talon ESi [årsmodell: 1995 – 1999, andra och sista generationen, sista modellen av bilmärket] sports compact, ett samarbete med Mitsubishi som påbörjades i slutet av åttiotalet och som resulterade i förutom Talon, Mitsubishi Eclipse och även Plymouth Laser (som bara överlevde till 1991). Chrysler förvärvade American Motors Corporation (AMC) 1987 och ur det köpet uppstod bilmärket Eagle år 1988. Tidigare var Eagle en modell av bilmärket AMC. Eagle riktades in mot att möta och konkurrera med importbilar från Asien och Europa. Det hindrade tydligen inte att Chrysler kunde samarbeta lite med importkonkurrenten Mitsubishi. Det var väl bra. Märket exporterades också, men under namnet Chrysler. Eagle blev inget långlivat bilmärke. Chryslers förvärv av AMC berodde på att de ville stärka upp sitt SUV-segment genom att förvärva AMC:s Jeep-division. Eagle kom liksom på köpet. Det hela blev lite halvhjärtat och tveksamt. Märket lades ned 1999 strax efter det att Chrysler fusionerades med Daimler-Benz, troligen endast saknat av några få. Talon blev den allra sista modellen.

Andra generationens Talon kom i tre varianter: ESi (det nätta insteget), TSi (mer prestanda) och TSi AWD (mer prestanda och dessutom fyrhjulsdrift, sommar året runt). ESi hade som standard en 2,0 liters rakfyra med 16 varvvilliga ventiler och som gav 140 hk. Då gjorde den 0 till 100 km/h på synnerligen måttliga 9,4 sekunder. Trist. TSi och TSi AWD var fläktförstärkt med turboaggregat och presterade 210 hk. Då gick det snabbare.

Spana in locket på vänstra avgaspipan.

Bilen på bilderna har en svartlackerad kraftfull bakvinge, att den alltid var svart var lite av ett kännetecken för Talon. Bilen är av årsmodell 1997 eller senare eftersom den har fått en facelift av alla plastdelar på karossen. Säga vad man vill om den här bilen men det ser ut som om det gasas runt med den. Sliten? ja, Rostig? Jajamen, Bucklig? Nej då inte så farligt. Behöver tvättas? Ja! Men varför har man placerat registreringsskylten fram på sidan och inte i mitten. Det bryter ju mot den finstämda harmonin som bilen utstrålar, nåja, kanske inte. Kanske är det så enkelt att luftflödet skulle blockeras. En annan sak som fascinerar mig är att vänstra pipan i avgasutblåset bak är täckt med ett lock. Det ser ut som om den ska vara där. Vad har den för funktion? 

Bilen har främmande nationalitetsbeteckningar på sidorna.

Mercury Sable - CD-bil

Röd skylt - CD, Corps Diplomatique.

Mercury Sable GS Sedan [årsmodeller: 1992 – 1995, andra generationen] klassificerade: som mid-size, och producerades mellan 1985 och 2005, därefter gjorde den comeback 2007 till 2009 men som full-size. Vid den tiden pågick Mercurys dödsryckningar. Märkets identitet blev det sista decenniet lite för väl förankrat med modellen Grand Marquis, en klassisk amerikansk full-size sedan och märket förknippades med detta åldrande kundsegement. Förnyelseförsök med till exempel Cougar och Mystique för att locka till sig nya kundkretsar lyfte riktigt aldrig. Samtidigt blev Fords volymbilar (Taurus, Five Hundred, Escort) mer väl- och lyxutrustade och började klämma Mercury mellan Ford och lyxmärket Lincoln. Notoriskt underfinansierad och med suddig profil så fann det inget annat att göra än att till slut lägga ned. Mercury lades ned av Ford-koncernen 2011. 

Mercury Sable är som en Ford Taurus men finare. Tekniken delades med Ford Taurus, men designen den utstrålade mer flärd och prestige. Den kom, precis som Ford Taurus, i två karossformer, sedan och herrgårdsvagn kallad Sable Wagon. Speciellt för första och andra generationen är grillen med ljusramp, ett mode som även andra tillverkare tog efter. Den glimmade vackert i skymning och mörker, men över tiden brukar ljusrampen bli ganska grumlig och ljussvag. Sable kom huvudsakligen i två utrustningsvarianter: GS (för den snåle men prestigefyllde) och LS (för den som kan unna sig lite mer). I slutet så kom en tredje variant, en specialvariant kallad LST (än mer påkostad) för att toppa sista modell året och få upp försäljningssiffrorna. Ett vanligt trick. Sable fick samma motoralternativ som för Ford Taurus, vilket innebar att som standard för både GS och LS kom Sable med en V6:a på 3,0 liter som kunde prestera 140 hk då den kom upp i 4.800 i varvtal och ett vridmoment på 217 Nm vid 3.250 varv, inte så imponerande. Den ovanliga LST fick en större V6:a på hela 3,8 liter som också, underligt nog, presterade 140 hk men vid låga 3,800 varv och gav mer styrka och kraft i form av ett vridmoment på 291 Nm vid synnerligen måttliga 2.200 varv. Den större V6:an måste i alla fall ha gett snabbare acceleration och gav mer kraft vid lägre varvtal, bränsleförbrukningen var ungefär lika. Motorn var tillval för GS och LS.

Bilen på bilderna har röda registreringsskyltar och är då ett fordon som tillhör en utländsk beskickning, i detta fall nationen Trinidad och Tobago. Landet tillhör brittiska samväldet precis som Kanada och därför är det inte en ambassad de har här utan en High Commission. Eftersom drottning Elizabeth II är statschef i hela samväldet och drottning i båda länderna kan inte Kanada och Trinidad och Tobago utbyta ambassadörer och ha ambassader, då ambassadören i formell mening är en representant från en statschef till en annan. Det är ovanligt att se diplomatbilar så här gamla, men Trinidad och Tobago är inte ett rikt land och kan troligen inte därför kosta på sin utrikesförvaltning så mycket. En Mercury Sable tål ju att slitas på, dessutom är det snikvarianten GS så sparsamhet är en dygd. Bilen ser ut att ha använts genom åren och är i ett ärligt bruksskick. Någon buckla här och där, lite avskrapad i hörnen, en hjulsida är försvunnen, antydan till rost – men alltid nytvättat. Man kan ju undra hur mycket ljus som tränger fram från de främre strålkastarna och ljusrampen, starrangrepp över hela linjen. 

Annons från 1992:

Upphovsrätten tillhör Ford-koncernen.

Buick LeSabre - packåsneutförande

En väl tilltagen prydnad hänger i backspegeln och sprider trivsel inne i kupén.

Buick LeSabre Limited [årsmodell: 1986 – 1991, sjätte generationen], artbestämd till full-size sedan. LeSabre var länge positionerad som instegsmodellen till Buicks stora sedaner och i produktion sedan 1959. En pålitlig storsäljare och fick också ett välförtjänat gott kvalitetsrykte. Förutom fyra dörrar så fanns det också möjlighet att få två dörrar i karossen. Denna generation blev också den första med framhjulsdrift. Det fanns under modellåren två genomgående utrustningsnivåer: Custom som var basutrustad och välutrustade Limited, under de första modellåren fanns det också en utrustningsnivå kallad först Grand National och sedan T-Type. De var inspirerade av NASCAR och kännetecknades främst att allt krom var mattsvart. De sålde så där. Buick sansade sig ganska snart och insåg att sport, stockcar och rally kanske inte riktigt låg i linje med varumärket. Klokt. Under huven fanns V6:or, alltid med slagvolymen 3,8 liter men med olika motorer och i olika utförande. Den första årsmodellen avbröt lite med en V6:a på endast 3,0 liter (150 hk/ 171 Nm) som standard. De sista årsmodellernas 3,8 liters V6:a presterade 165 hk och som tillval kunde man få ut 205 hk, då börjar det ju likna något.

Smakfullt kromat avgasrör blänker i kapp med övrigt krom.

Bilen på bilden är en Limited och av de sista årsmodellerna, antingen 1990 eller 1991. Det är grillen och bakljusen som avslöjar det. Bilen är i härligt brukskick. Det syns att den används. Det är lite synd att lacken är vit för då syns rost och roststrimmor så väl. Bilen må vara blank i lacken men det finns rost lite här och där. Lite repor får man väl också räkna med och högra hörnet fram har fått lite bättringsfärg i all hast. Det blev inte så snyggt. Trasig reflexramp bak . . .  Nog nu med anmärkningar. Det roliga med den här bilen är dess extrautrustning. Den har ett diskret vitt vinyl tak i fint skick. Men det kanske mest spännande extrautrustningen är det kromade och smäckra bagageräcket på bagageluckan som dessutom integrerar det tredje centralt placerade bromsljuset. Extra bagageräcke på bakluckan var ett moderiktigt tillbehör i slutet av åttiotalet och är inte unikt för Buick, andra bilmärken och bilmodeller erbjöd det också. Men har de verkligen använts? Det verkar opraktiskt och det måste ju se udda ut med en hög väskor eller annan last på bagageluckan. Dessutom utsätts lasten för väder och vind. Mycket krom att putsa blir det, höjer onekligen förbrukningen av Autosol polerkräm. 

Bilen blev ett lätt offer för carspotterkameran.

Extra insatt videobonus: 30 sekunders reklamfilm från 1990 för Buick LeSabre. Buick vädjar: köp den, Plymouth ägare vittnar: det blir bättre med Buick. Blir det? Döm själva.

Oldsmobile Cutlass Supreme - i toppen

Den bleka vintersolen blänker i motorhuven, därunder mest troligt en rakfyra på 2,3 liter.

Oldsmobile Cutlass Supreme SL [årsmodell: 1988 – 1997, fjärde och sista generationen sedan 1966] klassificerad som mid-size. Denna sista generationens Cutlass Supreme var framhjulsdriven och kom i två- eller fyrdörrars utförande, samt även i cabrioletversion. Modellnamnet hängde med ett bra tag och var toppmodellen i Cutlass modellskaran, före Cutlass Ciera och Cutlass Calais. Den fick inte en direkt ersättare men närmast till arvtagare var den nya Oldsmobile Intrigue. Modellen producerades under relativ lång tid. Den började produceras då Oldsmobile fortfarande var relativt livskraftigt och dess produktion avslutades då det började kana utför. GM gjorde ett försök att omdana varumärket Oldsmobile i mitten av nittiotalet för att möta den allt mer besvärande konkurrensen från importbilar till den Nordamerikanska marknaden. Tyvärr fintade omdaningen bort befintliga kunder till stor utsträckning. Nu var det inte bara Oldmobile som gjorde dåligt ifrån sig, Buicks eller Saturns försäljning var inte någon munter syn heller. Tyvärr slutade det hela med att Oldsmobile lades ned 2004, Buick och Saturn fick vara kvar så länge. Oldmobiles nedläggningen blev så här i efterhand en bra övning inför den konkursundvikande stora bilmärkesutslaktningen modellåret 2010, då GM minskade antalet bilmodeller med 29 %, förutom bilmärkena Pontiac, Saturn, och Hummer, så försvann 14 bilmodeller i rök och damm.

Välsaltat.

Cutlass Supreme kom i ett antal utrustningsnivåer, först en namnlös basvariant som ganska snabbt döptes till S, den mer ombonade SL och topputrustade och något mer sportiga International Series. 1995 återstod enbart SL, och till den kunde köparen beställa tilläggsutrustning i form av paket numrerade I, II eller III, och senare även IV (kombinationer med olika motoralternativ). Motormässigt fanns det över åren fyra olika motorer som kom i lite olika utföranden. I början så levererades den en rak fyra på 2,3 liter som presterade 180 hk, inte illa, men ville man ha automat så blev man lite ledsen för då var den nedstrypt till 160 hk. 1990 dök det upp en V6:a på 3,1 liter som bara orkade med 135 hk. Påföljande år 1991 blev det lite bättre då en ny V6:a med dubbla överliggande kamaxlar på 3,4 liter dök upp och den fixade 200 hk, dock som tillval för S och SL. Fyran på 2,3 liter trillar bort 1992 och V6:an på 3.1 liter blev standard (140 hk). 1994 dyker det upp en ny standardmotor också den en V6:a på 3,1 liter (160 hk). Tillvalsmotorn, V6:an på 3,4 liter, trimmas upp till 215 hk. Måste ha gett bilen bra skjuts framåt. Sista årsmodellen får man hålla sig till godo med 3,1 liters V6:an.

Bilen på bilden står upparkerad i snödrivan. Lätt saltbestänkt, men i förhållandevis hyfsat bruksskick. Höger framskärm har ett svårartat rostangrepp och där har det rostat igenom, lite synd. För övrigt rak och fin i plåten och ej så avskavd i hörnen. Återstår att gissa möjliga årsmodeller. Bilmodellen producerades under lång tid och utseende ändrades då och då. Min gissning är att det är en 1991, 1992 eller 1993 årsmodell.


Extra bonus: reklam för Oldsmobile Cutlass Supreme SL där Oldsmobile påstår att motsvarande Honda modell drar mer bensin, kanske det ja . . .

Hyundai Tuscani

 . . . men vad är detta? En Tuscani står där parkerad.

Hyundai Tuscani [årsmodell: 2003 – 2008 (i Nordamerika), andra generationen] tilldelad typbestämning: sports coupé. Under mina många och för den delen långa gatuvandringar så ramlade jag på denna bil. Vad är detta? Av utseendet och döma en importerad asiatisk sportbilsprodukt så långt förstod jag. Men bilmärket Tuscani hade jag nog aldrig sett förut. Tog några bilder och sedan hem och googla. Det visar sig att detta i princip är en Hyundai Coupé, kallad Hyundai Tiburon i Nordamerika. I Sverige definitivt namngiven som Hyundai Coupé. I Kanada såldes en speciell Tuscani edition och det kanske är en sådan jag hittat eller så är den importerad.

Tuscanis logotyp.

Tuscani var toppvarianten av Tiburon (eller Coupé). Den var sportbilsinredd med färgade mätartavlor inringade av vackert krom, sex växlar att jobba med, borstat aluminium på panelerna, läderklädda Recaro-stolar och dessutom en mätare för momentant vridmoment, förutom alla de övriga spännande mätarna. Under huven en V6:a på 2,7 liter som presterade 172 hk och 245 Nm. Det resulterade i 7,8 sekunder för resan från 0 till 100 km/h, inte förskräckande snabbt, inte riktigt godkänd sportbilsprestanda, men snabbt ändå. I resten av världen och för övriga utrustningsvarianter kunde man hitta två andra motorer, 1,6 liters radfyra eller en 2,0 liters radfyra, båda med mer måttlig prestanda.

Bilen har tankats så ofta att tanklocket har börjat flagna.

Bilen på bilden är onekligen lite avskavd. Det matt svarta tanklocket är avskavt, fälgarna kantstötta, övriga kanter och hörn har fått sig några avskrap de också, och höger dimljus fram har halkat ur och försvunnit för gott. Ligger säkert i någon kurva. Detta är en unik bil i förhållandevis tveksamt skick. Bilen behöver onekligen piggas upp.