Bättre än Tupperware: Pontiac Sunfire GT

Pontiacs lilla bilmodell Sunfire fick en sportig framtoning för Pontiac skulle ju vara det lite mer sportiga alternativet till Chevrolet. Det var också en viktig modell i egenskap av instegsmodell till Pontiacs uppställ av bilmodeller. Börja med en Sunfire och sedan undan för undan byta upp sig inom bilmärket var tanken. Fast själv tycker jag nog att vägen från Sunfire till den eleganta Bonneville ter sig aningen lång. Sunfire var också lågt prissatt för att locka köpare, i alla fall var det ofta låga marginaler på dessa små instegsmodeller. De må ha tidvis ha varit försäljnings- framgångar, men några vinstmaskiner var de icke i någon större utsträckning.

Pontiac Sunfire GT [årsmodell: 1995 - 2005, enda generationen], sub-compact.

GT var toppversionen.

Bilen på bild lider av rostangrepp, och förardörren ser ut att vara felaktig t upphängd, i alla fall så lirar inte dörrlisterna riktigt. Dock finns där ett väldimensionerat avgasutblås där bak. Ser lovande ut . . . GT versionen hade vanligtvis en rakfyra på 2,5 liter som presterade 150 hk, sammantaget så var det nog inte så illa eftersom det är en liten bil, pigg, men den gav knappast sportbilsprestanda. Bilen är av årsmodell 1995 - 1999.

Så här gjorde Pontiac reklam för Sunfire. Alla uttråkade unga damers dröm en Sunfire GT.
Kanske något rörig annons.

Ovan en samtida annons från 1999 som kanske inte känns så samtida, snarare femtiotal . . .  Den unga damen i rött drömmer snarare om en liten behändig Pontiac Sunfire GT än herr Tuppers praktiska utbud av plastlådor för matrester. Jag kan förstå henne.

Vi tar också en titt i bilbroschyren från modellårer 1997.

Småbilar säljer man med färg. Färgglatt ska det vara minsann!
Dessutom med en bild på Taj Mahal, Indien var annars en marknad dit Sunfire inte riktigt nådde.

GT-versionen. Notera att Pontiac-märket i nosen inte är ett riktigt emblem utan bara formgiven plast och sprutlackad.
Billigt.    . .  och ger inte minst ett billigt intryck.

Den färgglada färgsättningen fortsätter . . .

Finns det inget annat att ta till så placeras gärna någon slags luftfarkost i bakgrunden i bilbroschyrer.
En kraftig varningssignal på att den kreativa ådran börjat sina.

Vid det här laget är man övertygad att något gått snett i trycket med färgerna,
eller också har man förståndigt nog  lagt ifrån sig broschyren för länge sedan.

Puh, färgkaskaderna är över. Väl avvägd beigebrun nyans i kupén får man väl säga.
Nåja, det finns uppiggande röda förarstolar också.

Nu har det definitivt lugnat ned sig. Vit bakgrund och svart text. Tack Pontiac.

(Upphovsrätten till broschyrmaterialet tillhör GM)

Top-of-the-line Oldsmobile 98

Ända fram till sjuttiotalet och även en bra bit in i åttiotalet så fanns det en slags utstakad livstrappa för kunderna till amerikanska bilar. Volymmärkena Chevrolet, Ford, Pontiac, Dodge och Plymouth försörjde kunder in i prestigemärkena Buick, Chrysler, Mercury och Oldsmobile. Blev man extra framgångsrik under sin jordevandring kanske man kunde kröna sitt liv med lyxmärkena Lincoln, Imperial eller Cadillac, men det var inte alla förunnat. Där en stor full-size sedan alltid var toppmodelen inom respektive bilmärke. Kupéer var för unga människor eller gamla ungkarlar, och herrgårdsvagnar för småbarnsfamiljer och fotbollsmammor. Sedaner - det var för riktiga män det.

Oldsmobile Ninety Eight Regency Brougham [årsmodell: 1977 - 1984, nionde generationen], full-size.

Regency Brougham var toppversionen av prestigemodellen 98.

Bilen på bild är en 98:a som var toppmodellen hos Oldsmobile och det är den mest fullutrustade, en Regency Brougham med heltäckande vinyltak och med de karakteristiska operalamporna på b-stolpen. Eftersom det är en Regency så har den elegant Cadillac-liknande halvtäckta bakhjul också. Årsmodellen är 1983 eller 1984, det ser man på grillen. Under den gigantiska motorhuven hittas en V8:a på fem liter jämnt. Nu är ju detta i svallvågorna efter oljekriserna på sjuttiotalet så den presterade sorgligt lite: 140 hk, trots fyra förgasare.

Bilen var lite inparkerad, milt sagt. Det blev till att klättra i buskarna . . .
Här syns tydligt opera lamps på b-stolpen.

En person som i början av åttiotalet unnade sig en ny Oldsmobile 98 Regency Brougham måste nog ha varit etablerad i samhället och på god väg in i medelåldern. Mest troligt hade han en akademiskutbildning, kanske var han framgångsrik tandläkare med egen praktik downtown? Det vet vi inte, men vi vet med stor säkerhet att grannarna blev stressade den dag han parkerade sin sprillans nya Olds på villauppfarten - how shall we keep up with the Johnsons?

Fast det var ett tag sedan nu då bilen var ny. Nu ser den inte så ny längre och har säkert andra ägare också. Det som mest iögonfallande är det aparta hjulsidorna. Till och med min mamma kan se att de inte är original. Det passar bättre på en bil som framförs av sutenörer och kopplare. Ta bort! Lacken hardessvärre mattats betydligt. Å andra sidan sitter allt där det ska. Inga avskräckande bucklor eller sorgliga rostangrepp. Bilen är kort sagt en slumrande pärla. Kanon bil mycket väl värd att vårdas för framtiden.

Ur det rikhaltiga bilbroschyrmaterialet saxar vi följande:

(taget från Oldsmobiles bilbroschyrer från modell åren 1983 och 1984.)

Första sidan ger ju en aningen tveksamt intryck. Många nyanser av brunt kombinerat med en typografisk massaker.
Olika typsnitt blandas och till råga på allt så används den antika Olds-loggan. Oldsmobile hade ju stora problem
med att attrahera nya och yngre kunder.

Här står den - flaggskeppet, Regency Brougham. Finemang.

För att framföra en Oldsmobile bör du vara civilingenjör.

Den enklare Regency-modellen

Välkommen in i Oldsmobile lounge - business coupé.

Kolla in klockan -måste vara ett atomur!

(Upphovsrätten till broschyrmaterialet tillhör förstås GM)

Något aningens tveksam Oldsmobile Cutlass Supreme avyttras

Att bilen är till salu framgår av med all tydlighet. En stor till-salu skylt på instrumentbrädan lockar till impulsköp. Skicket lockar dock inte lika mycket. Den ser ju fin ut på håll, och visst, man kan ju inte förvänta sig att en nästan trettio år gammal bil är i perfekt skick. Det som gör mig lite tveksam är att den är så dåligt lagad här och där. Speciellt vänster hörn bak ser är inte bra gjort. Rosten bubblar omfångsrikt. Det syns tydligt på vänster framskärm i bild. Rosstrimmorna längs dörrsidor och balkar är nödtorftigt bortputsade. Det osar dålig bil. Hur det ser ut under allt detta - det vet nog bara säljaren, och han tänker inte tala om det för dig. Faktum är att den här bilen har stått långtidsparkerad längs in på en parkeringsplats år ut och år in, jag har sett den förut, men nu är den nytvättad och nyputsad, parkerad på gatan, och klar att avyttras. Fast egentligen det är ju bra att den nu säljs och kan vårdas och renoveras, bara man vet vad man köper.

Oldsmobile Cutlass Supreme Sedan [årsmodell: 1978 - 1987, fjärde generationen], mid-size.

En fyradörrars sedan i basversions utförande.

Bilen på bild är en bil ur Cutlassfamiljen, en Cutlass Supreme Sedan och är av årsmodell 1984. Det var den billigaste basversionen av Cutlass Supreme. Enkel, men pålitlig. Det fanns stora variationer i utseende av Cutlass Supreme modellen. Ibland kan man tro att det är olika bilmodeller och gränsen mellan distinkt egen modell eller utrustningsversion var nog lite flytande på den tiden. Både akterparti med bakljus och front kunde se olika ut beroende på karossform och utrustningsvariant, där Cutlass Supreme Brougham var finast och mest utsmyckad. Den enklare Sedan-versionen förändrades inte lika mycket över produktionstiden. Den har de mer ursprungliga bakljusen från slutet av sjuttiotalet och en mer stramar front med fyrkantigt formspråk jämfört med de dyrare varianterna. Oldsmobile hade stora försäljningsframgångar med modellerna ur Cutlasserien och de producerade den under mycket lång tid. Först 1997 avlöste Cutlass Supreme av Oldsmobile Intrigue, men då hade förutsättningarna för Oldsmobile förändrats radikalt.

Vi spanar in ett uppslag från Oldsmobiles bilbroschyr för CutlassSupreme från 1984:

Eftersom det är snikmodellen så står den lite undanskymt parkerad på bilen.
Bakom den mer eleganta kupén som dessutom skiljer sig exteriört från Sedan.

(Upphovsrätten till broschyrmaterialet tillhör förstås GM)

Maskerad Chevrolet Camaro

 

Varför är bilen maskerad? Lugn, den har bara ett frontskydd. Ett populärt tillbehör på den nordamerikanska kontinenten. Utfört i vattenavvisande läderliknande vinyl och det skyddar effektivt mot förorenande vägsmuts, mot salt, mot stenskott och mot alla dessa eländiga flygfän som annars skulle skada eller kleta sig fast på motorhuven. De två utstickande flärparna är aerodynamiska fiffigheter som ska pressa skyddet mot huven så att det inte börjar flappa när det går undan och det gör det ju gärna med en Camaro. Produkten heter Le Bra och skyddet kallas för bra på engelska, BH på ren svenska. Enkelt att montera eller ta av, allt enligt tillverkaren. Kanske det ja. . . Tillverkaren påstår att det ser snyggt och sportigt ut också. Där håller jag inte med om. Det ser inte bra ut alls. Det ser dessutom värre ut för bilar som har mycket plåt i fronten, som till exempel Camaro, jämfört med bilar med en stor grill. Skyddet skyddar nog, men den mer intressanta frågan är hur ser det ut under BH:n efter många års kontinuerligt användande? Speciellt då bilen har röd lack vilket kan ha lätt för att bli blekt. Det måste ju bli nyansskillnader.

Ta bort BH:n är min uppmaning. Det ser ju inte klokt ut och i förlängningen måste det ju skada lacken.

Chevrolet Camaro [årsmodell. 1993 – 2002, fjärde generationen], sports car.

Snikversionen, mest troligt. Lackad i Bright Red.

Under skyddet hittar vi en tidig årsmodell av fjärde generationens Camaro. Det finns inte mycket andra beteckningar att gå på så jag tror att det är en snikversion vi tittar på. Därför misstänker jag att det blott finns en V6:a under huven. Den är i så fall på 3,4 liter och presterar 160 hk. Kanske inte jättesportigt, men lite sportigt ändå. Bilen väger ju inte så mycket.

Vi tar oss en titt i 1993 års bilbroschyr då nya Camaro lanserades:

(Upphovsrätten tillhör GM)

En bil höljd i dunkel, men lysena är tända som en julgran.

Z28 var toppmodellen med feta V8:an. 

Basmodellen med den betydligt mer måttliga V6:an.

En titt i cockpit från 1990-talet. Svart och murrigt, med skumt upplysta intsrument och knappar.
Å andra sidan krävde inte bilkörningen någon GPS på den tiden. Föraren tittade mest ut genom rutan.

Längst uppe till höger, alla fäders skräck, en glass på bilklädseln! Jämra ungar . . .
Lugn, bara lugn, i en Camaro tvättas en glasfläck enkelt bort.

Camaro från 1993 är inte allt för välutrustad från start . . .

En Bonneville, nej, nej, en Pontiac Parisienne

Kanada betraktas av de amerikanska biltillverkarna ibland som en egen marknad, i alla fall förut. Förvisso är Kanada på samma kontinent men kanadensarna är färre och hade mindre med pengar att spendera på bilar än amerikanarna. På sextiotalet var skillnaderna i levnadsstandard större än vad det är idag. Det fanns också på den tiden skattetekniska skäl att bygga bilarna i Kanada. GM tog därför fram ett särskilt modellutbud för Kanada. En av dessa modeller var Parisienne. De kanadensiska Pontiac modellerna byggdes med Chevroletdelar, men såg ut som Pontiac.

Bilen på bild är av 1965 års modell. Det är lätt att se för utseendet ändrades varje år. Det är inte lika lätt att förstå vilken amerikansk Pontiac modell som den motsvarar. Modellåret 1965 hade Parisienne onekligen Bonneville-ambitioner. I alla fall utseendemässigt, för egentligen var den storleksmässigt, tekniskt och utrustningsmässigt snarare en Chevrolet Impala. Inuti ser den definitivt mer ut som en Chevrolet. En intressant skvader-hybrid av Pontiac och Chevrolet.

Pontiac Parisienne Sport [årsmodell 1965 – 1970, tredje generationen], full-size.

Sportig kupé med V8:a.

Det finns givetvis en mäktig V8:a under huven, det borgar det lilla V8:a emblemet för på framskärmarna. En svårare fråga är hur stor V8:an är. Det är sportmodellen vi betraktar så vi kan alltid hoppas på att det är den största spisen under huven, den på 7,0 liter och en sådär 400 hk med fyra förgasare. Fälgarna pekar på att det funnits eller kanske fortfarande finns lite prestanda ambitioner. Bilen ser mer ut att var i charmigt bruksskick än välrenoverad entusiastbil. Hoppas bara att ägaren förmår att behålla den i detta trevliga skick.

Eftersom jag inte hittat någon bilbroschyr som visar 65:ans Parisienne så får vi klippa ihop en egen:

(Upphovsrätten tillhör GM)

Bonneville + Impala = Parisienne

En röd, en vit, båda Chrysler LHS

New Yorker hade varit toppmodellen i Chryslers modellutbud så länge som någon kunde minnas. Ibland blev det lite förvirrat då två olika modeller samtidigt bar namnet New Yorker, men vad gjorde väl det. Mer märkligt är att det inarbetade modellnamnet New Yorker på slutet nesligt degraderades ett snäpp och modellnamnet LHS blev top-of-the-line istället. Hur kunde det hända?

Till modellåret 1993 gjord Chrysler en kraftig uppryckning i det eftersatta personbilsprogrammet och tre nya modeller kom ut på marknaden: Chrysler Concorde, Eagle Vision och Dodge Intrepid, och det blev en stor succé. Modellerna banade vägen för den senare framgångsrika 300M modellen, fast det är en annan historia. De tre nya modellerna med sin nya futuristiska design, av Chrysler kallad cab forward, kanske inte tilltalade alla gamla trogna kunder så Chrysler beslöt sig för att dra lite i plattformen och lanserade ett år senare de förlängda LHS och nya New Yorker. De var designade i en betydligt mer konservativ anda i klassiskt fyra dörrars sedanstuk. Troligen var New Yorker vid det här laget förbrukat som modellnamn, i alla fall om marknadsfolket fick bestämma, och New Yorker representerade mer de kraftigt fyrkantiga och föråldrade modellerna från slutet av åttitotalet. Det som nu Chrysler tog ett stort steg ifrån i och med cab forward. Jag tror att det är i det skenet man ska betrakta New Yorkers degradering och avslutande 1996. LHS blev toppmodellen istället.

Chrysler LHS [årsmodell 1994 – 1997, första generationen], full-size.

LHS blev Chryslers toppmodell till slut.

De andra bilarna fick ju heta Concorde, Vision och Intrepid - varför fick den nya toppmodellen heta LHS? Ja, säg det. LHS är ju ett beklämande dåligt modellnamn. Fantasilöst. LH kan härledas till det interna namnet på teknikplattformen som första generationens cab forward bilar producerades med. Den kallades LH. Vad S står för vet ingen. LHS, suck . . . Alla cab forward bilar blev inte klockrena försäljningsframgångar. Vision fick stryka på foten först, mycket beroende på att bilmärket Eagle misshandlades av Chrysler. Intrepid sålde mycket bra, och Concorde och LHS får väl bedömas ha gjort en halvhyfsad insats. Alla utom Vision fick därför förnyat förtroende i en andra generation.

LHS var ju toppmodellen och det mesta var därför redan standard på bilen. Där fanns: läderklädsel, läder på ratten, ABS och antisladdsystem, kromat utblås där bak och aluminiumfälgar. Skillnaden mot New Yorker var inte så stor. Den senare hade inte samma standardutrustning, men allt som fanns i LHS fanns som tillval. New Yorker var till skillnad mot LHS sexsitsig med växelspak på rattstången och mjukare fjädring. I Chryslers värld gjorde det LHS mer europeiska, ja rakt av lite tyskt Mercedesliknande, och New Yorker blev helylle amerikansk.

Längsmonterad mellan framhjulen fanns en modern V6:a på 3,5 liter med 24 ventiler som presterade 214 hk och ett vrid på 300 Nm jämnt. Det är ju inte helt fel. Bilarna på bilderna är från årsmodell 1995 eller senare eftersom de har Chrysler nya logga på plats mitt i grillen. Båda är i godtagbart bruksskick. Den vita bilen ser ut att vara i bättre skick än den röda. Framför allt har den röda en plåtfälg monterat vänster bak och däcket behöver pumpas. Det som riktigt dra ned intrycket på den röda bilen är att bakluckan har fått sig en redig kyss och är intryckt. Kanske någon har varit arg och låtit det gå ut över den oskyldiga bilen? Eller också är det en lyktstople som bekantat sig lite väl närgånget.

Rustad Oldsmobile Intrigue

En av Oldsmobiles sista modeller var Intrigue. Den är ett resultat av den drastiska omriktning som Oldsmobile gjorde under mitten av nittiotalet för att överleva. Det gick inte alls, för i december 2000 förklarade GM att bilmärket skulle läggas ned senast 2004, och så blev det. En tragisk historia. Det är intressant att jämföra Oldsmobiles modellutvecklig under dess sista decennium och se hur modellutbudet tvärt ändras. Men först lite bakgrund . . .

Oldsmobile var en av GM:s premium bilmärken, Buick var det andra, och snäppet över de mer gemena Chevrolet och Pontiac. Oldsmobile var Amerikas äldsta bilmärke och hade troligen de äldsta kunderna också. De så kallade importbilarna från främst Asien sargade svårt marknadsandelarna för dessa premiummärken. Fast Oldsmobile var inte alls ensam med sina vikande försäljningssiffror, Buick och Fords Mercury befann sig i samma sits, samt i viss mån även Chrysler. Det var helt enkelt svårt att rekrytera nya och yngre kunder till dessa bilmärken. Under tidigare decennier så tog kunderna steget från Chevrolet, Pontiac, Dodge, Plymouth, Ford till de amerikanska premiummärkena när de blev mer etablerade i vuxenlivet och i takt med att inkomsterna steg. Under åttiotalet luckrades detta allt mer upp. Importbilarnas stadiga försäljnings framgångar men också samhällsförändringar i stort gjorde att detta var en förgången tid. De kraftiga vikande försäljningssiffrorna gjorde att Oldsmobile stagnerade. GM vaknade till sent och de bestämde att Oldsmobile skulle genomgå en metamorfos och bli en import fighter. Slå importbilarna med deras egna medel så att säga.

Oldsmobile Intrigue GLS [årsmodell 1998 – 2002, första och enda generationen], mid-size.

GLS var den välrustade toppversionen.

Intrigue kom att ersätta delar av Oldsmobile tidigare så framgångsrika Cutlass Supreme modellerna. Dessa kom i en rad olika utförande och varianter och bestyckade med många olika motoralternativ. Alla karakteristiskt amerikanska i sin design och utformning. Älskade av sina kunder och volymsäljaren för Oldsmobile. Cutlass Supreme kom förstås i två eller fyra dörrar, med plåttak eller cabriolet, lyxversion eller snikversion, och som herrgårdsvagn. Högst upp på prestigestegen fanns oftast en påkostad kupé, gärna med eggande tillnamn som Royale eller Brougham med mycket krom och mycket fluff, och längst ned en snikversion i form av en fyra dörrars sedan. V8:or, V6:or och raka fyror och en och annan diesel hittade ned i motorutrymmet. Det fanns i stort sett en Cutlass Supreme för varje smak och plånbok.

Vad fick kunderna istället? Definitivt något helt annat än tidigare. Intrigue kom i enbart fyra dörrars utförande och med ett motoralternativ. Tre utrustningsvarianter fanns att välja på, basversion, GL och förnämliga GLS. I GM:s ögon hade den ett tydligt europeiskt utseende och profil. Det europeiska var det som var import fighter stuket. I amerikanska ögon så blir en bil europeisk om den har gula blinkers, separata framstolar med växelspak på golvet och hårdare fjädring. Det hade Intrigue. Men borde inte Oldsmobile istället försökt kopiera de enormt framgångsrika Toyota Camry eller Honda Accord eller Nissan Maxima? Varför blanda in Europa i detta?

Motorn var efter första årsmodellen en 3,5 liters V6:a på 215 hk. Det gick att köpa till särskilt Autobahn-paket med lägre utväxling på bakaxeln, H-klassade däck för högre farter, större bromskivor med keramiska belägg och med en fartspärr på 205 km/h (vad ska man med den till på Autobahn?). Hastighetmätarens skala sträckte sig ända till 225 km/h. Inte så illa . . .

Bilen på bilden är en GLS och då fick man elsäten, träpanel i bästa plastutförande, läderklädsel, och den är också utrustad med antisladdsystem. Det ser man på det lilla emblemet med texten Precision Control System där bak. Bilen är i hyfsat brukskick. Visst finns den lite skråmor och lite rost, men det låtsas vi inte om. Ägaren till den här bilen är en ung man som knappast hade fått körkort då bilen var ny. Precis som det en gång var tänkt.