Buick Skylark - legal i trafik!!!

Registreringsavgiftsmärke överst till höger på skylten. God till mars 2013.

När inte brödrosten används är motorvärmaren på.

Buick Skylark Limited [årsmodeller: 1980 – 1985 femte generationen]. Bilen på bilderna har varit med förr på bloggen och stått långtidsparkerad så länge jag kan minnas, men strax efter nyår såg jag att plötsligt var motorvärmaren inkopplad från köksfönstret. Hmmm . . . Någon dag senare var den borta. Ve och fas, hade den körts till skroten för att möta sina fäder? Icke då, den är tagen i trafik igen. Nytt registreringsavgiftsmärke på bakre skylten, snygg och prydligt, samt lagligt. 

 . . . men den tycks ha fått en ny skada fram. Underredet har fått sig en kyss och blivit hängande. Synd. Som bonus bjudes en bild på högersidan. Där har kromlisten högerdörr bak ramlat av och blottar rostens härjningar. Man kan ju förstå att den sidan parkeras mot fasaden. Hur som helst, roligt att se denna härjade Buick åter brukas på gatorna.

Bonusbild: högra sidan.

Oldsmobile Eighty Eight - vit som snö

Grillens näsborredesign ger ett extra brett och mäktigt intryck. Smala strålkastare som kisar uppmuntrande åt medtrafikanterna.

Oldsmobile Eighty Eight LS [årsmodeller: 1992 – 1999, tionde och sista generationen] Framhjulsdriven full-size.

88 var ett synnerligen slitstarkt modellnamn som höll ut i hela femtio år, från 1949 till 1999. Den var positionerad nedanför Oldsmobile 98, men kröntes till Oldsmobiles toppmodell efter 1996 då 98:an lades ned. Själva bilmärket Oldsmobile lades ned som bilmärke 2004. Sista generationen 88 hade följande utrustningsvarianter: LS, LSS (lite mer sport), och efter 1996 även Regency som var fulladdad och ersatte 98:an. Tidvis fick modellnamnet heta Eighty Eight Royale. Motorvalet var enkelt, det fanns bara en V6:a på 3,8 liter att välja på. Men den kom i lite olika varianter, först avgav den måttliga 170 hk, från 1995 avgav den raska 205 hk och den turbomatad varianten avgav till sist härliga sprudlande 240 hk (avsedd för LSS).

Solen sänker sig sakta över taken och bilen är parkerad inför dygnsvilan.

Bilen på bilden har fått sig 1996 års facelift, men har fortfarande Oldsmobiles klassiska Rocket-logga. Det gör att det bara kan vara 1996 års modell som du betraktar.  1997 kom den nya och sista Oldsmobile loggan. Den står där och speglar sig i de sista solstrålarna för dagen. Bilen har dessvärre även fått sig några törnar. Speciellt höger bak ser lite underligt ut. Det är något där som inte riktigt går ihop, titta på bakre skärmkanten och listen längs ned under dörrarna. Skevt. Där fram hänger stötfångaren en aning på sniskan. Högra framhörnet har tydligen fått sig en kyss någon gång i tiden. Ägaren får trösta sig med att den verkar vara hyfsat rostfri och att det finns 205 hk att gasa med. Gasa på.

Pontiac Tempest - enbart för kanadicker

Lite stram formgivning, kanske. Inga överraskningar.

Pontiac Tempest [årsmodeller: 1988 – 1991, tredje och sista generationen] Instegs compact. Plötsligt i slutet av 80-talet så återuppstod modellnamnet Tempest. Ett slitstrakt modellnamn använt under de för Pontiac goda åren 1961 till 1972. Den här gången så riktades Tempest enbart mot den kanadensiska marknaden, söder om gränsen motsvarades den av Chevrolet Corsica. Varför? Det är nog ingen som kommer ihåg längre Tidigare var det inte helt ovanligt att amerikanska bilar emblemerades upp för den Kanadensiska marknaden. (Dodge blev Chrysler t ex.) Kanske detta var ett sådant grepp? Modellen kom i en namnlös basvariant och en lite bättre utrustad LE. Rikligt med motor alternativ: raka fyror på antingen 2,0 liter (88 hk) eller efter 1991 2,2 liter (95 hk), eller V6:or på 2,8 (130 hk) eller senare på 3,1 liter (135 hk). Pontiac lades ned som bilmärke under 2009.

Aktern domineras av de
stöddiga stötfångarna.

Bilen på bild är basutrustad och har en V6:a på 2,8 liter. Det kan man se på framskärmen, emblemet understryker också att motorn är bränsleinsprutande. Kanon! Kanonskick? Njae, inte riktigt. Utmärkt bruksskick snarare. Rosten börjar synas runt skärmkanter och huv, något spretig radioantenn, men den är rak och fin i plåten, plastbitarna intakta, allt verkar sitta fast och på plats som det ska. CAA-märket slokar lite och bör bytas ut (CAA - Canadian Automobile Association, ungefär som Motormännen, fast bättre).

Ford Crown Victoria - gammal bylingbil

Avrundade linjer, inget onödigt krom och en rejäl baklucka. Stor bil.

Ford Crown Victoria Police Interceptor (P71) [årsmodeller: 1998 – 2011, andra och sista generationen] full-size.

Den civila versionen av Crown Victoria slutade att säljas styckevis till allmänheten hos USA:s Fordhandlarna under 2008, långt tidigare stoppades enskild försäljning i Kanada, men bilmodellen kunde fortfarande köpas av företag och myndigheter, s k fleet sale. Detta är den mest vanligaste polisbilen i Nordamerika och är mycket populär. Polisversionen skiljer sig åt på några punkter från den civila versionen: större oljekylare, plåtförstärkta framsäten så att inte tillfånga tagna kriminella kan sticka kniven i ryggen, hårdare stötdämpare, förstärkt växellåda, mer effekt i motorn, bagageluckan kan öppnas inifrån(!), galonförstärkt baksäten m m. Polis-myndigheterna föredrar hårdnackat det gamla beprövade receptet med från karossen separat ram och bakhjulsdrift. Separat ram gör att bilen är lättare att reparera efter kollisioner eller ramningar eftersom den inte behöver riktas. High-speed-raming är ett välutvecklat koncept här för att tvärt stoppa buset. Den tunga V8.an fram kommer säker bra till pass vid ramning av busbilar kan man tänka. Bakhjulsdriften upplevs av tränande poliser som mer spinnfri och poliskåren är dessutom välutbildad och särdeles erfarna på just bakhjulsdrift. Bränn gummi farbror blå.

Under huven hittas en V8:a på 4,6 liter som i polisutförande har effekten 250 hk och ett vridmoment på mäktiga 403 Nm. Bilen är tung och gör därför 0 till 100 km/h på 8,5 sekunder. Betänk dock att det är 1.911 kg som ska kastas framåt. Topphastigheten är elektroniskt reglerad till 193 km/h, fortare än så får det inte gå.

Vänster bildörr har ett hål i sig, undrar vad som suttit där?

Bilen på bilden har tjänat ut som polisbil och är nu avstrippad polismunderingen, men spåren finns kvar. Originalhjulen sitter dock inte på längre. Bilen har av någon anledning fått civila fälgar och centrumnavkapseln vänster fram har halkat av i snögloppet. Den är tillverkad 2001 eller senare och det ser man (som vanligt) på grillen. Den här bilen har säkert varit med om mycket, men nu börjar åldern ta ut sin rätt, i alla fall när det gäller karossen. Trots flitigt och regelbundet underhåll hos poliskåren har rosten tagit sig i skärmarna. Höger sidan ser värre ut än vänstersidan i bild. Ägaren till den här bilen kan helt släppa oron för nedkladdat baksäte – det är bara att spola av, alla får plats för den är rymlig som få, bara att gasa på, men ack så törstig motor.
 . . . det är säkert extra kul att köra den på motorvägen för det är nog alltid någon som tar den för en polisbil.

Ännu fler Ford Crown Victoria hittar du här - kolla in!

Så här kunde det se ut då bilen var i tjänst:

Dags att stanna!
Foto: Polisen i Baltimore, Maryland, USA.

Specifikation på polisbil Ford Crown Victoria, 2006 årsmodell.
Upphovsrätten ägs av Ford.

Ford Mustang - mitt i svackan

Fem liter fördelat på åtta burkar. Punkten mellan femman och nollan är röd [5.0].

Ford Mustang LX [årsmodeller: 1979 – 1993, tredje generationen] Urtypen för pony car (svenska: ponnybil). Ford Mustang är onekligen en ikon och en särdeles framgångssaga inom bilindustrin. Nästan alla känner igen den, även min gamla mamma. Klassiska Mustang (första generationen: 1964 – 1974) finns det relativt många välbevarade exemplar av och de tittar gärna fram vid tjänlig väderlek, och de senare generationerna syns frekvent bränna bakhjulsgummi på gatorna. Inte lika vanligt förekommande är exemplar ur den tredje generationen. Den generationen utsträckte sig under ovanligt många år och den fick två rejäla facelift under den tiden, 1987 och 1991. Tidvis var det ganska svåra år för Mustang och det är det som gör denna generation intressant. En av de djupaste svackorna marknadsmässigt inträffade i mitten av 1980-talet. Vikande försäljningssiffror gjorde Ford synnerligen oroliga och de övervägde faktiskt att lägga ned Mustang, de trodde att marknaden för ponnybilar var förbrukad. Efter omfattande kundprotester bestämde sig Ford för att ge Mustang en chans till. Satsningen blev 1987 års facelift, och det gick till slut vägen, för försäljningen tog sig igen, men först 1988. De skulle dock komma fler dippar längre fram, men de får inte plats här. Åren innan 1987 så fanns det tre utrustningsnivåer att välja på: LX (mer flärd), GT (mer sport), eller den särskilda högprestandaversionen SVO (som nästan såg ut att vara en egen modell). Motormässigt var redan de svåra åren över och det erbjöds: en radfyra på 2,3 liter som gav tama 88 hk/160 Nm (inte så prestanda inriktat precis), i turbo-version levererade den från 120 hk upp till c:a 200 hk (för SVO), eller den från 1986 sprillans nya bränsleinsprutande V8:an på 4,9 liter som levererade 157 hk.

Sorglig formgivning, inspirerad av Ford Escort?

Bilen på bilden är av årsmodell 1986. Det ser man på det tredje bromsljuset på den diskreta bakspoilern på bagageluckan. Så här såg Mustang ut när det var som mörkast . . . På den ljusa sidan får man ändå räkna att bilen är utrustad med V8:an på exakt 4,942 liter slagvolym, avrundat uppåt till 5,0 på emblemet på sidoskärmarna. Rosten anfaller, omfattande rostangrepp där vindrutan möter taket, rost på skärmar och kanter. Den ena av de vänstra strålkastarna paret har drabbats av starr eller motsvarande. Det här är en bil som är värd att få lite omvårdnad. Varför inte bevara ett exemplar från en av Mustangs dystraste stunder?

Några utrivna sidor från försäljningsbroschyren: (upphovsrätten tillhör Ford)

Plymouth Acclaim

Vad ska man säga? . . . ögat fastnar på cykeln, inte på bilen, Intetsägande bilmodell.

Plymouth Acclaim [tillverkades: 1989 – 1995, enda generationen] positionerad som mid-size. Plymouth var ett bilmärke som tillhörde Chrysler-koncernen. Det var deras lågprismärke. Plymouth hade i decennier framgångsrikt konkurrerat med Ford och Chevrolet på den Nordamerikanska marknaden. För att kunna göra det rationellt så var en grundläggande strategi för att kunna erbjuda bredd på Chrysler-koncernens totala modellutbud s k badge engineering. D v s i princip samma bil marknadsfördes under olika bilmärken och bilmodeller. Detta kom i längden att utarma Plymouths egen identitet. Redan i början av 1980-talet sålde Dodge bättre än Plymouth. Ännu hårdare fokus på lågt pris skrämde bort kunderna. Den sista bilen av märket Plymouth tillverkades 28 juni 2001. Plymouth Acclaims koncernsyskon hette Dodge Spirit och Chrysler LeBaron sedan, samt Chrysler Saratoga för export utanför Nordamerika. Acalim kom i tre utrustningsvarianter: namnlös basmodell, något mer påkostade LE och den bekostade LX. Olika motoralternativ fanns: standard var en rakfyra på 2,5 liter som gav jämna 100 hk, en turboladdad version avgav 150 hk och för lyxmodellen LX påbjöds en V6:a på 3,0 liter som levererade 141 hk. Accalaim sålde bra. De flesta av kunderna, 85%, var snåla och valde dock basvarianten. Den ersattes av Plymouth Breeze.

Bilen på bilden är helt deemblerad. Inga som helst spår av vare sig modellnamn eller utrustningsnivå på bakluckan. Antagligen är det basvarianten eftersom de är så vanlig. Vi gissar på det. Grillen avslöjar att den är tillverkad innan 1993. Bilen parkerades av en man i fyrtioårsåldern. Det är nog hans bil. Han tycks dock ta hand om den för slutomdömet på bilen måste bli: relativt gott bruksskick.

Ta en titt i försäljningsbroschyren:  (upphovsrätten tillhör Chrysler)

Oldsmobile Bravada - suveränt

Traditionell SUV-formgivning. Trist? - javisst!

Oldsmobile Bravada 4WD [tillverkades: 2002 – 2004, tredje och sista generationen] Artbestämd som mid-size special utility vechile, d v s SUV på svenska. Oldsmobile var ett bilmärke i GM-koncernen och ett av de äldsta bilmärkena. Det allt gick sämre för Oldsmobile i slutet av 1990-talet och bilmärket hade länge klämts mellan GM:s Chevrolet och Buick, och blev allt mer utkonkurrerade av Chrysler och Fords Mercury. Avvecklingen skedde under lång tid, drygt tre år och slutligen den 29 april 2004 lades bilmärket ned för gott. Bravada var den sista nya modellen som Oldsmobile lanserade. Olyckligtvis lanserades den två dagar innan moderkoncernen förklarade att bilmärket skulle läggas ned. Inte så bra timing kan man ju tycka. Tvåhjulsdrift fanns som tillval och då blev Bravada bakhjulsdriven vilket var udda för Oldsmobile men som standard var den fyrhjulsdriven, kallat SmartTrac.  Motorn var en rak 6:a på hela4,2 liter, ovanligt stor slagvolym. Den levererade respektingivande 275 hk och ett vridmoment på 373 Nm. Inte illa. Buick Rainer blev en direkt arvtagare till både karossformerna och motorn. Motorn hittades även i Saab 9-7X.

Bilen på bilden har extra utrustats med guldpläterade emblem, ett ganska vanligt tillval på nordamerikanska och japanska bilmärken. Bilen driver på alla hjulen det borgar emblemet med SmartTrac för. För övrigt ger bilen ett bra intryck och tittar man noga så ser man ett par s k fuzzy dice hängande i backspegeln, alltid en välkommen trivselhöjare, om de inte hänger i vägen förstås.