Ford Thunderbird - dunderpippi i rött

Ford Thunderbird LX [tillverkades: 1989 – 1997, tionde generationen i följd] typad som personal luxury car. Klassiskt Fordmodellnamn som i detta utförande för första gången bara utrustades med V6:or. Nåja, det repade sig år 1991 då en V8:a återigen fanns möjlig. Modellvarianterna var bas- varianten, Sport och den aningen bättre utrustade LX, samt den sportiga och prestanda orienterade SC. De tre först- nämnda kom som standard med en V6:a på 3,8 liter som gav modesta 140 hk / 215 Nm. SC:s V6:a var betydligt muntrare och avgav som mest 230 hk / 330 Nm. V8:an som var tillval var först på 5.0 liter och gav 200 hk / 275 Nm. Den ersattes 1994 av en modernare V8:a på 4,6 liter med ungefär samma prestanda. Modellen fick sig en facelift 1994 och antalet varianter minskade till LX och SC, efter 1996 fanns bara LX kvar. 1997 lades modellen till sist ned för vad som troddes vara för gott, men 2002 kom en helt ny retrofururistisk designad Thunderbird, men det är en annan historia . . .

Bilen på bilden har fått 1994 års facelift. På avstånd ger den ett förtroendeingivande intryck. Skenet bedrar. Bilen har dessvärre långtgående klarlackssläpp. Syns tydligast på motorhuven. Annars finns det endast lite repor i hörnen, försumbart. Nya och rejäla däck anpassade för årstiden sitter på originalfälgarna. Tittar man diskret in i kupén skönjes breda fåtöljer uppklädda i mysig och mjuk röd plysch. Instrumentbrädan i svart fullplast. Bilen har knappast V8:an eftersom utblåsets enda rör ser klent dimensionerat ut. Måste vara en V6:a. Min gissning är att ägaren vill företrädesvis mest vara praktisk och rationell, men på något sätt vara sportig ändå.

Buick Regal - välrustad

Buick Regal LS [tillverkad: 1997 – 2004, fjärde generationen] stämplas som midsize. Buick Regal och Buick Century var i princip samma modell, men Century var instegsmodellen och Regal betydligt bättre urustad. Här hittar vi läderklädsel, betydligt mer motor, mer ombonat och mer prestige. Regal kom i tre varianter LS, GS och GSX. V6:an var på 3,8 liter och gav i LS-utförande 200 hk / 220 Nm, och i GS kraftfulla 240 hk / 280 Nm. År 2000 kom GSX och V6:an avgav mäktiga 300 hk / 380 Nm. En riktig raket, även basmodellen LS behövde inte skämma för sig. Den drog iväg upp till 100 km/h på under 8 sekunder och GSX sprintade på 6,6 sekunder.

Bilen på bilen som är en LS har börjar rosta. Rosten har börjat ta sig ganska så rejält på vänster bakskärm. Även bensinlocket är rostbrunt i kanten. Trist. Sammantaget och gissningsvis är ägaren en person som är mån om prestige och anseende, men som inte riktigt orkar underhålla fasaden fullt ut.

Plymouth Breeze - billig och avskalad

Svepande cab-forward linjer anas under snötäcket.

Plymouth Breeze [årsmodell 1996 – 2000, enda generationen], identifierad som en mid-size. Plymouth var Chryslerkoncernens lågprismärke och det märks på denna modell. Breeze kunde till exempel inte utrustas med V6:a, ej heller läderklädsel, eller något så pass banalt som aluminumfälgar. De dyrare koncernmodellerna Chrysler Cirrus och Dodge Stratus var direkta motsvarigheter. Trots detta så sålde Breeze i större volym än sina bilmärkeskusiner och dessutom under två års kortare tid eftersom Breeze avvecklades i förtid. Det blev därför bara en generation och ingen  facelift. Skälet till det är att Chrysler avvecklade Plymouth 2001. Plymouth hade länge klämts mellan Chrysler och Dodge. Dess utpräglade lågprisprofil och avsaknaden av egenutvecklade modeller urvattnade varumärket och minskad kundattraktionen. Märket var faktiskt länge den ständiga trean efter Chevrolet och Ford, men det var länge sedan nu för redan under åttiotalet började det att peka nedåt. Därefter ett långt utdraget lidande och urholkning av varumärket. På slutet fanns det väl mest kvar av sentimentala skäl. När så sammanslagningen skedde med Daimler-Benz var dess öde fullbordat. I november 1999 meddelade de osentimentala tyskarna att Plymouth skulle avvecklas och upphöra 2001.

Breeze kom bara i en utrustningsnivå, en avskalad sådan. Bara det allra nödvändigaste, en stol att sitta på och en ratt att styra med, nja, så illa var det inte. Den hade samma utrustningsnivå som en basutrustad Dodge Stratus, fast den var dyrare. Breeze hade faktiskt luftkonditionering som standard och en hel del annat. Men fönsterna fick du allt veva upp själv.  Då och då kom pigga utrustningspaket, ett sådant var Expresso, med kaffeinspirerad inredning (!). Modellen hade som standard en radfyra på 2,0 liter (132 hk/175 Nm) och från 1998 fanns en radfyra på 2,4 liter (150 hk/226 Nm) som tillval.

En av de sista. Plymouth lämnades oss 2001.

Bilen på bilden håller på att tina upp i vinter morgonen. Inget gnistrande krom, till och med märkes emblemen ser billiga ut i sitt plastdekal utförande. Eftersom detta är Kanada så måste den vara 1999 års modell eller äldre då modellen slutades säljas här tidigare. Bilen är i föredömligt skick. Några små skämmande stenskott som behöver åtgärdas bara. Den här ägaren är rädd om sina saker, oavsett anskaffningsvärde. Heders!

Buick Skylark - blått i blått

Buick Skylark Limited [årsmodell: 1980 – 1985 femte generationen] typad som compact. Uppstället var två eller fyradörrar sedan, basutförandet Custom, Sport- eller ännu bättre Limited-utrustad. framhjulsdriven. Två motoralternativ fanns, som båda först var förgasarmatade. Från 1982 fick de bränsleinsprutning och rad fyran på volymrika 2,5 liter avgav 90 hk vilket var samma effekt som för förgasarvarianten(!) och ett vrid på 173 Nm, eller en V6:an på 2,8 liter som med bränslesprut ökade på från 115 hk till 135 hk, samt 197 Nm vridmoment.

Bilen på bilden är nonchalant parkerad på tvären runt husknuten. Definitivt en långtidsparkering. Matchande mörkblått vinyltak framhäver den en gång gnistrande ljusblå lacken. Oroväckande pölar under bilen.Ytrost finns. Läckra navkapslar, men någon tycks ha snott vänster fram, eller har de trillat av vid tvär kurvtagning? Det lär vi aldrig få veta. Vackra smala kritvita linjer på däcksidorna. Detta var en gång en prålig och vacker bil. Nu kan man bara önska att någon förbarmar sig över den. Ägaren bryr sig inte längre, förfallet är för långt framskridet. Sista gången bilen tilläts vara i trafik var i mars 2010.

I försäljningsbroshyren hittar vi:  (upphovsrätten tillhör GM)

Oldsmobile Alero - absolut sista Oldsen!

Oldsmobile Alero Coupé [årsmodell: 1999 – 2004, sista bilmodellen som tillverkades av bilmärket], compact.

Anrika Oldsmobile lades ned av GM 2004 efter 106 års enträgen bilproduktion.  Det direkta skälet var fallande  försäljningssiffror och dålig ekonomi. Det underliggande problemet var att trots försäljningsframgångar under början av 1990-talet så blev kundbasen dock allt äldre och äldre.  Ett försök till varumärkes förflyttning för att direkt konkurrera mot importbilar (Toyota, Honda, Nissan, BMW, Audi) misslyckades kapitalt. (Aleros design är ett resultat av den satsningen.) Detta försök att förnya modellutbudet skrämde bort befintlig kundbas och ledde snarare till kannibalisering av systermärken Buick och Chevrolet i GM. Oldsmobile drog det kortaster strået i denna kamp. Tidvis laddades varumärket Oldsmobile med teknisk innovation och många spännande lösningar såg dagens ljus i GM under den tiden. Den tiden var nu länge sedan förbi. Oldsmobile avvecklades som bilmärke under lång tid, fyra år, och de allra sista bilarna fick en egen märkning – ”de sista 500”. Nästa omgång av nedläggning av GM:s bilmärken år 2009 skedde mer bryskt. För Pontiacs del så stängdes bara portarna. Inga ceremonier, ingenting.

Framhjulsdrivna Oldsmobile Alero kom i två karossvarianter, sedan och kupé. Tre utrustningsnivåer: basnivån GX, lite bättre GL och topputrustade GLS. Motoralternativen var en radfyra på 2,4 liter (150 hk / 210 Nm) som 2002 ersattes med 2,2 liters radfyra (140 hk / 203 Nm), eller en V6:a på 3,4 liter (170 hk / 285 Nm). Tyvärr försvåras variantbestämning av att det inte finns några emblem som talar om utrustningsnivå eller motoralternativ.

Alero såldes också i Sverige, men maskerades lite nödtorftigt som en Chevrolet. Fram får Chevrolets blåa "bow tie" precis plats i ovalen där Oldsmobiles, för den tiden nya, logotyp normalt sitter. På bakluckan tronar Oldsmobiles emblem högst upp och Chevrolet textas längre ned. Mitt i ratten hittar man Oldsmobiles symbol.
Måste ju ha förvirrat en och annan svensk konsument . . .
  

Bilen på bilden är gissningsvis en GL med V6:a. Dubbla utblås bak skvallrar om att det är en V6:a. Aluminumfälgar och sollucka lutar åt att den har en högre utrustningsnivå än GX . . . Modellen fick inget tydligt facelift och såg därför exteriört likadan ut under produktionsåren. Skicket är relativt gott får man väl säga. Förvisso har rosten dock börjat visa sig längs motorhuvens kant och den är lite skrapad i hörnen, sånt händer ju.

Är man ägare till denna kupé har man nog en känsla för lite flärd, men samtidigt gräma sig över att man är en sådan förlorare som köpt ett bilmärke som lagts ned. Ungefär samma känsla som Saab-ägare har nu för tiden, eller?

Pontiac Grand Am - prestanda?

Pontiac Grand Am [tillverkades: 1992 – 1998, fjärde generationen] typad som compact. Pontiac var ett av de bilmärken som lades ned av GM under 2009, sista årsmodell blev 2010. Pontiac var billiga bilar och hade periodvis prestanda ambitioner. Bilmärket sålde bra i Kanada. Grand Am kom i SE eller GT-utförande. Raka fyror var standard, 2,3 liter och senare 2,4 liter, eller en V6.a på 3,3 liter (160 hk / 251 Nm) som senare ersatte av en V6:a på 3,1 liter (155 hk / 251 Nm). Sammantaget kanske inte så mycket prestanda orienterat, men bilen ser snabb ut.

Bilen på bilden har en V6:a. Det kan man se på framskärmen. Däremot hittas inget GT-emblem varför detta torde vara en SE. Faceliften är gjord så bilen måste vara av 1996 årsmodell och då är  V6:an på 3,1 liter på plats, fyrväxlad automatlåda ingick. Bilen är i gott skick, välvårdad. Den fasta radioantennen står i stram givakt längst bak. Ägare? Typ sportig familjefader vars hustru inte tyckte det fanns ekonomiskt rimlighet eller goda skäl att inköpa en prestanda bil. En budget V6:a fick räcka. 

Volkswagen Passat - das Folkvagn

Volkswagen Passat [tillverkades: 1988 – 1993, tredje generation] Passat kräver nog ingen närmare presentation, men eftersom den här generationen börjar bli sällsynt i Kanada får den vara med här. Just den här generationen utmärks av att det inte finns någon kylargrill. Det fanns många  motoralternativ. I Nordamerika erbjöds två radfyror; en turbomatad på 1,8 liter ocn en på 2,0 liter och 16 ventiler, en V6:a på 2,8 liter och en diesel på 1,9 liter.

Bilen på bild är lite frostnupen. Svår att typbestämma då emblemet bak har trillat bort. Kanske det är en rullande renovering? Högra halvan av underspoilern saknas. Dörrlisten på högra sidan och handtaget höger bak lyser med sin frånvaro. Förardörren är reparerad med silvertejp precis under backspegeln så att det inte regnar in. Rostränder drar ned intrycket ytterligare. Bilen påminner mig om ett par slitna träskor. Har alltid funnits där, slitna, men tål att slitas på ändå.