Två generationers Saturn SC

Saturn var ett annorlunda bilmärke, i alla fall var det tänkt att vara annorlunda och kanske blev det för annorlunda. Saturn var riktat mot dessa förkättrade importbilar som under årtionden gäckat och hemsökt de nordamerikanska biltillverkarna. Under åttiotalet hade både Toyota och Honda exempellösa framgångar på den nordamerikanska marknaden, trots försök att bekämpa dem med skyddstullar, andra trick och förtal. Importbilarna var här för att stanna och nu tillverkades de även direkt på kontinenten. Tanken att Toyota och Honda helt enkelt gjorde bättre bilar till bättre priser och bättre anpassade till kundefterfrågan föresvävade knappast de inhemska biltillverkarna, men de insåg att något måste göras. Främst var det väl ärkeamerikanska GM som kände sig mest pressat och de gjorde en rad satsningar mot importbilarna. Framgångarna uteblev så gott som alltid.

Saturn SC [årsmodell: 1991 - 1996, första generationen], compact.

Motorhuv och bagagelucka är av metall, övrigt är plast.
Tyvärr har lacken börjat säga upp sig på motorhuven och tycks nu lämna bilen-

Saturn var ett sådant försök, ett försök att göra bil och sälja bil på nytt sätt. Nya och egna fabriker, nytt återförsäljarnät, ny personal, nytt sätt att sälja och en ny slags bil. En ny värld skulle öppna sig. Saturn var sprunget ur Pontiac-divisionen, den även nu hädangången, och ärvde bottenplattan från dem. Resten blev nytt, nytt, nytt. Det var onekligen nya och fräscha idéer helt frikopplade från trötta GM. Spännande, och mycket kostsamt. Kunde ha lyckats, kanske. Felet blev att de gjorde precis allting nytt och på eget vis, och att det till varje pris måste bli annorlunda. Felet med Saturn var att de inte utnyttjade några synergieffekterna med att de tillhörde stora GM. De kunde gott ha använt GM för underliggande komponentförsörjning utan att spoliera alla nya fräscha idéer. Vem bryr sig om det sitter samma slags bensintank i Pontiac, Chevrolet och Saturn? Det var först 2004 som Saturn började utnyttja GM-komponenter i större skala och på slutet så såldes Opel Astra med Saturnemblem. Fast då var det länge sedan försent att räta upp skutan. Felsatsningen blev mycket dyr för GM. Att Saturn i sällskap med Pontiac, Saab och Hummer fick stryka på foten vid GM:s stora bilmärkesutslaktning i december 2008 var det knappast någon bedömare som blev överraskad av.

Det stora felet, ett fel som var genomgående i alla GM:s importbilsatsningar, var att de gjorde bilarna annorlunda och alltför särskiljande mot övriga bilmärken. Bilmodellerna liknande ingenting annat. De borde ha gjort som japanerna på sextiotalet - kopiera och stjäla med glädje, som det heter. De borde ha kopierat Hondas och Toyotas framgångsfaktorer och de borde ha utvecklat bilar som liknande importbilar. Men det gjorde de inte.

Saturn SC [årsmodell: 1997 - 2002, andra och sista generationen], compact.

Den smutsavvisande vingen på motorhuven ger bilen ett lustigt utseende. Den ser arg ut.

Saturn S-series var den första modellen från Saturn och den rullade ut till modellåret 1991. En bilmodell som har ett distinkt och kanske lite udda utseende. Jag tycker att den ser ut som något av ett litet rymdskepp jämfört med andra bilar och inte alls speciellt likt de importbilarna den var tänkt att bekämpa. Den självbärande karossen var så fiffigt konstruerad att sidorna inte utgjorde några bärande delar och därför gjordes sidorna i plast. Det var ett unikt säljargument i början, inga bucklor och ingen rost. Istället blev det sprickor, nåja  . . . Tanken var också att det skulle gå snabbt och enkelt att ändra utseende, men det var inte något som utnyttjades utan de två generationerna av S-serien ser ganska lika ut.

Saturn var ju ett nytt koncept att marknadsföra bilar på så kombinationerna av utrustningsnivåerna uttrycktes också annorlunda jämfört med vad biltillverkarna normalt använde, inga vackra långa namn som Regency, Brougham eller De Ville, ej heller några eggande förkortningar som XLT, SEL, GTi och inte heller några intresseväckande nummerkombinationer som 3800, 765 eller 400. Istället baserades namnen på de tre karossvarianterna som fanns: sedan, kombi och kupé och de benämndes SL (Sedan Level), SW (Sedan Wagon) och SC (Sports Coupe). Utrustningsnivåerna kunde vara namnlös eller tilldelades siffrorna 1 eller 2. Sedanen SL kom i tre utrustningsnivåer SL, SL1 eller SL2, kombin SW kom i SW1 eller SW2, och kupén SC i två nivåer: SC1 eller SC2. Strikt, logiskt och utan krusiduller. Lätta att följa och lätta att förstå. Lustigt nog är det för den yttrebetraktaren mycket svårt att förstå om det är en SC1 eller en SC2 som man står och tittar på eftersom utrustningsnivåerna inte markerades med särskild märkning och dessutom skilde de sig inte så mycket åt heller.

Notera den tredje dörren bakom förardörren. En liten dörr av s k självmordsmodell som gör det enklare att glida ner på baksätet.

Motormässigt erbjöds en egenutvecklad radfyra på 1,9 liter och den kom i två versioner: med en överliggande kamaxel eller två. 1,9 SOHC presterade 100hk och 157Nm och fanns i SL, SL1, SW1 och SC1. 1,9 DOHC presterade lite mer, 114hk och 162Nm och fanns i SL2, SW2 och SC2. Det är helt förbryllande varför de erbjöd två motorer som skilde sig från varandra så pass lite. Låt oss enas om att dessa bilar inte var så snabba vid rödljusen.

Saturn är dock väl värd att minnas. Förvisso annorlunda men också ett spännande bilmärke.