Rött tak, i tyg, Cadillac Sedan de Ville

En Cadillac Sedan de Ville. Det är väl inget märkvärdigt alls, kan man tycka, Sedan de Ville var ju volymsäljaren. Den mest vanligaste Caddyn. Men det som är märkvärdigt, med europeiska ögon sett, är att bilen har tygtak. Cabriolettyg. Bilens plåttak är faktiskt inklätt så att det ska se ut som om det är en cabriolet, men det är det inte. Det ser underligt och det är underligt . . . Dock ett inte alltför ovanlig utrustningsfiness förr i tiden. Amerikanska bilar har ju alltid varit mer pråligare och det är just det som är så fascinerande.

Ett lackat plåttak är ju relativt underhållsfritt, men ett tyg tak måste ju underhållas på ett helt annat sätt. Borsta, tvätta, torka upp och kanske försiktigt återfärga. Det blir förstås i längden för jobbigt och är bilen inne på sin tredjeägare så försummas taket och istället börjar mögeltillgrepp och algtillväxt. Föga klädsamt för en bil som vill se lyxig ut.

Cadillac Sedan de Ville [årsmodell 1994 – 1999, sjunde generationen], full-size.

Detta är den namnlösa basversionen.

Så är inte fallet med bilen på bild. Den en grannlaga ägare fortfarande och hela bilen, inklusive det vackert vinröda tygtaket, är väl underhållet. Snygg bil. Den petige kan kanske knorra något om att rosten börjar synas längs kromlisterna och skärmkanter. Ja, det är lite tråkigt. Häng inte upp dig på det. Vi får glädja oss att bilen är rak och fin i plåten, lacken glänsande, originalfälgarna hela och stänskydden i original hänger stadigt fast där bak. Bilen ger sammantaget ett fint intryck.

Det är en tidigare årsmodell, före 1997, och då har den en V8:a på 4,9 liter på kraftfulla 200 hk. Det duger nog att gasa med, på ett för Cadillac värdigt sätt.

Vi tar oss en snabb titt i 1994 års broschyr för Cadillac och ser vad de skrev om modellen där:

(Upphovsrätten till broschyrmaterialet tillhör Ford.)

Cadillac Sedan de Ville i ganska hyfsat skick

Det här är det närmaste man kan komma en standard Cadillac, om man nu överhuvudtaget kan kalla Cadillac för standard. Förvisso kallade de sig själva ibland för standard of the world. Cadillac är ju laddat med lyx, flärd och prestige, och inget annat. Dock är bilen på bilderna en Cadillac av de lite mer oansenliga och framför allt vanliga slaget. Sedan de Ville från den sjätte generationen hittar man lite överallt. Även i Sverige. Nu är de flesta exemplaren lite slitna och trötta och lätt matt i lacken. Bilen på bild är väl inte riktigt någon pärla heller, hyfsat skick, men det som fick ögat att fastna är det välkromade extra tillbehöret på bagageluckan - ett extra bagageräcke.

Cadillac Sedan de Ville [årsmodeller: 1985 - 1993, sjätte generationen], full-size.

Basutrustad instegsnivå för de som precis hade råd.

Hur tänker man då man beställer ett extra bagageräcke på en Cadillac? Har man förköpt sig på reseeffekter? Eller ärvt stora koffertar från sina förfäder? Vill man utöka lastförmågan? Knappast. Skulle det inte te sig lite ovärdigt att lasta väskor på bagageluckan på en Cadillac? Ja, det skulle det. Så varför finns det där då? Det var helt enkelt så att ett extra snyggt kromat bagageräcke på bakluckan var ett modetillbehör för tjugo år sedan på amerikanska bilar. Fanns på många andra bilmodeller också. För det mesta i vackert kromat utförande. Knappast något av alla dessa miljontals extra bagageräcken torde ha använts. De fanns där enbart för utsmyckning. Mycket amerikanskt. De bilar som kan ha användning för detta är möjligen små bilar, ofta sportbilar av Brittisk härkomst, eller lite tuffare jeepar.

Efter lite velande tror jag att det är en 89:a vi har framför oss. Den har 1989 års förlängning av karossen. De breda sidolisterna gör att det är mest troligt att det är en 89:a, kanske. Under huven har vi då en V8:a på 4,5 liter som gav 155 hk Där bak har något trillat bort precis intill den bakre stötfångaren och stötfångaren ser ju lite roststrimmig ut. Ta fram putstrasan.

Lite marknadsföringsmaterial att titta på:

(upphovsrätten tillhör GM)

Plötsligt så sålde fullängdsbilar igen.

En spis på åtta burkar och 4,5 liter ger rätt muller, prestanda? . . . njae.

Äntligen svullnade Cadillac upp igen, 3,5 fot längre.

En gedigen Cadillac Sedan de Ville

Direkt från början av åttiotalet, en sobert gulfärgad Cadillac av 1982 års modell. Moderiktigt färgsatt, med diskret vinyltak och det smakfulla utrustningspaketet d’Elegance. Cadillac var ibland synnerligen anfäktad av det franska språket, modellnamnet är franskt, Sedan den Ville, och namnet på utrustningspaktet är än mer franskt. Franska må ge upphov till långa ord, men det ser vacker ut, och desto knivigare att uttala för oss med språk av germanskt ursprung. Alors! Sedan de Ville var ursprungligen en hästdroska från föregående sekler och hur den ser ut är det väl knappast någon som vet idag. Elegance det är ju elegant, förstås. Den här bilen representerar mycket av det Cadillac vill stå för. Lyx, god smak och prestige, och hög kvalitet med pålitlig teknik. Magnefique!

Cadillac Sedan de Ville d’Elegance [årsmodeller: 1997 – 1984, femte generationen], full-size.

d’Elegance var ett utrustningspaket till Sedan de Ville.

Bilen är i utmärkt skick. Fläckfri, lack och krom glänser. Fina hjulsidor i original. Det är också prydligt inne i kupén som är inredd med ljus velourklädsel, mjukt och ombonat. På c-stolpen tidstypiska så kallade opera lights intill d’Elegance emblemet. Tittar man noga kan man se en diskret längsgående stripe på sidorna som ytterligare accentuerar den klassiska siluetten. En Cadillac väl värd att vårda.

Åh, så elegant!

Under huven V8:a som standard förstås, den är mest troligt på 4,1 liter och prestandan var måttliga 135 hk, merde! Det fanns också en oljebrännande diesel och en V6:a(!) som tillval. Varför man skulle vilja ha dessa motorer begriper jag inte. Sedan de Ville var vid den här tiden en pålitlig storsäljare för Cadillac. Den sålde sig själv.

Titt i 1982 års Cadillac-broschyrer:

Ur det rikhaltiga bilbroschyrmaterialet väljer vi denna gång ett läckert urval av samtida bilbroschyrspoesi.

(Upphovsrätten tillhör GM)