Chrysler New Yorker - femte avenyn

Landautaket ger den onekligen lite karaktär.  . . .  och kromlister precis överallt. Läcker som en bakelse.

Chrysler New Yorker Fifth Avenue [årsmodell: 1988 – 1993, tolfte generationen] prålig full-size.

New Yorker är den bilmodell som har tillverkats längst tid i Nordamerika från 1939 till 1996, ofattbar lång tid egentligen, 57 år. New Yorker var tidvis Chryslers toppmodell och var alltid välutrustad. Modellen spelade en viktig roll i att positionera bilmärket Chrysler på den nordamerikanska marknaden mellan lyxmärken Cadillac och Lincoln, men som ett lyxigare bilmärke än volymbilmärkena Ford, Chevrolet, Pontiac eller Chryslers Dodge och Plymouth. Huvudkonkurrenterna var i Nordamerika Buick, Mercury och Oldsmobile.

Den tionde generationen kom i några olika utrustningsvarianter: basvariant, Landau som kännetecknades av ett vinyltak på bakre delen av taket, Salon som ersatte den namnlösa basvarianten och till slut den mest välutrustade varianten av alla: Fifth Avenue som kom först 1990. Fifth Avenue hade också precis som Landau ett kvarts vinyltak längst bak, bilen var något längre (c:a 12,5 cm) än alla andra varianter, hade luckor för strålkastarna, mycket utrustning och flärd, samt erkänt mjuka och bekväma velourfåtöljer, alternativt läderklädda. Motoralternativen var tre för New Yorker, alla V6:or, först kom en V6:a på 3,0 liter som inte ens är värd att nämna, därefter en på 3,3 liter som levererade måttliga 147 hk/248 Nm, eller, från 1991, den större 3,8 liters V6:an som förvisso gav ungefär samma effekt, 150 hk, men med mer nödvändigt vridmoment på 275 Nm.

Något marknadsmässigt förvirrande är det att Chrysler även hade en bilmodell Imperial i produktion samtidigt som New Yorker eftersom New Yorker i Fifth Avenue utförande har tekniskt och utrustningsmässigt mer gemensamt med Imperial än de övriga varianterna av New Yorker. (Imperial var dessutom ett eget bilmärke i Chrysler-koncernen mellan 1955 och 1983.) Bilmodellen Imperial var dock toppmodellen dessa år och utseendemässigt utstrålande den snäppet mer lyx än New Yorker Fifth Avenue. Om det nu är möjligt . . .

Bilen på bilden strålar i solen som ett eget litet nyårsfyrverkeri. Bilen är av årsmodell 1990 eller 1991 eftersom den är en Fifth Avenue men inte har den hörnavrundande facelift som kom för årsmodell 1992. Den här bilen är överlag i välvårdat bruksskick. Luckorna för strålkastarna ger den dock en lite sömning blick, speciellt höger sida fram hänger lite med ögonlocket. Båda luckorna tycks ge ägaren problem. En liten tejpbit försöker med växlande framgång hålla den högra luckan (sett ur bilens körriktning) i upprätt läge så att bilen inte plötsligt blir enögd. Den vänstra luckan ser ut att vara betydligt mer stadigt fastsatt med en liten vit sladd. Höger strålkastare bör omedelbart höststädas och de kvarvarande löven kastas på komposten. I kupén skönjes de ombonade fåtöljerna i mörkblå velour. En kompass är stadigt fastsatt under backspegeln och hjälper föraren att ta ut riktningen. Rattskyddet sitter på. Full kontroll. Ägaren är säkert sedan många år medlem i motororganisationen CAA (Canadian Automobile Association) och har på så sätt säkrat vägassistans och starthjälp. Bra nu när det är vinter. Gott Nytt år!

Saturn Ion - den röda linjen i svart skal

Titta nog till höger om "ION"-emblemet, det lilla märket med en röd linje på vit botten markerar prestanda.

Väl saltat yttre. Notera de bakre dörrarna. 

Saturn Ion Quad Coupe Redline [årsmodeller: 2003 – 2007, enda generationen] compact. Ion var Saturns instegsmodell. Saturn blev inte så gammalt som bilmärke, det existerade mellan 1985 och 2009. GM valde att lägga ned Saturn, Pontaic och Hummer i ett försök att undvika att bli tvingade att gå i konkurs. GM fick sina nödlån från USA:s kongress och drivs nu vidare med Buick, Cadillac, Chevrolet och GMC. Saturn var tänkt att vara ett mer oberoende bilmärke i GM. Vilket det var även om det de sista åren närmade sig GM för att förbättra lönsamheten. Ion främsta konkurrenter var: Ford Focus, Honda Civic, Hyundai Elantra, Toyota Corolla, och Volkswagen Jetta eller Golf.

Den blev dock inte lika framgångsrik som sin föregångare S-series. Modellen fanns även som sedan, för kupén gällde två utrustningsnivåer 1 eller 2 . Kan det bli enklare?  Nej, det blev inte så enkelt därför att för sedan fanns det tre varianter 1, 2 eller 3. Sedanens 2 motsvarade kupéns 1 o s v. Dessutom fanns det en högpresterande sport version kallad Redline. Redline kom i enbart färgkulörerna svart, silver, blå och röd. Motormässigt utrustades den med en turboladdad rakfyra på 2,0 liter som utvecklade 205 hk och ett vrid på 271 Nm. Med så mycket motor så avverkades 0 till 100 km/h på 6,3 sekunder. Inte illa. Om inte det var nog så sålde Saturn uppgraderingspaket som skrämde upp motorn till upp till 241 hk. Även karossen har en annorlunda utformning jämfört med övriga varianter av Ion. Den har flera luftintag t ex på sidorna, grövre utblås där bak för ljuvare motorljud och kromat så klart. Instrumentkonsolen var käckt placerat i mitten på instrumentbrädan på Ion så att alla kan se hur fort det går, men det kanske viktigaste instrumentet, laddtrycksmätaren, var placerad på rattstången (ingick dock endast i paketutrustningen Competition). Det kanske är en bra rollfördelning, föraren koncentrerar sig på turbons laddtryck och passageran kan oja sig över svindlande hastigheter.

En annan intressant sak med Ions kupévariant är dörrkonstruktionen. Kupén har faktiskt fyra dörrar. Titta noga på bilderna. De bakre dörrarna är av s k självmordmodell vilket innebär att de är bakhängda, men kan bara öppnas om framdörrarna först öppnas och det är väl tur. De två dörrarna på varje sida gör att det är inte är så besvärligt att med värdigheten i behåll stuva in sig själv i baksätet. Annars kan det ju vara lite ansträngande att försöka sätta sig i baksätet i en vanlig kupé. Speciellt om man har en egen liten krockkudde om magen. Marknadsförarna myntade raskt namntillägget  Quad Coupe för att understryka det fiffiga med fyra dörrar. Hur ser man att det är en Redline, förutom den modifierade karossen, jo, på bakluckan finns ett litet märke med en vågrät rödlinje på vitbakgrund.

Bilen på bilderna är en Redline utrustad med Competition-paketet. Det ser man på dimljusen och om man tittar in genom fönstren kan man se laddtrycksmätaren inne i kupén. Eftersom den har detta paket så måste den vara tillverkad 2005 eller senare. Bilen är rikligt saltbestänkt, men den är svart när den är nytvättad och det var faktiskt den vanligaste färgen på Redline. Trots att det var den vanligaste färgen tillverkades den i enbart 1,986 exemplar vilket gör den ganska sällsynt på gatorna. Bakluckan pryds av en bakvinge vars avsikt är att ge främst ett sportigt intryck. För att alla som inte förstår att det lilla märket med röda linjen är ett uttryck för sportighet och prestanda så finns också för tydlighetens skull ett emblem med Supercharged på bakluckan. Håll undan gemene man . . .

På taket, vänster bak, finns en liten rund sak fäst på taket. Kan det vara en GPS-antenn? Vet ej. Bilen har ett felfritt yttre under allt saltet vad jag kan bedöma – väl skött. Jag tror att denna bil fortfarande ägs av förste ägaren och att denne kör bilen mycket och intensivt, och det är ju högst förståeligt med en sådan motor. 

Mercury Cougar - kompakt sportkupé

Designidé måste hos Ford ha börjat med en rad halvcirklar på en servett, synd att ingen stoppade det.

Mercury Cougar [årsmodell: 1999 – 2002, åttonde och sista generationen]. Klassificerad som sports compact. Ett europeiskt öga tycker sig känna igen karossformerna, är det en uppklädd Ford Probe eller månne en Ford Puma? Släktskapet är dock snarare närmare Ford Puma, även om dimensionerna inte är lika. Det är inte samma bil, men samma koncept. Detta var den sista generationen Cougar och jämfört med övriga generationer blev den nedbantad till compact. Eran för stora sportkupéer hade ju börjat nå sitt slut. Jämför t ex med Chevrolet Monte Carlo och klassiska Ford Thunderbird. Modellen kom i en grundvariant som kunde kompletteras med ett Sport Package. Det innebar bland annat att fartspärren på modesta 185 km/h togs bort och att bilen utrustad med den stora motorn som kunde med medvind och manuell växellåda komma upp i autobahnfart, 217 km/h. Två motoralternativ: en radfyra på 2,0 liter som avgav beskedliga 125 hk, eller en V6:a på 2,5 liter som gav spänstiga 170 hk. Mercury är ett bilmärke som inte längre finns med oss. Det lades ned 2011 efter att ha fått konstgjord andning några år. Märket kom i kläm mellan volymmärket Ford och det mer luxuösa Lincoln. Grundproblemet var dålig finansiering som gjorde att Mercury inte orkade bredda kundbasen för att i längden bli tillräckligt lönsamma. Mercury Cougar var ett försök att förnya och bredda. Bland övriga samtida Mercury modeller märks den lönsamma Mercury Grand Marquis som vände sig till en helt annan kundgrupp. Gapet var för stort att övergapa för Mercury och Mercury-handlarna förstod sig inte på att sälja bilen. Bilmodellen riktade sig till unga och raska män och kvinnor, men de hittade aldrig till Mercurys försäljningshallar. Man kan ana sig till Mercurys marknadsavdelning desperata försök att få upp försäljningssiffrorna för från 2000 till 2002 så lanserades flera speciella editioner av bilen kallade Special Edition, Zn, C2, XR, 35th Anniversary, och Roush Edition. Allt andas viss förtvivlan.

Bilen på bilden är registrerad i Kalifornien på andra sidan kontinenten. Den ser ut att huttra lite i skuggan. Hur den har hamnat i Ontario kan man undra? Skicket är lite halvdant måste jag säga. Halva frontspoilern är borta och främre sidoskärmblinkersen hänger längs efter högersidan (syns ej på bild), å andra sidan är den tämligen rostfri. Fast det är ju inte så konstigt eftersom den kommer från sydväst. Bilen är tillverkad innan 2001 och den är utrustad med sportpaketet eftersom den har bromsskivor runt om. På bakluckan finns ett emblem med bokstaven V och siffran 6 som skvallrar om att 2,5 liters motorn gömmer sig under framhuven, är det sportpaket så är det sportpaket fullt ut, eller hur?

Spännande tidningsannons:

Upphovsrätten tillhör Ford.

Pontiac Bonneville - sista generationen

För Pontiac igenkännande och fungerande formgivning, man ser att det är en Pontiac, men vilken modell?

Pontiac Bonneville [årsmodell: 2000 – 2005, tionde och sista generationen] Full-size. Bonneville är ett särdeles slitstarkt modellnamn. Tio generationer i följd under 47 år. Imponerande. Det är kanske så att vi alla någon gång drömt om en Pontaic Bonneville. Jag har! Bonnevilles tionde generation kom i tre utförande: basmodellen SE, den något finare SLE och ännu finare SSEi och allra finast GXP (från 2004). Motoralternativen var en v6:a på 3,8 liter som avgav 205 hk, i supercharged version 225 hk för SSEi, eller värstingen en V8:a på 4,6 liter på spänstiga 275 hk för GXP. Den 2 december 2008 meddelade GM att Pontiac var ett av de bilmärken som skulle avvecklas för att hantera det konkurshot som förelåg på sikt. Det fanns även alternativa planer på att utveckla Pontiac som ett litet sportigt niche-märke. Av detta blev intet då GM den 27 april 2009 meddelade att Pontiacs öde var fullbordat. Nedläggningen gick snabbt och osentimentalt. Jämfört med nedläggningen av Oldsmobile som höll på hur länge som helst.

Bilen på bilden är inte en GXP eftersom den kom först 2004 och fick en face-lift. Bilen har inte heller 2002 års mycket milda facelift. Svårtippat om det är en SE, SSE eller SSEi. Bilen ser bättre ut på högersidan än vänstersidan. På vänstersidan härjar rosten mer fritt längs skärmkanterna och bensinlocket är svårt angripet. Motorvärmarkabeln tittar lättjefullt ut ur stötfångarens nedre del.

Toyota Avalon - uppsvullen Camry

Varför är den så smutsig längs efter dörrkanterna?

Toyota Avalon XLS [tillverkad: 2000 - 2004, andra generationen] japansk full-size. Avalon är en förstorad
Camry men var dock inte lika framgångsrik som sin kusin. Modellen präglades inte av någon större valfrihet när det gäller utrustningsvarianter och motorval. Den var redan välutrustad från fabrik. XL var den välutrustade basvarianten och XLS ännu mera flärd. För att smickra den nordamerikanska marknaden fanns faktiskt helsoffa fram som option. Enbart ett kraftaggretgat att välja på: en V6:a på 3,0 liter som presterade som mest 210 hk och ett vrid på mäktiga 298 Nm. Avalons föregångare var Toyota Cressida, du kan titta på den här.

Formgivningsmässigt verkar bakluckan vara för kort.
Linjespelet hämmas.

Bilen på bilden framförs av en dam i långt blont hår. Efter att ha parkerat bilen på hörnet så gick hon i till hårfrisörskan. Tar ägaren hand om bilen likaväl som sitt hår? Ja, kanske. Bilen ger ett gott intryck, inga större skavanker förutom att den är fruktansvärt smutsig längs dörrkanterna. Bilen är tillverkad innan 2003, det ser man bland annat på grillen.

Chevrolet Monte Carlo - allt på rött

En riktig sportkupé är alltid mäktig att se. Tyvärr är det snikmodellen, man kan inte få allt.

Chevrolet Monte Carlo [årsmodell: 2000 – 2005, sjätte generationen] Typad som mid-size sports coupé. De flesta åren, 2000 till 2004, fanns utrustningsnivåerna: LS (välutrustade basvarianten) eller SS (något sportigare). Från 2004 toppade Chevrolet produktcykeln med att erbjuda SS i turboutförande kallat SS Supercharged. Tid efter annan så gavs även speciella NASCAR-editioner ut, namngivna efter berömda NASCAR-förare. De hade speciallack och extra mycket dekaltrimning. V6:or tillhandahölls som motoralternativ; för LS påbjöds 3,4 liter med ett effektuttag på180 hk  och ett vridmoment på 205 Nm, för SS 3,8 liter på 200 hk/225 Nm, SS Supercharged gav hissnande 240 hk/280 Nm, vilket gav bra skjuts. Marknaden för två-dörrars bilar krympte efterhand och det kom ingen direkt ersättare för Monte Carlo efter 2007. Istället hänvisades kupétörstande Chevrolet-kunder till Camaro.

Bilen på bilden är sportigt röd och det sportiga intrycket förstärks av den slingrande stripen längs efter sidorna. För att alla ska förstå att det kan gå undan så finns det ett litet V6-emblem något irrationellt placerat i dörrens nedre hörn. Det är ju inte riktigt där man tittar. Är det en LS eller SS? SS brukar vara uppmärkt av Chevrolet med ett emblem på sidan så jag gissar att det är en LS. Att vinterdäcken sitter på - det är jag säker på. Mycket gott brukskick får bli slutomdömet. 

Lincoln Town Car - skimmrande moln

"Signature Series" är etsat på det bakersta sidofönstret (operafönstret).

Lincoln Town Car Signature Series [tillverkades: 1990 – 1997, andra generationen] typad som full-size luxury sedan. Ett lyxigt slagskepp till bil. Kom i tre utrustningsvarianter. Ombonade Executive (basutrustad), lyxiga Signature Series, eller den ultralyxiga Cartier Design Series.  V8:a en självklarhet, först en traditionell gjutjärns-V8:a på blygsamma 150 hk / 270 Nm, den ersattes raskt av en ny 32 ventilers V8:a med en överliggande kamaxel på 4,6 liter och som efter 1996 presterade 210 hk / 275 Nm. Blixtsnabb var den aldrig, bilen var en tungviktare på nästan två ton. Bland konkurrenterna hittar vi bland annat: Buick Park Avenue, Lexus, Cadillac DeVille / Fleetwood och även Mercedes-Benz S-klasse. Bilmodellen blev en storsäljare i sitt väl avgränsade segment och knep också titeln ”Car of the year” som tidningen Motortrend delar ut.

Bilen på bilden har en vacker grön metalliclack och delar av kromet är guldfärgat, t ex grillen och handtagen (lite svårt att se på bild). Väl färgavvägd ljusbeige kupé. Bilen är från 1995 eller senare eftersom den har de små frontljusen. Den är välputsad, någorlunda repfri och överlag glänsande. Någon håller efter den här bilen. Några stenskott behöver snarast åtgärdas. Registreringsskylts- hållaren kanske behöver en översyn? (nåja, lite av överkurs). Någon liten buckla bak också . . .  Men med tanke på bilens ålder är skicket gott. Ägaren börjar dock bli lite skröplig då ett handikapptillstånd finns fastklistrat i framrutans överkant. Definitivt en äldre och kortväxt herre. En förhöjande kudde på förarsätet skvallrar om det senare.Tänk att få åka till julottan i morse i denna bil?

Utrivet ur original försäljningsbroschyr: (upphovsrätten tillhör Ford-koncernen)

Pontiac Grand Am - Rudolf-utrustad

Pontiac Grand Am SE [tillverkades: 1999 – 2005, femte och sista generationen] Mid-size. Det gick illa för Pontiac. GM lade ned bilmärket 2010 utan pardon. Pontiac var ett lågbudget bilmärke med understundom lite sportig framtoning. Grand Am hade rikligt med utrustningsvarianter: SE, SE1, SE2, GT samt GT1. motorvarianter var antingen en radfyra på 2,4 liter (150 hk) som senare ersattes med en fyra på 2,2 liter (140 hk), eller en V6:a på 3,4 liter (170 hk). Inte speciellt sportigt kan vi väl enas om. Detta var bilar som dock sålde bra i sitt segment på den nordamerikanska marknaden. Den föregående generationen av Gran Am presenteras här.

Bilen på bilden har utrustas med eftermarknadsprodukt för julprydnad. Rödmule och renhorn – Rudolf!
Bilen är före 2003 eftersom den fortfarande har bulkiga ränder längs efter dörrsidorna. God Jul.

Buick Lucerne - nu avslutad modell

Fyra portholes på rad - måste vara toppmodellen.

Buick Lucerne CXS [årsmodell: 2006 – 2011, enda generationen]. Full-size.

Lucerne ersatte både den bäst-säljande Buick Lesabre (en äldre generation hittar du här) och top-of-the-line modellen  Buick Park Avenue. Standardmotorn var en 3,8 liters V6:a på till en början faktiskt ganska blygsamma 197 hk (227 Nm), uppgraderades sedan 1998 till 3,9 liter och 227 hk, eller en 4,6 liters V8:a på 272 hk (288 Nm). Från 2008 fanns en extra sportig V8:a version som gjorde 292 hk. Utrustningsnivåerna var trenne: CX, mer utrustade CXL och den generöst utrustade CXS. CX fick hålla sig till godo med den lite trötta V6:a, CXL kunde välja V-motor och CXS kom enbart med den spänstiga V8:an. Lucerne anses ha sålt ganska bra, men trots detta kom ingen direkt ersättare. Den möte främst konkurrens från följande: Chrysler 300, Fords Mercury Montego, och japanska Toyota Avalon. En trevlig designdetalj är att den har fått de för Buick klassiska vent-ports placerade, precis som förr, på sidorna. Vackert. 

Bil till avsalu.

Bilen på bild är den välutrustade CXS och under huven ruvar V8:an. Bilen är så pass ny att skicket inte har hunnit bli repigt eller rostigt, inte heller har något börja lossna eller så. Ägaren har dock ledsnat på bilen. Man kan klart se en lite lätt böjd till-salu skylt i bakfönstret. Kanske man kan få den billigt?

Chrysler Concorde - fet och fin

Cab-forward design med fläskläpp.

Chrysler Concorde LXi [årsmodeller: 1998 – 2004, andra och sista generationen] Välrustad full-size med framhjulsdrift. Concorde positionerades som lyxig familjesedan precis under toppmodellen LHS, typad för upp till sex passagerare. Om sex passagerare skulle ut och åka samtidigt fick nog allt optionen helsoffa fram med rattväxel beställas. Designen var s k cab-forward enligt Chryslers formgivnings nomenklatur vilket innebar lång hjulbas och mer utrymme i kupén. Bilmodellerna som kom från Chrysler under 1990-talet enligt det designkonceptet gavs också runda modernistiska former snarlikt ett mindre rymdskepp. Modellen hade rikligt med motoralternativ omfattande V6:or med volymer på 2,7 liter (200 hk), 3,2 liter (225 hk) och senare 3,5 liter (upptill 250 hk). Utrustningsnivåerna littererades LX (bas), LXi (lite mer) och något senare även Limited (mycket).  Modellen konkurrerade främst med GM:s Buick LeSabre, Oldsmobile Eighty Eight, Chryslers egna Pontiac Bonneville, samt även japanska Toyota Avalon. 

Bilen på bilden är en LXi från före 2002 och därför har den V6:an på 3,2 liter mellan framhjulen. Välutrustade med ABS, antisladdsystem och skinande läder inuti. Kan det bli bättre? Knappast. Ägaren till denna bil tar väl hand om den.

Mercury Mystique - mystisk? inte då . . .

Mercury Mystique LS Sport 24v [tillverkades: 1995 – 2000, enda generationen] artbestämd som compact. Ett europeiskt öga tror att detta är väl en Ford Mondeo i Mercury skrud. Det korta svaret är: korrekt iakttaget. Det långa svaret hittar du inte på denna blogg. Nordamerikanska Ford kallade modellen för Contour. De båda nordamerikanska modellerna präglades inte av några större försäljningsframgångar. De fick därför inte någon direkt efterföljare heller. Mercurys utrustningsvarianter var basutrustade GS och lite mer påkostade LS. Båda varianterna kunde fås med Sport-option. Två motoralternativ: en radfyra på 2,0 liter (125 hk / 130 Nm) eller en V6:a som andades genom 24 ventiler på 2,5 liter (170 hk / 165 Nm). Ford valde till slut att lägga ned Mercury som bilmärke år 2010. Mercury hade under lång tid varit ifrågasatt och styvmoderligt behandlad klämdes den ihjäl mellan Ford och Lincoln. Mystique var en av de sista compact Mercury-modellerna.

Bilen på bilderna är en 98:a eller senare eftersom den har fått en facelift där bland annat strålkastarna svällde upp något. Bilen är påkostad, sport-option och rask V6:a – jo, man tackar. Den är välvårdad och gnistrande i den bleka vintersolen. Mercury marknadsförde den som en bil för seriösa ägare som är ekonomiska. Ägaren till den här bilen ser ut att stämma på den beskrivningen. Ägaren är så pass rädd om bilen att man ser den på ratten fastlåsta stöld-kryckan sticka ut.

Ford Taurus - kurvig och böljande plåt

Se så vackert ljuset speglas i de böljande formerna.

Ford Taurus SE [årsmodell: 1996 – 1999, tredje generationen] mid-size.

Spännande design, alltför spännande för kundbasen. Försäljningen sjönk jämfört med föregångaren. Mästartiteln ”Amerikas-mest-sålda-bil” kom i gungning och räddades enbart av att biluthyrningsfirmorna fortsatte att köpa Ford Taurus av gammal vana. Även den mer välmående kusinen Mercury Sable drabbades av dessa runda former. Det gick inte bra där heller. Under huven finns som standard en V6:a på 3,0 liter med enkel överliggande kamaxel som avgav synnerligen måttliga 145 hk/230 Nm, med dubbla kamaxlar (DOHC) gick det bättre: 200 hk/272 Nm. Det fanns också en riktig rökarmodell kallad SHO som bestyckades med en V8:a på 3,4 liter vilket gav 235 hk/312 Nm. Utrustningsvarianterna kallades först G, GL eller LX, sedan kom SE, då G och GL försvann. Kombin såg än värre ut, huga.

Kraftfullt designat akterparti.

Bilen på bilden har en lyster lack. Eftersom det är en SE så måste det vara en 1998:a eller senare. Det lilla märket på skärmen fram skvallrar om att här finns det pulver under i huven i form av DOHC V6:an. Den som är ägare till den här bilen kan känna sig stolt och nöjd. Fläckfri efter så många år. Heders.

Titta i den lockande försäljningsbroschyren:

Upphovsrätten tillhör Ford.

Oldsmobile Intrigue - blickar bara framåt

Oldsmobile Intrigue [årsmodell: 1998 – 2002, enda generationen] typad som mid-size sedan. Oldsmobile var ett bilmärke i GM-koncernen. Främst vikande lönsamheten och kannibalisering på systermärkena Chevrolet, Pontiac och Buick gjorde att GM valde att avsluta Oldsmobile år 2004. Utfasningen av märket skedde under relativt lång tid, flera år. Den allra sista modellen som tillverkades hittar du här. Intrigue kom i utrustningsvarianter GX, GS eller den mest utrustade GLS. Motormässigt fanns det först en V6:a på 3,8 liter (195 hk/220 Nm) och efter 1999 en vassare V6:a på 3,5 liter (215 hk/317 Nm). Modellen var ämnad att bredda Oldsmobiles krympande kundbas och riktades speciellt mot importkonkurrenterna Honda Accord, Toyota Camry m fl. Det hjälpte inte.

Bilen på bilden är av årsmodell 2000 eller senare för på bakluckan finns ett litet märke märkt ” Precision Control System”. Ett antisladdsystem. Bil i bra skick,    . . .  men vänta nu, något är fel, men vad,  . . . jo, yttre backspegeln är borta. Bara fragment finns kvar. Av detta kan dras slutsatsen att avståndsbedömning kanske inte är ägaren bästa gren. Bredare garageport bör i alla fall övervägas.

Mer om Oldsmobile hittar du här.

Mitsubushi Eclipse - tejpad

Mitsubushi Eclipse [årsmodell: 2002 – 2005, tredje generationen], sports compact, d v s en nätt sportkupé. Två motor alternativ erbjöds: en slitstark radfyra på 2,4 liter och 147 hk, eller en rytande V6:a på 3,0 liter, 24 ventiler, och 205 hk.  Det fanns hela sju utrustningsnivåer att välja på. Racing ambitionerna hade dock tonats ned en smula jämfört med tidigare generationer. 

Bilen på bild har fått 2003 års milda facelift. Ägaren försöker hindra rostens anstormning genom att tejpa över rosten med vanlig klartejp. Ett knep som är nytt för mig. Underdelen av framspoilern är buntbandsförstärkt så att den fortfarande sitter på plats. Bilen ser faktiskt bättre ut bakifrån än framifrån. Av avgasrörets klena dimension dras slutsatsen att fyran finns under huven inte V6:an. Utrustningsnivå? Tyvärr höljt i dunkel.

Ford Escort - sportutförande

Ford Escort ZX2 [årsmodeller: 1997 – 2002, tredje generationen] artbestämd till subcompact.

Ford Escort fanns ju i Sverige också och är en liten dussin bil. Det var en dussin bil i Kanada med. Den sportiga ZXS-modellen som kom 1998 var dock mer spännande. Under huven fanns en radfyra på 2,0 liter och som utvecklade 130 hk och ett vrid på 172 Nm. Vid fullgas så gjord den 0 – 100 km/h på 7,3 sekunder – rivigt. 1999 och 2000 tillverkades en ännu snabbare variant, ZX2 S/R, vars motor var på 143 hk. Den är dock ganska sällsynt.  

Bilen på bilden skimrar som en smaragd i solljuset. Prestandabilar av denna storlek har alltid haft sin kundkrets. En kundkrets som kännetecknas av lite pengar och lite förstånd, men mycket gasglädje. Vilket ofta leder till en snabb nedslitning och utskrotning, om inte rosten hinner före förstås. Det är inte fallet med denna bil. Den här bilen har blivit omhändertagen och omskött. Prickfritt yttre. Roligt att se.   . . . kanske sportigheten förtas en aning av de smala däcken.

Saturn Ion - ringarnas betydelse

15" däck, väsentlig information när det gäller Ion.

Saturn Ion [årsmodell: 2003 – 2007, enda generationen] compact. Ersatte Saturn S-series som
instegsmodell till GM:s oberoende och annorlunda bilmärke Saturn (1985 – 2009). Saturn drevssjälvständigt från GM, allt för självständigt för att uppnå förväntad lönsamhet. Från år 2004 började dock en del synergieffekter sökas med resten av GM. Då GM i slutet av 2008 deklarerade att de måste konsolidera sina bilmärken så var Saturn inte en av dessa. GM försökte först sälja Saturn, men affären gick inte i lås och Saturn avvecklades under året. Ion blev inte heller lika framgångsrik som föregångaren S-series. Modellen fanns som sedan eller kupé, tre utrustningsnivåer 1, 2 eller topputrustade 3. Enkelt eller hur? Lika enkelt är det inte att försöka fastställa bilarnas utrustningsnivåer då emblem eller annan märkning normalt saknas, men det finns ett trick för den invigde: 1 har 14”-hjul som original, 2 har 15”, och 3 har 16” (för sedan). 

En högprestanda variant producerades också kallad Red Line (den har egen märkning dock, kupé och förstås 17”-hjul). Motormässigt erbjöds radfyror, en på 2,2 liter (140 hk / 145 Nm) och från 1996 fanns en 2,4 liter som tillval (170 hk / 162 Nm). Red Line hade en turboladdad fyra på 2,0 liter (205 hk / 271 Nm).

Flaggar för grannen i söder, stjärnbaneret påklistrat.

Bilen på bild är av årsmodell 2005 eller senare, syns på den uppgraderade grillen. Det är inte en Red Line eftersom det är en sedan vi betraktar,  men är det 1, 2 eller 3? Det är en 2, just i detta fall ser man det på att bilen är skodd med 15” som var original dimensionen. Tittar man in i kajutan kan man se att instrumentklustret är centrerat i mitten av instrumentbrädan, vilket under långa körningar kan leda till nackspärr och kanske i några enskilda fall till skelögdhet. Fordonet verkar vara i bra skick, någon repa kan skönjas i hörnen. En näpen liten väldoftande wunderbaum i form av ett gult lönn löv dinglar under backspegeln. Gissningvis är doften lönnsirap. Ägaren markerar med flaggprydda klistermärken att denne är vänligt sinnad till den stora grannen i söder.

Ford Thunderbird - dunderpippi i rött

Ford Thunderbird LX [tillverkades: 1989 – 1997, tionde generationen i följd] typad som personal luxury car. Klassiskt Fordmodellnamn som i detta utförande för första gången bara utrustades med V6:or. Nåja, det repade sig år 1991 då en V8:a återigen fanns möjlig. Modellvarianterna var bas- varianten, Sport och den aningen bättre utrustade LX, samt den sportiga och prestanda orienterade SC. De tre först- nämnda kom som standard med en V6:a på 3,8 liter som gav modesta 140 hk / 215 Nm. SC:s V6:a var betydligt muntrare och avgav som mest 230 hk / 330 Nm. V8:an som var tillval var först på 5.0 liter och gav 200 hk / 275 Nm. Den ersattes 1994 av en modernare V8:a på 4,6 liter med ungefär samma prestanda. Modellen fick sig en facelift 1994 och antalet varianter minskade till LX och SC, efter 1996 fanns bara LX kvar. 1997 lades modellen till sist ned för vad som troddes vara för gott, men 2002 kom en helt ny retrofururistisk designad Thunderbird, men det är en annan historia . . .

Bilen på bilden har fått 1994 års facelift. På avstånd ger den ett förtroendeingivande intryck. Skenet bedrar. Bilen har dessvärre långtgående klarlackssläpp. Syns tydligast på motorhuven. Annars finns det endast lite repor i hörnen, försumbart. Nya och rejäla däck anpassade för årstiden sitter på originalfälgarna. Tittar man diskret in i kupén skönjes breda fåtöljer uppklädda i mysig och mjuk röd plysch. Instrumentbrädan i svart fullplast. Bilen har knappast V8:an eftersom utblåsets enda rör ser klent dimensionerat ut. Måste vara en V6:a. Min gissning är att ägaren vill företrädesvis mest vara praktisk och rationell, men på något sätt vara sportig ändå.

Buick Regal - välrustad

Buick Regal LS [tillverkad: 1997 – 2004, fjärde generationen] stämplas som midsize. Buick Regal och Buick Century var i princip samma modell, men Century var instegsmodellen och Regal betydligt bättre urustad. Här hittar vi läderklädsel, betydligt mer motor, mer ombonat och mer prestige. Regal kom i tre varianter LS, GS och GSX. V6:an var på 3,8 liter och gav i LS-utförande 200 hk / 220 Nm, och i GS kraftfulla 240 hk / 280 Nm. År 2000 kom GSX och V6:an avgav mäktiga 300 hk / 380 Nm. En riktig raket, även basmodellen LS behövde inte skämma för sig. Den drog iväg upp till 100 km/h på under 8 sekunder och GSX sprintade på 6,6 sekunder.

Bilen på bilen som är en LS har börjar rosta. Rosten har börjat ta sig ganska så rejält på vänster bakskärm. Även bensinlocket är rostbrunt i kanten. Trist. Sammantaget och gissningsvis är ägaren en person som är mån om prestige och anseende, men som inte riktigt orkar underhålla fasaden fullt ut.

Plymouth Breeze - billig och avskalad

Svepande cab-forward linjer anas under snötäcket.

Plymouth Breeze [årsmodell 1996 – 2000, enda generationen], identifierad som en mid-size. Plymouth var Chryslerkoncernens lågprismärke och det märks på denna modell. Breeze kunde till exempel inte utrustas med V6:a, ej heller läderklädsel, eller något så pass banalt som aluminumfälgar. De dyrare koncernmodellerna Chrysler Cirrus och Dodge Stratus var direkta motsvarigheter. Trots detta så sålde Breeze i större volym än sina bilmärkeskusiner och dessutom under två års kortare tid eftersom Breeze avvecklades i förtid. Det blev därför bara en generation och ingen  facelift. Skälet till det är att Chrysler avvecklade Plymouth 2001. Plymouth hade länge klämts mellan Chrysler och Dodge. Dess utpräglade lågprisprofil och avsaknaden av egenutvecklade modeller urvattnade varumärket och minskad kundattraktionen. Märket var faktiskt länge den ständiga trean efter Chevrolet och Ford, men det var länge sedan nu för redan under åttiotalet började det att peka nedåt. Därefter ett långt utdraget lidande och urholkning av varumärket. På slutet fanns det väl mest kvar av sentimentala skäl. När så sammanslagningen skedde med Daimler-Benz var dess öde fullbordat. I november 1999 meddelade de osentimentala tyskarna att Plymouth skulle avvecklas och upphöra 2001.

Breeze kom bara i en utrustningsnivå, en avskalad sådan. Bara det allra nödvändigaste, en stol att sitta på och en ratt att styra med, nja, så illa var det inte. Den hade samma utrustningsnivå som en basutrustad Dodge Stratus, fast den var dyrare. Breeze hade faktiskt luftkonditionering som standard och en hel del annat. Men fönsterna fick du allt veva upp själv.  Då och då kom pigga utrustningspaket, ett sådant var Expresso, med kaffeinspirerad inredning (!). Modellen hade som standard en radfyra på 2,0 liter (132 hk/175 Nm) och från 1998 fanns en radfyra på 2,4 liter (150 hk/226 Nm) som tillval.

En av de sista. Plymouth lämnades oss 2001.

Bilen på bilden håller på att tina upp i vinter morgonen. Inget gnistrande krom, till och med märkes emblemen ser billiga ut i sitt plastdekal utförande. Eftersom detta är Kanada så måste den vara 1999 års modell eller äldre då modellen slutades säljas här tidigare. Bilen är i föredömligt skick. Några små skämmande stenskott som behöver åtgärdas bara. Den här ägaren är rädd om sina saker, oavsett anskaffningsvärde. Heders!

Buick Skylark - blått i blått

Buick Skylark Limited [årsmodell: 1980 – 1985 femte generationen] typad som compact. Uppstället var två eller fyradörrar sedan, basutförandet Custom, Sport- eller ännu bättre Limited-utrustad. framhjulsdriven. Två motoralternativ fanns, som båda först var förgasarmatade. Från 1982 fick de bränsleinsprutning och rad fyran på volymrika 2,5 liter avgav 90 hk vilket var samma effekt som för förgasarvarianten(!) och ett vrid på 173 Nm, eller en V6:an på 2,8 liter som med bränslesprut ökade på från 115 hk till 135 hk, samt 197 Nm vridmoment.

Bilen på bilden är nonchalant parkerad på tvären runt husknuten. Definitivt en långtidsparkering. Matchande mörkblått vinyltak framhäver den en gång gnistrande ljusblå lacken. Oroväckande pölar under bilen.Ytrost finns. Läckra navkapslar, men någon tycks ha snott vänster fram, eller har de trillat av vid tvär kurvtagning? Det lär vi aldrig få veta. Vackra smala kritvita linjer på däcksidorna. Detta var en gång en prålig och vacker bil. Nu kan man bara önska att någon förbarmar sig över den. Ägaren bryr sig inte längre, förfallet är för långt framskridet. Sista gången bilen tilläts vara i trafik var i mars 2010.

I försäljningsbroshyren hittar vi:  (upphovsrätten tillhör GM)

Oldsmobile Alero - absolut sista Oldsen!

Oldsmobile Alero Coupé [årsmodell: 1999 – 2004, sista bilmodellen som tillverkades av bilmärket], compact.

Anrika Oldsmobile lades ned av GM 2004 efter 106 års enträgen bilproduktion.  Det direkta skälet var fallande  försäljningssiffror och dålig ekonomi. Det underliggande problemet var att trots försäljningsframgångar under början av 1990-talet så blev kundbasen dock allt äldre och äldre.  Ett försök till varumärkes förflyttning för att direkt konkurrera mot importbilar (Toyota, Honda, Nissan, BMW, Audi) misslyckades kapitalt. (Aleros design är ett resultat av den satsningen.) Detta försök att förnya modellutbudet skrämde bort befintlig kundbas och ledde snarare till kannibalisering av systermärken Buick och Chevrolet i GM. Oldsmobile drog det kortaster strået i denna kamp. Tidvis laddades varumärket Oldsmobile med teknisk innovation och många spännande lösningar såg dagens ljus i GM under den tiden. Den tiden var nu länge sedan förbi. Oldsmobile avvecklades som bilmärke under lång tid, fyra år, och de allra sista bilarna fick en egen märkning – ”de sista 500”. Nästa omgång av nedläggning av GM:s bilmärken år 2009 skedde mer bryskt. För Pontiacs del så stängdes bara portarna. Inga ceremonier, ingenting.

Framhjulsdrivna Oldsmobile Alero kom i två karossvarianter, sedan och kupé. Tre utrustningsnivåer: basnivån GX, lite bättre GL och topputrustade GLS. Motoralternativen var en radfyra på 2,4 liter (150 hk / 210 Nm) som 2002 ersattes med 2,2 liters radfyra (140 hk / 203 Nm), eller en V6:a på 3,4 liter (170 hk / 285 Nm). Tyvärr försvåras variantbestämning av att det inte finns några emblem som talar om utrustningsnivå eller motoralternativ.

Alero såldes också i Sverige, men maskerades lite nödtorftigt som en Chevrolet. Fram får Chevrolets blåa "bow tie" precis plats i ovalen där Oldsmobiles, för den tiden nya, logotyp normalt sitter. På bakluckan tronar Oldsmobiles emblem högst upp och Chevrolet textas längre ned. Mitt i ratten hittar man Oldsmobiles symbol.
Måste ju ha förvirrat en och annan svensk konsument . . .
  

Bilen på bilden är gissningsvis en GL med V6:a. Dubbla utblås bak skvallrar om att det är en V6:a. Aluminumfälgar och sollucka lutar åt att den har en högre utrustningsnivå än GX . . . Modellen fick inget tydligt facelift och såg därför exteriört likadan ut under produktionsåren. Skicket är relativt gott får man väl säga. Förvisso har rosten dock börjat visa sig längs motorhuvens kant och den är lite skrapad i hörnen, sånt händer ju.

Är man ägare till denna kupé har man nog en känsla för lite flärd, men samtidigt gräma sig över att man är en sådan förlorare som köpt ett bilmärke som lagts ned. Ungefär samma känsla som Saab-ägare har nu för tiden, eller?

Pontiac Grand Am - prestanda?

Pontiac Grand Am [tillverkades: 1992 – 1998, fjärde generationen] typad som compact. Pontiac var ett av de bilmärken som lades ned av GM under 2009, sista årsmodell blev 2010. Pontiac var billiga bilar och hade periodvis prestanda ambitioner. Bilmärket sålde bra i Kanada. Grand Am kom i SE eller GT-utförande. Raka fyror var standard, 2,3 liter och senare 2,4 liter, eller en V6.a på 3,3 liter (160 hk / 251 Nm) som senare ersatte av en V6:a på 3,1 liter (155 hk / 251 Nm). Sammantaget kanske inte så mycket prestanda orienterat, men bilen ser snabb ut.

Bilen på bilden har en V6:a. Det kan man se på framskärmen. Däremot hittas inget GT-emblem varför detta torde vara en SE. Faceliften är gjord så bilen måste vara av 1996 årsmodell och då är  V6:an på 3,1 liter på plats, fyrväxlad automatlåda ingick. Bilen är i gott skick, välvårdad. Den fasta radioantennen står i stram givakt längst bak. Ägare? Typ sportig familjefader vars hustru inte tyckte det fanns ekonomiskt rimlighet eller goda skäl att inköpa en prestanda bil. En budget V6:a fick räcka. 

Volkswagen Passat - das Folkvagn

Volkswagen Passat [tillverkades: 1988 – 1993, tredje generation] Passat kräver nog ingen närmare presentation, men eftersom den här generationen börjar bli sällsynt i Kanada får den vara med här. Just den här generationen utmärks av att det inte finns någon kylargrill. Det fanns många  motoralternativ. I Nordamerika erbjöds två radfyror; en turbomatad på 1,8 liter ocn en på 2,0 liter och 16 ventiler, en V6:a på 2,8 liter och en diesel på 1,9 liter.

Bilen på bild är lite frostnupen. Svår att typbestämma då emblemet bak har trillat bort. Kanske det är en rullande renovering? Högra halvan av underspoilern saknas. Dörrlisten på högra sidan och handtaget höger bak lyser med sin frånvaro. Förardörren är reparerad med silvertejp precis under backspegeln så att det inte regnar in. Rostränder drar ned intrycket ytterligare. Bilen påminner mig om ett par slitna träskor. Har alltid funnits där, slitna, men tål att slitas på ändå.